Bevakande 4-åring

[mammamy]

Hejhej igen. Nu är lille E 4 år och givetvis precis samma lille känslige typ som han varit sedan starten. Det går en aning bättre med lillasyter A, han storgråter inte varje gång hon gråter iallafall. Det som nu håller på att driva mig till vansinne är att han blivit så oerhört bevakande och jag skulle vilja få ett råd om hur vi skall förhålla oss till detta maken och jag. Han bevakar oss konstant. Är inte maken inom synhåll frågar han inom EN MINUT: var är pappa? Samma sak om inte jag är inom synhåll. Han ropar konstant på oss och frågar saker precis hela tiden, eller bara berättar precis hela tiden vad han gör ad modum
"mamma, jag kör grävmaskinen" , "mamma, nu går jag här", "mamma, nu gick jag där", "mamma vad ska vi göra sen?", "mamma vad gjorde vi nyss", "mamma vad gör vi nu?" osv i all oändlighet. Jag håller på att bli skogstokig över att vara så infernaliskt övervakad hela tiden. Vi har försökt förklara för honom att vi inte vill att han ska bevaka oss på det sättet men det har förståss inte funkat, för abstrakt för en fyraåring antar jag.
Vi talar alltid om ifall vi åker bort, försvinner aldrig utan att han vet det i förväg alltså och han har inte blivit lämnad många gånger hos farmor eller mormor och de gånger vi gjort det (enstaka dagar eller nätter när vi varit på fet typ) så har det gått jättebra.

Hur bemöter vi detta beteende på bästa sätt? Jag antar att allt bottnar i hans generella otrygghet eller känslighet, vad man nu närmast definierar det som och jag vill hantera det på bästa sätt.
ge mig råd!
mammamy

[Susanne*]

Hej du
Kul att se dig här. Och "livet" går ju lite upp och ner med lite på vägen. Är så glad att allt gått bra med er.

Bifogar här en tråd om 4.5 åringar som kanske kan vara intressant. Kan också rekommendera dig att läsa om just 4-åringen i Barnaboken för där hanteras just frågvisheten.

Jag tyckte också att just att runt 4 år så var Astrid lite som du beskriver. Osäker, bevakande och frågande. Var som ett plåster på mig och oss alla. Vad som definitivt INTE fungerade var att "prata förstånd med henne" eller bli irriterad". Blev bara motsatt effekt och jag tycker uttrycket "tryck skapar mottryck var passande". Det bästa, i den tid av oro, var just att bara själv stå stadigt, inte ignorera deras plåstrande men lite nolla det och bara låta det vara. Inte därmed låta deras kontroll ta överhanden utan mer bara fortsätta med sitt.

Frågorna gäller det att bolla tillbaka "ja...vad var det nu vi gjorde" och ibland lämna tid för svar och ibland bara gå vidare medan de svarade sig själva.

Jag införde också ensamlek på morgonen genom att kalla det en "hemlig låda" som hon enbart fick ta ner då och var tvungen att jobba med på sitt rum. Dessutom egna arbetsuppgifter som var nogsamt genomtänkta i familjemöte och nogsamt genomgångna. Inte bara tillsammans, utan helt egna.

Men absolut - jag tyckte det var både klurigt och påfrestande. Men det går över. Finns också lite trådar om rädsla här som AW svarat så bra på. Ska leta lite och se...annars frågar jag supersakletaren Ewa.

Vad tror du om detta

Och tråden oom 4.5 åringen:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 52&start=0

(Och nu börjar jag läsa på heltid igen... )

Varm kram till er alla
Susanne

[Susanne*]

Lite om rädsla. Du nämner inte det men för oss fanns det med också som en faktor. Så bifogar.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... p?p=145136

[mammamy]

Hej Susanne! Längesen sist, kul att du ska läsa, nästan så jag blir ltie avundsjuk . Tack för att du störtar till min räddning, jag skall läsa och begrunda. Tråden om rädsla kan nog vara helt rätt också, det är en liten försiktig kille detta.
Maria