Ledsen när mamma går.. :-(

[JH]

Hej på er alla!

Som en del andra här inne så ska jag gå tillbaks till jobbet snart ( i augusti). Redan nu så kommer jag dock att jobba lite (började tisdags och sen även veckan som kommer) för att planera inför höstens arbete.

Nu till min fråga: Elsa, 10 1/2 månad, blir så fruktansvärt ledsen när jag går Tårarna sprutar och hon skriker så hon blir röd i ansiktet och tappar luften... Efter jag har gått så lugnar hon sig efter ett tag och sedan är det helt ok att vara med pappa. Dock har hon igen (var så även under 8-månångesten, som kanske inte är riktigt över?) börjat bli jätteorlig så fort jag går några steg i från henne. När jag väl är hemma är det alltså jättejobbigt för oss båda, eftersom hon kryper efter mig och gnäller/gråter så fort jag inte sitter med henne.

Hur gör ni andra? Eller är det andra som har det här problemet? Det funkar mycket bättre om jag "smyger iväg", men jag vet ju att man inte ska luras på det sättet och det känns ju som att hon måste lära sig att det är ok att jag går. Är trots detta lite orolig eftersom hon verka vara mer orolig och rädd numer när JAG är med henne :-k

(Hennes pappa har alltid tagit ett stort ansvar och varit hemma med henne själv regelbundet. Fram till hon var 8 månader så spelade det heller ingen roll vem av oss som tog hand om henne, matade henne, nattade henne mm.)

[/LO]

Hej
Några konkreta förlsag.
Hemma tycker jag att du ska leka titt-ut. Gå bakom en dörr och visa dig direkt och säg tittut och skratta. När du får henne att skratta, så väntar du två sekunder innan du kör tittut. Sedan återgår du till det vanliga livet. Kör leken så ofta du orkar och förläng stunderna innan tittut kommer. Se till att hon skrattar.

När det gäller att du går och pappa ska ta över. Jag tror att ni får köra en hejdå-kur.
Du går iväg, när pappa har henne i famnen. Vinka glatt och gå. Pappa ska vinka glatt emd sin och Elsas hand och le hela tiden utan att titta på Elsa. När du gått gör han något kul direkt.
Du kommer tillbaka efter några minuter och vinkar hej, som om du varit borta hela dagen och att detär SÅÅÅ kul att komma hem. Men när du kommit hem så gör något annat viktigt i ärheten av övriga familjen men inte med dem och låt pappa vara med henne en stund till.
Förläng din tid borta succesivt.

Men det viktigaste av allt. På med den så viktiga attityden av självklarhet. Det är självklart att pappa är lika bra. Det är självklart att du kan gå ut ur rummet i 30 sekunder utan att världen går under. Det är inte synd om henne, hon vill bara veta vad som gäller.

/LO

[JH]

Tack för klokt svar LO!

Det är väl så jag har tänkt själv, men som vanligt är det så skönt att få saker och ting bekräftat här (vi behöver vår bekräftelseramsa vi föräldrar också )

Tittutleken har jag lekt regelbundet sedan hon blev "mammig" vid 8 mån, men självklart kan jag sätta den mer i system. Funderade också på en "mammagårkur", men visste inte riktigt hur vi skulle gå till väga, vi ska prova dina tips - tack!

Vore också kul att höra från andra som haft problemet och tagit sig igenom det. En liten varg inne i mig undrar också varför hon är så här väldigt mammig. Tycker ju att jag, till skillnad från många bekanta, INTE har bundit Elsa till mig, utan alltid sett det som viktigt att hon får sin egen tid och att hon klarar att vara själv utan mig (vilket hon också gjort fram till nästan exakt 8 månaders dagen!). Men "varför" är ju inte rätt i detta läget, utan det är ju bara att ta tag i situatione och "göra"!

[kokos]

Adrian har blivit lite mammig sen jag började jobba för en månad sedan. När jag går till jobbet följer pappan o Adrian med mig till dörren. Jag pussar glatt på Adrian, kittlar honom lite, tramsar mig och tokar mig så att han inte kan hålla sig för skratt. Sen vinkar vi ett bra tag (för vinka är ju så kul) och så går jag när han är glad. Han får se att jag går, har följt med ut i trappen ofta. Det går oftast bra, men det krävs en väldans massa humor

Ibland går jag när han har ensamlek och då blir det ju liksom inget hejdå. Då har det inte varit några som helst problem, han tycks liksom inte ha fattat att jag har gått. Men jag har funderat på om det verkligen är så bra, det känns ju som att jag "smiter" från honom. Nån som har någon tanke om det?

[/LO]

Jag har inte genomfört själv, jag bara försökte sätta mig in i situationen.

Ge henne lite av dig också, när ni bara gör något tillsammans. På dina villkor. Inte för att hon gnäller, utan för att ni har bestämt att det ska vara så. Gärna med mycket kramar och gos och framför allt skratt.

Några tankar till.

/LO

[Susanne*]

Alltid säga hej då är en viktigt grundregel. Även om det är enklare för stunden så måste man tänka långsiktigt. Hur hade vi reagerat om folk bara försvann här och där utan att vi hade en aning

Vad som också står i Barnaboken är under temat "att bryta vanmakten". Inte bara säga hej då utan också "men sedan när mamma kommer hem så kan vi...busa/pussas/leka/laga mat".

Här vinkas det och jag säger vad vi ska göra sedan. Jag säger också att "nu åker mamma till affären" eller något annan konkret som jag vet att hon förstår. Hon måste tänka - jisses vad mamma handlar... 8)

Kokos - det blir ju helt fel om du stör ensamleken men kanske på sikt också fel om du inte säger något. Kanske kan du bara säga "och sedan ska mamma åka till affären" eller liknande när du sätter ner honom. När hans förstående då kommer dit så vet han besked.

JH - mammighet och pappighet och all olika -ighet kommer och går. Självklart ska man alltid reflektera men du vet ju att du hanterar hennes tillvaro väl och då kan du bara träna henne enligt Lo's utmärkta råd ovan.

Kan tillägga att min stora tös grät nästan varje dag jag lämnade henne hos dagmamman. Ja, det ibland nästan fortfarande. Hon trivdes jättebra och är självständig. Det är jag helt övertygad om men jisses vad jag har oroat mig. Men det är bara så - vissa har svårare för "hej-då" än andra. Man ska därmed inte heller tolka en ickereaktion som att allt är bra.

[Cec]

Hej!

Jag hade samma problem med min son när jag började jobba och hans pappa skulle vara hemma med honom istället. Men problemen försvann när vi först säger hej då i hallen och vinkar glatt allihopa! Mycket attityd från både mamma och pappa. Och sen till den stora överraskningen, man vinkar i fönstret oxå! Då gick problemen över, det var som han insåg att bara för att mamma går ut genom dörren så försvinner hon inte! Pröva det!

Lycka till!
//Cec

[JH]

Tack, tack!

Kokos, ditt råd om humor gav utslag! Humor finns det mycket av hemma hos oss, men av någon anledning så har det inte gjort det just vid hej då (antagligen för att jag blev stressad och orolig inför "hejdået") . I morse när jag gick till jobbet så busade jag med henne när hon var hos sin pappa och sen vinkade vi och skrattade och hon bara log när jag gick. Inte ett pip efteråt heller!

ATTITYD och HUMOR - hurra för det!

[kokos]

Vad härligt att det fungerade. Visst är det konstigt att det nästan alltid är så att när någonting strular så är det för att man själv smittar av sig av sin oro? Fram med några skratt så fungerar det mesta Hoppas att det håller i sig nu.

[JH]

Jo då, det har hållt i sig!

har nu gått 3 ggr sedan jag skrev sist och det har gått lika bra (och varit lika roligt ) varje gång! Underbart!

Pappa har dessutom tagit med henne till vårt gym där de har barnpassning (något jag ställt mig MYCKET skeptisk inför och inte ALLS trott på ). Han gick först dit 3 ggr och lekte med henne i deras JÄTTEroliga lekrum - det var himmelen! Idag lämnade han henne och gick och "tränade" i 20 min och det hade också gått jättebra (lite gnäll när han gick bara).

Tycker att det är helt fantastiskt att hon kan vara med ganska främmande människor och ha det roligt, så har det inte varit på snart 3 månader!

[kokos]

Vad härligt att läsa! Bra jobbat

Ang gymmet: De där papporna tycks våga sig på mer saker än oss mammor generellt sett. Och det brukar gå bra för att de inte oroar sig så mycket. Åtminstone är det så hos oss