... och vi ...

[Nancy]

Hur går det Antonias mamma

Har inte "sett till" dig på ett tag och undrar såklart över hur du har det. Kan inte vara långt kvar alls nu. Hur har det gått med bröllop, foglossning och ev barnvakt till Antonia

Kram från Nancy

[Antonias mamma]

Tack Nancy för omtanken
Svaret är: Inte bra .

Pappa har mycket, mycket snabbt blivit mycket, mycket sämre. För en vecka sedan blev han sängliggandes och mamma har skött honom hemma sen dess mha rullstol, som han dock bara orkar sitta i en kort stund. Metastaserna i ryggen har gett honom en olidlig värk och den i hjärnan har tagit hans ben. Han är klar i huvudet - men kan ingenting. Ett helt ovärdigt liv.

Igår fick mamma nog och begärde tid till onkologen. Dom fick åka in redan idag. (Med ambulans - hur annars?) Där såg dom på CTG att metastaserna ligger mellan kotorna så inte undra på all värk. Men någon plats för honom fanns inte varken på strålning eller avdelningen, så dom tänkte skicka hem dem igen! Då hade mamma läst för dem tills dom ändrade sig, och bokade in honom på brådskande stålbehandling samt en bäddplats.

Vi har besökt honom varje dag, och babyförberedelser, att åka ut till stugan som vi tänkt nu då Jonas har sin sista semestervecka (+30 grader konstant), besöka bostadsmässan här i Vasa etc, är inte ens att tänka på. Mamma kör ju inte bil själv så mina dagar nu består av skjutsande och sjukbesök.

Bröllopet...
Vigselakten var ett helvete för allt jag kunde tänka på var när jag nästa gång sitter i kyrkan. På festen pinade jag mig igenom middagen som drog ut på tiden med all allsång. Maten gjorde mig svullen och jag fick knappt på mig sandaletterna efteråt.
Halv tio ringde Jonas mamma för att höra hur det gått, eftersom vi hade lämnat henne där för att sova över för första gången. Antonia var ännu vaken då. Det är dock ingen katastrof - vi har haft natt 21-08 hela sommaren. Katastrof var dock det andra jag fick veta. Dom hade varit ute i lekparken och då dom kom in igen hade pappa legat på golvet utan att kunna ta sig upp igen. Mamma hade fått upp honom i sängen till slut men Antonia hade blivit jätterädd och olycklig. Jag trodde jag skulle gå sönder av psykisk smärta när jag fick höra detta.

Halv elva var det paus i programmet och sen dags för dans, så då for vi hem. Jag grät i två timmar tills jag somnade kring klockan ett. Vaknade tretiden och somnade aldrig om.
Jag har sovit ca 8 timmar på fyra nätter.

Profylax har jag inte tränat på över en månad nu och babyvaggan är fortfarande omålad. Imorgon ska jag igen till mödrapolikliniken för UL och viktuppföljning av barnet.

Barnvakt till Antonia då vi är på BB är om möjligt ännu mer oklart och kommer så att förbli tills det är dags.

SÅ har det gått, kära Nancy.

[SusanD]

Sänder en stor varm och lång kram till dig. Ibland undrar man om det är möjligt att genomleva vissa skeden i livet, visst är det möjligt men det är svårt, ibland intill omöjligt, men bara intill.

Önskar jag bodde närmare, då skulle jag kvasta över som ett skott och stötta dig. Nu får det bli via forumet, inte så mycket stöd att luta sig mot kanske men förhoppningsvis ett litet rum att hinna dra en djup suck i innan du går vidare.

Kram Susan

[blivandemamma]

Jag är så hemskt ledsen för hur ni tvingas ha det just nu. Jag har inget vettigt att skriva. Inga fina ord eller bra pepping. Vill bara skicka en tanke och lite kärlek såhär över nätet.

Kramar, Anna

[miar70]

En kram till dig från mig också...

Mia

[Jannika]

Käraste du. Långa varma kramar! Jannika

[Nancy]

Kära Antonias mamma, oj vad ledsamt att läsa om hur jobbigt du har det Åh vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig/er på nåt sätt. Tack för att du trots allt orkar aberätta om din tillvaro.

Illa att du sover så rysligt lite, finns det ingen läkare som kan ge dig nåt att sova på Så du får lite mer reserver Finns flera olika preparat som inte är skadliga alls för lilla bebisen.

Skickar en stor, stor kram och önskar att jag kunde göra betydligt mer än så.

Nancy

[Gäst]

Hej Antonias mamma och en stor varm (sval...) kram till dig . Du har huvudet fullt av tankar som bara far omkring, och ovanpå det en massa praktiska saker som väntar på dig. Det låter svårt.

Men du, jag funderade på hur du ska lösa det med Antonia under förlossningen. Om det inte finns någon nu, kanske finns det någon bekants dotter/son som är i lagom ålder och vill tjäna några extra kronor? Om ni redan nu kan hitta en person som ni litar på, så finns det ju ännu lite tid kvar att låta Antonia lära känna personen?

Finns det någon annan släkting som kan resa till er? Åh, jag önskar också att jag bodde närmre, så att jag kunde er en hand och vara hos Antonia när det blir dags.

Stor kram Jenny

[Lingontuva]

Jag måste oxå skicka en x-tra varm kram till dig Tråkigt att du ska behöva ha det så jobbigt Tänker på dig!!

[kattklo]

Hoppas dom hinner träffa varandra. Din pappa och ditt barn.
Kram från mig.

[Susanne*]

Söra rara du så ledsamt att höra.

Kan heller inget annat än att skicka varma kramar och hoppas att bebisen i magen ger dig den extra kraft du behöver.

Varm kram
Susanne

[Antonias mamma]

Tack alla ni - många av er som jag inte ens träffat - för era tankar och kramar.
Har inte så mycket nytt att skriva - vi sitter i en bubbla och måste bara ta en dag i taget.Vi vet inte heller vad vi ska tro riktigt just nu.

Lördag-måndag då vi besökte pappa hemma var han helt vit i ansiktet, utan röst och fruktansvärt pinad av värken. På tisdag tog dom ju in honom (skrev
om detta i förra inlägget) och på onsdagen var han ännu lika dålig. På tisdag efter CTG:n hade läkaren som tittat på bilderna sagt att han förstår att han haft ont, och sen skulle dom alltså återkomma om ev. strålning av ryggen på onsdag.

På onsdag morgon hade jag ju tid på mödrapoli för ultra. Babyn hade växt bra och väger nu ca 2,9 kg, så dom var nöjda. Dopplerkurvan var också bra men med tanke på vår situation fick jag själv avgöra om jag vill bli igångsatt -
fast då på direkten - eller om jag vill gå tiden ut. Valet är självklart för mig. Inget blir lättare av att jag ska sitta hemma med en för tidigt född just nu.

Efter detta gick jag upp till pappa. En manlig skötare kom och pratade med mig. Det jag fick höra då är det som vi nu inte riktigt vet vad vi ska tro om:

"Det finns inget i ryggen att stråla. Det vi hittat är en fraktur på en kota, splitter som börjat röra på sig och ett hematom kring detta. Det är därför han har så ont och därför han inte kan gå längre. Vi har sänt papprena till ortopeden och kirurgen och nu måste vi bara vänta och se om det går att åtgärda eller inte".

???!!!!

Med lite osteoporos i grunden kan denna fraktur alltså ha kommit redan i vintras då han föll två gånger i halkan, och det var ungefär samtidigt som värken i ryggen började.

Dessutom har dom hittat en propp i magen och denna har förmodligen vandrat genom huvudet också. Ja, det sa dom inte men det märks ju... Han är inte klar längre i huvudet. Skötarna påstår dock att det beror på dom starka opiaterna han nu får mot värken. Dessutom har dom ju blandat detta med sömnmedicin åt honom så igår natt kl.3 hade han ringt åt mamma och bara yrat .

Och väntat har vi alltså gjort nu sen dess och har ännu inte hört nåt. Men
hur som helst är pappa för svag för en operation. Vilket ju betyder att även
om det nu inte är cancern som ställt till detta, så kommer han antagligen
aldrig upp på benen igen. Och vad är det för liv???

Dessutom plågas han av mycket illamående och får mycket medicin mot detta - och vad det sen beror på kan man ju bara spekulera i...

Igår och idag har han dock varit mycket piggare och haft bättre färg i
ansiktet, men det syns på hans ögon att han är drogad och aningen
frånvarande.

BF är om 2 veckor men jag tror jag går 1-2 v. över tiden denna gång också. Hur livet ser ut just den dagen det är dags är det inte lönt att sia om, det har jag i alla fall insett nu.
Har sovit första hela natten på en vecka inatt - med inte utan hjälp kan jag ju tillägga... Maken hämtade ut ny Citalopram förra fredagen och har formligen tvingat i mig tabletten varje morgon sen dess. Skulle knappast sitta skriva detta om det inte vore för det.

[Jannika]

Älskade käraste du! Jag tänker på dig och önskar dig all styrka. Det låter onekligen hopplöst med din pappa, smärtan och att det inte återstår så mycket mer att göra än att försöka lindra så gott det går.

Vad skönt att bebisen ökat i vikt och verkar må bra, lite ljus i mörkret. Och kanske också skönt att få lite respit, den första tiden med bebis är ju intensiv oavsett vilken sorts unge man får.

Stor-kramen! Jannika

[Gäst]

Antonias mamma:

Tack för att du delar med dig av ditt liv. Det är så så olyckligt. Och jag önskar att det fanns någon förtrolig att avlasta dina bördor på.
När du skriver, känns det så ensamt omkring dig.

Först ska du bära på sorgen över din far, sen ska du finnas till hands för din mor, det känns som du satsar på att vara så stark, men invärtes gå du sönder.
Osså har du framtiden, ditt ofödda barn, som du vet kommer att behöva dig, och du tänker: och hur ska du kunna ge det, när du känner att du behövs på annat håll.
När din far behöver dig, när din mor behöver dig,
jag kan bara föreställa mig hur hela ditt inre slits i stycken.
Jag förstår.

Jag har varit där själv.

Pappa dog, min pappa(inte min biologiska, men min känslomässiga, den som stod för anknytningen kort och gott)
han dog utomlands genom en olycka, hela familjen var med.

Jag som var äldsta barnet, fick axla rollen, som ansvarig, mamma höll på att gå under, lillasyster sökte sig till mig. Jag fick stå stark och orubblig, när alla andra bröt i hop, och min sorg fick jag bära ensam.
Väl hemma igen fick jag stå ännu starkare, min syster bodde 70 mil bort och lämnade mig ensam med ansvaret, om mammas sorg, begravning, flytt, pengar,

Och stark fick jag lov att fortsätta vara, ensamstående med mitt barn, ung mamma, och min sorg fick inte plats i livet, den fick inte finnas, eftersom jag var tvungen att finnas till hands för andra.

Jag kan företsälla mig, en del av ditt liv. Jag kan förstå.
Och jag vill också ge lite hopp.

Det finns en slags automatpilot,när den som bäst behövs kopplas den på, och det finns krafter du inte ens visste fanns, och jag hoppas att du får uppleva den urkraften.

Jag vet att mediciner dämpar ångest, och att den behövs,
men så snart du känner dig redo, så möt sorgen, den tar dig framåt.
Du kommer vidare, annars är det så förbaskat lätt att fastna i den.

Jag skickar den mest innerliga kram jag kan även om den sker nätet

[Nancy]

Skickar den största kram tänkas kan

Nancy