Hej alla kloka
Vår son har varit en lugn, nöjd kille som umgåtts och arbetat koncenrerat, självständigt och glatt för det mesta. Sedan några veckor tillbaka skriker han dock mamma JÄTTEhögt så fort någon (speciellt andra bebisar/barn) kommer nära honom och saker han vill ha. En del blir rädda (och han ser att det har effekt). Han skriker även på senaste tiden minst lika högt på mig så att jag ska vara nära hela tiden, inte sitta här, sitta där etc.
Vi har uppfostrat med BB för ögonen och låtit ett-åringen upptäcka så obehindrat som möjligt utan "nej" och "ajabaja". Jag är också helt med på noterna angående det Anna skriver om Saken. Har därför försökt att hålla på med saker (förutom sociala delaktigheten hemma) som är verkligt barnvänliga, speciellt att vara ute mycket och röra sig. Men - vi bor på en ort långt från familj och släkt och maken jobbar på borta mycket. Därför har jag (även sonen tror jag) ett behov av att träffa folk också och jag vill alltså inte ta bort träffarna med andra föräldrar och barn. Vi går på öppna förskolan ett par gånger i veckan också. Dessa stunder har han älskat innan och redan från början sprungit iväg själv och lekt hela stunden, lycklig över alla grejor och allt liv.
Nu har han då som sagt börjat skrika "mamma" så det hörs i hela stadsdelen så fort folk rör sig i hans riktning eller verkar vara på väg mot samma grej som han vill ha. Det börjar bli svårt med umgänget och jag känner mig lite dum ute bland folk. Jag står handfallen eftersom han alltid varit så "snäll" tidigare. I övrigt mår han bra (tror jag), är glad och äter och sover som en dröm.
Vad tror ni? Hur handskas med det hela? Tycker det är svårare att visa-leda-hjälpa då det gäller skrik snarare än att han gör något fysiskt om ni förstår.
20-månaders skriker MAMMAAA, vad göra?
20-månaders skriker MAMMAAA, vad göra?
Mamma till en liten muskelbyggare född i slutet av 2006.
-
Gäst
Lite förtrots på G kanske? 
Det finns en bra klistrad tråd att läsa om ämnet på klisterforum. 
Annars "brukar" (säger hon, efter två barn
) jag tänka så här:
en dos humor med i bilden - den som skriker och bråkar kan bli distraherad på ett trevligt vis av en mamma som helt plötsligt vänder Upp och Ner 
("Uppåner! Uppåner!" ) på den som gnäller...
en dos allmän dövhet - jag hör gnäll FRUKTANSVÄRT dåligt kan jag meddela - senast nu här på gården kom min lilla 20 månaders till mig med världens gnälligaste "jaaaa villl lllläääsa booook!" 
Vilket jag parerade med ett: jag förstår det. kan du säga "läsa bok" med vanlig röst 
Tjejen funderade ett slag där hon stod och lutade sig mot mig och snart kom det: "läsa bok" och DÅ läste vi bok. 
beröm beröm beröm i alla existerande tonarter när barnet tilltalar dig trevligt. DET har vi fokus på - det vill vi höra mera av.
Lycka till!
Det finns en bra klistrad tråd att läsa om ämnet på klisterforum. Annars "brukar" (säger hon, efter två barn
) jag tänka så här: en dos humor med i bilden - den som skriker och bråkar kan bli distraherad på ett trevligt vis av en mamma som helt plötsligt vänder Upp och Ner ("Uppåner! Uppåner!" ) på den som gnäller... en dos allmän dövhet - jag hör gnäll FRUKTANSVÄRT dåligt kan jag meddela - senast nu här på gården kom min lilla 20 månaders till mig med världens gnälligaste "jaaaa villl lllläääsa booook!" Vilket jag parerade med ett: jag förstår det. kan du säga "läsa bok" med vanlig röst Tjejen funderade ett slag där hon stod och lutade sig mot mig och snart kom det: "läsa bok" och DÅ läste vi bok. beröm beröm beröm i alla existerande tonarter när barnet tilltalar dig trevligt. DET har vi fokus på - det vill vi höra mera av. Lycka till!
Tack Päivi för svaret.
Jo jag har läst mycket om förtrots, både i BB och här på forumet och håller med om att det nog handlar om det i någon form. Vi försöker tänka på skratten och humorn och lycket helt ok med det för det mesta. Har även, som du säger, försökt vara väldigt döv då skikandet börjar. Problemet är att jag känner att jag måste gripa in lite eftersom det oftast riktar sig till andra bebisar och barn. Eller ska jag inte? Tänker mest på då de blir rädda.
Han är väl för liten för att man ska ta honom i enrum och lägga down the law med alternativ för vad han ska göra och vad som händer om han ändå skriker, för att sedan utföra "hotet" (typ gå hem)? Förvisning har vi aldrig prövat, men detta sker borta från hemmet också. Och säga till innan vi ska träffa barn typ "kom ihåg nu att barnen blir rädda när du skriker MAMMA" är väl inte så bra id'e. Som du skriver Päivi att du gjort med din dotter då hon till slut sa "rätt" har inte fungerat för oss, fast jag fattar hur du menar.
Han förtrotsar alltså inte i annat än att skrika åt andra. Hur skulle ni gjort (förutom ovan nämnda) just då det hände? Tack igen.
Jo jag har läst mycket om förtrots, både i BB och här på forumet och håller med om att det nog handlar om det i någon form. Vi försöker tänka på skratten och humorn och lycket helt ok med det för det mesta. Har även, som du säger, försökt vara väldigt döv då skikandet börjar. Problemet är att jag känner att jag måste gripa in lite eftersom det oftast riktar sig till andra bebisar och barn. Eller ska jag inte? Tänker mest på då de blir rädda.
Han är väl för liten för att man ska ta honom i enrum och lägga down the law med alternativ för vad han ska göra och vad som händer om han ändå skriker, för att sedan utföra "hotet" (typ gå hem)? Förvisning har vi aldrig prövat, men detta sker borta från hemmet också. Och säga till innan vi ska träffa barn typ "kom ihåg nu att barnen blir rädda när du skriker MAMMA" är väl inte så bra id'e. Som du skriver Päivi att du gjort med din dotter då hon till slut sa "rätt" har inte fungerat för oss, fast jag fattar hur du menar.
Han förtrotsar alltså inte i annat än att skrika åt andra. Hur skulle ni gjort (förutom ovan nämnda) just då det hände? Tack igen.
Mamma till en liten muskelbyggare född i slutet av 2006.
Hej !
Förtrots eller ej - frågan är om det egentligen är så intressant . Oavsett vilket så är han ju, precis som du själv skriver, för liten för både förvisning eller att "lay down the law". Men inget barn är för litet för att man visar på hur man gör ISTÄLLET. Istället för att skrika "MAMMA!" i högan sky, så kan du lära honom att han ska klappa på dig, ta dig i handen osv. Det kan ni öva på hemma. Ge honom alternativa kommunikationsvägar och visa var man får skrika - om han nu behöver det i övrigt. Finns beskrivet i tråden här:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15352
Men sedan tror jag inte just det har så mycket med SKRIK i säg att göra, det här. Jag tror snarare att det är hans sätt att freda sig från oönskad kontakt, få ha sin upptäckt ifred osv. Och i den trängda situationen vänder han sig till sin beskyddare - dig. Tror jag. När de är riktigt små sitter de och pular var för sig, precis som du beskrivit att han tidigare gjort. När de blir lite större och upptäcker att de faktiskt och väldigt gärna vill undersöka något specifikt, men fortfarande är på tok för små för att förstå vitsen med att dela med sig och leka tillsammans - vad är DET, typ - så känner de sig snarare trängda. Är du med?
Visst kan man fortsätta gå på Öppen förskola, om man gärna vill. Men för barnet är inte umgänget i den formen nödvändigtvis det ultimata. För det innebär oftast att många barn ska samsas om PRYLAR på en liten yta. Mer eller mindre fri lek, alltså, medan föräldrarna ska kunna umgås och prata. Men har man en mer realistisk bild av tillvaron och barnens ålder och vad krav det ställer på att föräldrarna tar ett mer aktivt ansvar och en ledare som också har mer planerade aktiviteter går det ju oftast betydligt bättre också. Man får som förälder helt enkelt se till att hålla sig nära och förekomma och leda barnet och barnen igenom situationerna. Det är inte meningen att de ska klara detta själva ännu. Det kommer först efter trotsen. Och dit är det långt kvar. Jag menar förstås inte att man inte kan umgås med andra barn, jag menar bara att man då som förälder inte kan lämna barnen till att själva springa iväg och ha kul på egen hand. Man får vara MED, helt enkelt. Och ju färre barn, desto lättare, tycker jag. Och ju mer man är ute, desto mindre konfliktsituationer om just saker.
Lite rörigt detta, men är du med på hur jag menar att du kan hantera det?
Kram Ewa
!Förtrots eller ej - frågan är om det egentligen är så intressant
. Oavsett vilket så är han ju, precis som du själv skriver, för liten för både förvisning eller att "lay down the law". Men inget barn är för litet för att man visar på hur man gör ISTÄLLET. Istället för att skrika "MAMMA!" i högan sky, så kan du lära honom att han ska klappa på dig, ta dig i handen osv. Det kan ni öva på hemma. Ge honom alternativa kommunikationsvägar och visa var man får skrika - om han nu behöver det i övrigt. Finns beskrivet i tråden här:http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15352
Men sedan tror jag inte just det har så mycket med SKRIK i säg att göra, det här. Jag tror snarare att det är hans sätt att freda sig från oönskad kontakt, få ha sin upptäckt ifred osv. Och i den trängda situationen vänder han sig till sin beskyddare - dig. Tror jag. När de är riktigt små sitter de och pular var för sig, precis som du beskrivit att han tidigare gjort. När de blir lite större och upptäcker att de faktiskt och väldigt gärna vill undersöka något specifikt, men fortfarande är på tok för små för att förstå vitsen med att dela med sig och leka tillsammans - vad är DET, typ
- så känner de sig snarare trängda. Är du med?Visst kan man fortsätta gå på Öppen förskola, om man gärna vill. Men för barnet är inte umgänget i den formen nödvändigtvis det ultimata. För det innebär oftast att många barn ska samsas om PRYLAR på en liten yta. Mer eller mindre fri lek, alltså, medan föräldrarna ska kunna umgås och prata. Men har man en mer realistisk bild av tillvaron och barnens ålder och vad krav det ställer på att föräldrarna tar ett mer aktivt ansvar och en ledare som också har mer planerade aktiviteter går det ju oftast betydligt bättre också. Man får som förälder helt enkelt se till att hålla sig nära och förekomma och leda barnet och barnen igenom situationerna. Det är inte meningen att de ska klara detta själva ännu. Det kommer först efter trotsen. Och dit är det långt kvar. Jag menar förstås inte att man inte kan umgås med andra barn, jag menar bara att man då som förälder inte kan lämna barnen till att själva springa iväg och ha kul på egen hand. Man får vara MED, helt enkelt. Och ju färre barn, desto lättare, tycker jag. Och ju mer man är ute, desto mindre konfliktsituationer om just saker.
Lite rörigt detta, men är du med på hur jag menar att du kan hantera det?
Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 
& Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Tack Ewa för ett bra svar.
Precis så som du säger är det: han försöker freda sig från oönskad kontakt och vill ha sin upptäckt i fred. Tyvärr har han liksom utökat det till att gälla varenda liten unge vi typ råkar passera med barnvagnen (nästan) och i alla situationer nästan.
Jag har tagit nya tag och gjort så som du säger. Varit med mer och stöttat när vi är tillsammans med andra (det gjorde jag inte innan så ofta) och då har han skrikit lite lägre i alla fall. Har någon verkat bli rädd har han fått klappa dem. Hemma har jag pratat lite (inga föreläsningar) med honom om hur han kan säga om han vill mig något, eller snarare, om ett barn kommer nära och han inte vill. Jag har sagt att då kan han säga "nej" med vanlig röst. Har då "visat" med min röst. Jag har också försökt visa att man helt enkelt kan säga "hej" också om någon kommer.
Någon gång har det fungerat ute, oftast inte dock, men å andra sidan pratar han inte jättemycket och säger inte ofta "nej" i övrigt heller. Är det något mer man kan göra JUST i den stunden han skriker? När inte visandet med lägre röst/viskande etc fungerar? De barn det gäller är i samma ålder eller yngre och är inte "på" honom på det fysiska sättet.
Precis så som du säger är det: han försöker freda sig från oönskad kontakt och vill ha sin upptäckt i fred. Tyvärr har han liksom utökat det till att gälla varenda liten unge vi typ råkar passera med barnvagnen (nästan) och i alla situationer nästan.
Jag har tagit nya tag och gjort så som du säger. Varit med mer och stöttat när vi är tillsammans med andra (det gjorde jag inte innan så ofta) och då har han skrikit lite lägre i alla fall. Har någon verkat bli rädd har han fått klappa dem. Hemma har jag pratat lite (inga föreläsningar) med honom om hur han kan säga om han vill mig något, eller snarare, om ett barn kommer nära och han inte vill. Jag har sagt att då kan han säga "nej" med vanlig röst. Har då "visat" med min röst. Jag har också försökt visa att man helt enkelt kan säga "hej" också om någon kommer.
Någon gång har det fungerat ute, oftast inte dock, men å andra sidan pratar han inte jättemycket och säger inte ofta "nej" i övrigt heller. Är det något mer man kan göra JUST i den stunden han skriker? När inte visandet med lägre röst/viskande etc fungerar? De barn det gäller är i samma ålder eller yngre och är inte "på" honom på det fysiska sättet.
Mamma till en liten muskelbyggare född i slutet av 2006.
Ord förslår inte så mycket i ett litet barn som, som du beskriver, inga har - eller i vart fall väldigt få. Så ge honom en fysisk handling att ta till. Och då får det vara till dig han ska rikta sig. För att fysiskt freda sig från barnet, istället för verbalt som idag, är ju inget acceptabelt alternativ. Och det verkar du ju överens om att det handlar om. Så då skulle jag lära honom att söka dig, med handen, visa att man kan gå iväg en bit för att få vara ifred osv. Men sedan skulle jag också ta med honom på andra äventyr. Upptäcka annat. "HÄR kan man rita med pennor. Varsågod!" Och låt honom pula med någonting på egen hand på en stol, där han får ha sitt lite ifred. Gruppsamvaron är vi inte riktigt gjorda för i den där åldern. Vi är fullt upptagna med att upptäcka och utforska, och det måste man få göra lite ostörd. Det är inget man ska uppfostras till att inte vilja göra, om du är med. Det är snarare ett systemfel i dagens samhälle att man vill att så här små upptäckare ska ägna sig åt gemensam fri lek istället , som liksom inte finns på kartan ännu . Låt barnen få vara de små upptäckarna en stund till, säger jag. Och ta med din son i annat om det inte funkar bra i den situation ni råkar befinna er i. Bryt, alltså. Och gå mot andra upptäckter.
Kram Ewa
, som liksom inte finns på kartan ännu . Låt barnen få vara de små upptäckarna en stund till, säger jag. Och ta med din son i annat om det inte funkar bra i den situation ni råkar befinna er i. Bryt, alltså. Och gå mot andra upptäckter.Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06 Tack igen Ewa.
Ja, jag håller helt med om vad som är det viktiga för barn i sonens ålder och hur det blivit fel på samhällsnivå angående hur man gör med små barn om man ska beskriva det väldigt kort. Han är därför bland annat hemma på heltid tills han blir större och vi försöker ge honom en tillvaro där han behövs och får upptäcka på riktigt.
Anledningen till att jag frågade om det här igen var mest för att det ju då även händer när vi springer förbi en liten "kompis" i parken och alltså inte bara under "men-de-måste-ju-lära-sig-fungera-i-grupp-och-bli-sociaaala"-aktiviteter.
Jag har fått ut mycket av dina råd i alla fall och ska nu stärkt gå ut och klappa sniglar (med sonen då).
Kram
Ja, jag håller helt med om vad som är det viktiga för barn i sonens ålder och hur det blivit fel på samhällsnivå angående hur man gör med små barn om man ska beskriva det väldigt kort. Han är därför bland annat hemma på heltid tills han blir större och vi försöker ge honom en tillvaro där han behövs och får upptäcka på riktigt.
Anledningen till att jag frågade om det här igen var mest för att det ju då även händer när vi springer förbi en liten "kompis" i parken och alltså inte bara under "men-de-måste-ju-lära-sig-fungera-i-grupp-och-bli-sociaaala"-aktiviteter.
Jag har fått ut mycket av dina råd i alla fall och ska nu stärkt gå ut och klappa sniglar (med sonen då).
Kram
Mamma till en liten muskelbyggare född i slutet av 2006.
