Fråga om nya tårar....

[Humlan]

Hej Anna och andra mammor!

Vår snart 5 åriga dotter har börjat gråta "för ingenting", små små saker, hon vill bli tröstad/bekräftad men på hennes villkor sas, hon går ifrån oss, speciellt maken, vi ska springa efter... Är detta ett sätt att testa gränser eller uttryck för ngt annat? Om ni nonchalerar henne (så så gott det går, man vill ju först fråga om hon inte vill bli kramad och varför hon är ledsen) så "ger hon upp" efter ett ganska långt tag, men ökar i styrka lite först. Hon är ju egentligen inte ledsen men är väl lite stor för krokodiltårar kan det kännas, men det är ju inga riktiga tårar, riktig sorg. Samt verkar tårarna alltid ligga nära till, vare sig det är krokodiltårar eller riktiga tårar. Verkar just nu mkt känslig. Tacksam för svar om hur man går tillväga med hur det känns en liten "dramadam" som snart är 5 år. Fas eller uttryck för annat? Vad är rätt tillvägagångsätt?

-Humlan

[annawahlgren]

Hon behöver BEHÖVAS. Praktiskt, faktiskt och konkret

Och hon behöver skratta

Känslig kan man vara, men att ha lätt att ta till tårarna måste verkligen inte betyda att hon "testar" eller att hon gråter krokodiltårar. Inte heller betyder det någon "fas" - som på något vis skulle slinka in och ut av sig självt och som ni då mest skulle vänta ut och genomlida

Hon samlar besvikelser på hög här, som små barn gör, och alla begriper vi inte, men jag vågar lova att de allra flesta INTE är av medvetet känslomässig natur. Så små barn kan verkligen inte heller förklara varför de är ledsna. (Det är inte så många stora jättevuxna som kan analysera sina känslor särskilt framgångsrikt )

Så prata mindre, agera mer Jag skulle innerligen vilja rekommendera Barnaboken (2004) för större förståelse av henne och av hur små barn fungerar, och för en sakligare attityd till själva föräldraskapet som skulle bekomma er alla väl

Där kan du också läsa om "den lille Känslige". Och om femåringen. Och om det goda livsviktiga skrattet, och om den lika livsviktiga sociala delaktigheten.

LYCKA TILL

[Humlan]

Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta detta men ska läsa på. När hon springer ifrån oss (detta händer ngn gång i veckan ftf) och är ledsen så vill hon inte att vi ska komma efter, man jag går dit och får då kramas iaf. Den sociala delaktigheten är ganska stor hemma hos oss.... (men kanske kan man göra ngt nytt nu då hon är lite äldre än sin bror?), och hon skrattar en hel del, både med oss och med sin bror. Jag skämtar rätt mkt och de har tagit till sig min humor, och jag har sett hur deras egen humor växer fram, speciellt vår dotter är skojfrisk, har alltid varit. Däremot säger hon ibland att jag bara myser med hennes bror, vilket inte är sant men ngt hon känner så vi har tagit långa cykelturer bara hon och jag, stannat och fiskat med vass etc, givetvis kramats, vi är mkt fysiska i vår familj ngt som jag ärvt från min mamma antar jag. Vår dotter berättar flera gånger om dagen att hon älskar mig, och jag dito till henne, hon pussar och kramas mkt mkt mkt just nu så uttryck för ngt är det......
JAg ska läsa på och se om jag får en aha upplevelse och hur jag kan ändra mig gentemot henne. Hon är så självständig samtidigt som hon är riktigt känslig, en kombination som för mig inte är helt lätt att veta hur jag ska bemöta i olika situationer.

Anna tack, jag vet ju att dina svar alltid är väl genomtänkta, jag ska läsa på!

[annawahlgren]

Tack för din vänliga beredvillighet

Jag har lite svårt att vaska fram problemet här - vill du hjälpa mig "När hon springer ifrån oss - - och är ledsen så vill hon inte att vi ska komma efter, men jag går dit och får då kramas iaf."

Varför springer hon ifrån er Vad händer som får henne att göra det

På vad bygger du att hon inte vill att ni ska komma efter

Där vädrar jag besvikelse, och den måste ha inträffat innan. Vad, t ex

Om en liten unge ligger åt dramahållet och "försvinner" för att framkalla reaktion, är det sällan kramar som löser problemet, särskilt inte som ni ju är gängse kramiga i familjen. Vad kan det vara, tror du Studera nästa situation i den stilen och se vad du kan förstå

[Humlan]

Stort tack för att du vill gräva i detta med mig

Hon springer ifrån oss då vi sagt till henne att ngt inte är ok. Dvs sist, hon fällde krokben för lillebror (ngt hon mkt mkt sällan gör dvs "ger igen") och vi sa till båda barnen att så får man inte göra. Lillebror hade tagit ngt som hon hade. De bråkar sällan egentligen men nu såg vi båda exakt vad som hände. Oliver reagerde med att säga förlåt (det är ju inte så att vi skriker utan vi säger till i normal ton) men dottra tittade stort på oss, lite generat tror jag, sen kommer ngr tårar och tillslut blir hon ledsen så att det strömmar. Hon ser på oss hela tiden och säger att jag är dum efter det att jag frågar men varför hon blev såååå ledsen. Hon blev ju "påkommen" och jag upplever det som hon skäms för det. När hon gråter vill hon inte bli tröstad med kramar utan vill springa bort men tittandes, ögonkontakt, med oss, så att hon ser att vi ser. Jag sitter kvar en stund men hon ropar högre och högre, inte hjärtskärande gråt utan mer demostrativt. Jag får inte krama då. Men sen när vi talats vid. Hon vill inte vara kvar vid oss, utan springer bort.
När allt lugnat sig pratar jag om varför jag sa till, men då blir hon sur igen, men hon säger förlåt till lillebror på eget bevåg. Hon avgudar sin bror och vice versa. Men hon kan reagera likadant om tillsägelsen handlar om ngt annat än hennes bror. Vi varken gormar eller hotar eller ngt, lungt meddelar att si eller så är inte ok med "oss".

Vad bygger jag på att hon inte vill att vi ska komma efter?

Hon säger det, du är dum mamma, jag vill inte att du håller i mig (så upplevs kramen/omfamningen), låt mig vara. Jag försöker låta henne vara men det känns som om hon ändå inte vill det... Det känns som hon har svårt att ta motstånd dvs. tillsägelsen. Det känns som om hon lägger för stor vikt vid en tillsägelse och att vi måste bemöta henne på ett nytt sätt i sådana situationer....

Hoppas att jag är tydlig med mina förklaringar?

[Humlan]

Anna skrev: Om en liten unge ligger åt dramahållet och "försvinner" för att framkalla reaktion, är det sällan kramar som löser problemet, särskilt inte som ni ju är gängse kramiga i familjen. Vad kan det vara, tror du Studera nästa situation i den stilen och se vad du kan förstå


Kan det vara besvikelse över att hon får stå ut med mer bråk från sin lillebror och att hon sällan är den som "ställer till det"??? Eller vad missar vi..... Vet inte just nu, ska tänka mer på det nästa gång det inträffar... Hon verkar liksom sin far mkt känslig när det handlar om "kritik" från mig.... Kanske för att jag sällan ger kritik Hon är så otroligt go och ansvarsfull tjej, mkt kramig och social, kavat tom men känsligare än andra när det handlar om tillsägelser. Inte bara från mig, men kanske mest... Kanske handlar det om att jag även måste hitta nya sätt att förmedla "kritiken" på

Jag funderar som du märker.... Hoppas lampan tänds snart -Humlan

[Sarika]

Hej Humlan

vill bara ge ett kort litet råd (har ett yngre barn och inga syskon till henne så jag har inte mer att bidra med just nu). Men kom ihåg att barn frågar i påstående form.

Du säger: "Hon säger det, du är dum mamma, jag vill inte att du håller i mig (så upplevs kramen/omfamningen), låt mig vara. Jag försöker låta henne vara men det känns som om hon ändå inte vill det.."

Hon frågar; "är du dum mamma?" osv, så visa i handling vad som gäller!

Har du Barnaboken? Om inte så införskaffa den. Där finns det mycket att hämta.

[annawahlgren]

Tack för dina förklaringar

Jag tror att du/ni kanske bjudit in skuld och skam i familjen, i ett alltför känsloladdat klimat. Och det är ingen bra väg att gå

Hon kan sätta krokben för lillebror av fler anledningar än att hon vill "ge igen". Att sätta krokben är en konst, som hon inte föddes med Hon tänker säkerligen inte så långt som att det kan göra ont på lillebror eller ställa till någonting illa. Hon kan vilja få honom ur vägen (och kunde sätta krokben för vem som helst som stod i vägen, inklusive stolar och möbler ). Hon kan vilja se om hon KAN sätta krokben. Hon kan, slutligen, verkligen vilja safta till honom för att han tog något från henne, men att hon skulle ha onda avsikter och vilja skada honom är inte givet alls. Det är inte ens sannolikt. Hon handlar på impuls.

Du ger kritik och tillsägelser, och det kan man göra, men ett NEJ, hur det än förklaras i oändlighet (vilket är tämligen verkningslöst), får aldrig hänga kvar i luften. Kommunikationen får inte stanna där. Man kan anlägga en sakligare attityd om man verkligen förstår att skilja på beteende och person Då gäller det att avstyra det felaktiga beteendet ("Man sätter inte krokben för folk") men också att genast visa en väg ut, att tala om hur man gör i stället ("Vill man ha någonting tillbaka som någon har tagit ifrån en får man ta den vänligt och tacka så mycket", t ex). Alternativt, om ungen verkligen är förbannad: "Att sätta krokben för folk är ingen bra idé, det gör man inte, det kan sluta väldigt illa, folk slår sig. Är man då riktigt ilsken kan man sätta krokben för stolar och stora bord om man vill och man kan slå på dörrar och väggar och man kan vara riktigt jättearg! Men man ger sig inte på människor. Inte djur heller. Männskor och djur klappar man." T ex.

Är skadan redan skedd och lillebror bryter samman, "kritiserar" man à la olyckshändelse: "Oj då, det där var ingen bra idé. Nu får du krama lillebror Man sätter inte krokben för folk, man kramar. Så här." Varpå man tar de sm armarna och kramar med och åt barnet, bekräftande och berömmande: "Precis så! Just så gör man, man kramar. Jättebra!" Och börjar sedan prata om annat, som om det regnade. Utan förebråelser och utan en massa förklaringar på det negativa temat, som inte gör någon människa glad.

Jag skulle tro att hennes dramatiska tårar är en retur på vad du själv ger henne - modell "mamma blir ledsen, när du gör så där" (dvs "Det är inte OK med oss"). Hon gör fel, får veta det, ska skämmas och be om förlåtelse. När du inte förstår henne utan avvisar henne - kritiserar - beter hon sig likadant. Hon tycker du gör fel, som inte förstår henne, och avvisar dig tillbaka. Sedan gråter hon floder så att du ska skämmas, ångra dig och be om förlåtelse (kramas). Det här är ett mönster som inte är roligt Jag tycker du ska försöka bryta det å det snaraste. Vi vill inte ha känslomässig utpressning i familjen

Så försök att tänka sakligare. Tro inte att hon är "färdig". Hon söker din och er ledning som redskap och guider till en värld hon naturligtvis inte behärskar, inte på länge än. Skuld och skam och ånger är inga bra redskap i god fostran av ett litet barn som måste få känna, i alla lägen, att du/ni är hennes allra bästa vän/ner på jorden.

En liten femåring ska inte kritiseras. Hon ska, när det är nödvändigt, ha glaskara (sakliga) tillsägelser på temat ovan - beteendet - men visas en konstruktiv väg ut, och ha beröm när hon gör rätt. Så i svåra situationer skulle jag råda dig att ta till den lilla tidsrespiten som ett första "Oj då!" ger dig (som om en olyckshändelse hade inträffat), och sedan snabbt tänka dig för innan du hemfaller åt känslomässiga laddningar, ordutläggningar och tröstkramar. Tänk konkret. Handla konkret

Små barn ska hjälpas att göra rätt. Och de ska hjälpas att slippa göra fel

Ta bort kravet på "förlåt". Att lillebror, som var "offret" här, säger förlåt - eller var det för att han tog hennes sak? - visar på ett för mig beklämmande sätt att båda barnen får lära sig att ett "förlåt" gör allting bra, men så är det ju inte. De behöver få lära sig på riktigt hur man gör (framför allt) och inte gör här i världen

Jag tror Barnaboken kan ge dig en djupare förståelse av det förhållningssätt som jag försökt skissera här och som skulle ersätta krokodiltårarna med ren, glad, skär och befriad lättnad

[Humlan]

att jag och maken läst detta många gånger och vi funderar över vart vi tror vårt problem är. Känner oss träffade i "förlåtet" att vi begär det, men inte direkt, man kan inte tvinga någon anser vi, men uppmana, utan vi tar upp det snart inpå ist för direkt då en är sur och en är ledsen. Klappar/kramar gör de alltid efterpå, när det verkligen blåst över. Känslomässig utpressning är det nog... Men jag blir inte ledsen om hon inte gör som vi säger, arg blir man ju tillslut men jag höjer sällan rösten, däremot säger ju blicken och tonläget sitt. Men Anna jag har visst boken och har läst den igen nu om skuld och skam, känner inte direkt igen mig men har detta längst fram i medvetandet ftf och vi luskar/funderar. Återkommer längre fram. Just det, känner oss träffade när dethandlar om "färdig" har nog lite höga krav på lilla hjärtat, överför kanske mina egna.... Kanske är det den bättringen jag ska göra. Även om jag inte uttalar det så känner hon säkert av det. Hon är så grymt självständig (som jag var som barn) att jag/vi ibland glömmer att hon är en liten tjej = kanske ställer för höga krav. Igår var det sommaravslutning och hon blev ledsen för ngn trampade på hennes fot, igen såg hon på oss och sprang/gick åt andra hållet. Nu är jag helt säker på att hon vill att vi ska komma efter direkt, det gick snabbt över, jag pratade inte alls om vad som hänt utan babblade om allt möjligt, hon blev snabbt glad. Som sagt vet inte ännu riktigt varför hon gör så, men Anna jag funderar och tänker. Hoppas på att återkomma klokare och med ett besked om att hon nu känns gladare och att vi gjort ngt som hjälpt henne dit. -lite förvirrad Humla

[annawahlgren]

Det låter bra. Lite tankar. Lite omprövning. Lite nya infallsvinklar. Lite mer konkreta saker. Lite insikt om att hon står under er ledning och ständigt (i handling) frågar efter vad som gäller, i all enkelhet - konkret.

Babbel är inte fel. Humor inte heller. Lätt på handen får man vara - och ska man. Annars kan man begrava sig intill döddagar för minsta tandborstkrångel, t ex. Men allt är inte psykologi och känslor. Väldigt mycket är en vardagens rena bruksanvisning för små barn.

Vi pratar vidare Missa inte femte delen om fostran. Jag tycker man kan hämta en hel del där för egen räkning också

[annawahlgren]

PS Och pris och beröm, ska jag säga Så mycken god vilja visar du/ni när ni tänker om med hennes enkla glädje i sikte

När man betänker att vi vuxna faktiskt inte alltid kan förstå allting - hur gärna vi än skulle vilja - förstår man att de små barnen verkligen inte kan det heller. Inte många vuxna kan analysera sina egna känslor och rationellt förklara varför de känner si eller så. Vi ska inte kräva det av små barn som vi inte klarar av själva

Odla skrattet och den goda viljan så gör sig väldigt mycket av sig självt sedan - precis som du gjorde och såg Fint jobbat

[Humlan]

flera dagar har gått nu, ingen som sprungit ifrån oss när lilla hjärtat gjort sig illa, vare sig det var vi som var orsaken (fast ibland får vi skulden trots att vi inte ens är i härheten:) ) som "snubbelmöbel" eller så. Får höra att vi är dumma men har börjat kanalisera det åt rätt håll, t ex brevlådan som stod i vägen. Den kan man vara arg på lika bra! Fungerar... Sen har jag och maken koncentrerat oss på att hon ska skratta mycket, det fungerar Hon är så mycket gladare och som sagt springer inte ifrån oss, just nu iaf, då hon är ledsen... ( det är en hemsk känsla verkligen) Kanske behövde hon bara oss som skrattmedel mer, kanske har vi varit för allvarliga i vår interaktion (låter kliniskt men för att du ska förstå). Hon hjälper gärna och dagligen till här hemma, som alltid, men vi leker eller hittar på fler lekar, eller vi ser hennes fantasi och uppmuntrar den kanske är bättre. Inte för att hon inte leker bra själv men visar att vi ser vilken fantastisk lek hon har! Jag tror att det är så att iom att hon alltid varit så självständig har vår uppmärksamhet till henne varit mindre än till lillebror. Inte det rent dagliga men den där sista "orken/ansträngningen" att få ett leende, att bara vänta ut samtalen och se om det kommer mera etc. Tid är ju en fiende, men har nu insett att jag/vi vinner tid om vi ger den mera. Detta reflekterar jag egentligen först över nu. Har tidigare inte insett att jag/vi bidragit med just denna sorts tid mindre till henne än till "lille pingaren" (som fortfarande pingar dagligen!) . Insikt jag är glad över att jag fått!!! Tack, att skriva av sig och få råd och ta sig tid att fundera lönar sig verkligen Få se nu om vår lilla charmiga kavata tös blir lite gladare med, och där vi får ge henne kramar då hon är ledsen.... Kanske var det så lite som fattades? Men nog så oerhört viktigt, undrar hur det kunde bli för lite av denna tid över till henne,´har varit helt blind för det...

En skön vecka önskar jag dig Mera sommar och givande dagar, så som du ger Och en tumme inför stundande halsmandeloperation imorgon för lilla tösen -Humlan

[Humlan]

pris och beröm... Man känner sig ju rätt usel när man skriver vissa frågor då man "misslyckats", men det lönar sig ju att ta upp det....

Jag ska läsa 5 kapitlet igen, kanske vinner jag fler insikter! -Humlan