"Nosig" 8-åring (Låångt...)

[Bullmamma]

Hej alla!
Nu har jag äntligen fått tid att sätta mej här igen.
Och visst är det väl konstigt att man återvänder, efter ett uppehåll, hit när man får "problem"... Underbart att veta att alla finns kvar!

Nu är det så här: min pojke är 8 år. Jag/vi alltid har fått såå mycket beröm för hur artig, trevlig, väluppfostrad han är. Han tar i hand och bockar när det är tillställningar som det lämpar sig att hälsa på andra människor på det sättet (gör förresten alltid så när han kommer till skolan och när de ska hem, till fröken. Montessoribarn som han är.), hjälper till att duka av bordet även vid fest både frivilligt och vid tillfrågan, svarar alltid "ja tack" osv...

Men nu de senaste två-tre veckorna har han blivit så "nosig" i sättet när han svarar mej. Men inte mot någon annan. Ok, det är ju bra att han "bara" gör det mot mej, hans mamma, men det är så frustrerande! Vi kan börja våra dagar med tjabb...

Det är inte så att han kallar mej för några fula saker, tack och lov, men tex:
-Albin, var snäll och låt Nilla och Nea (småsystrarna) leka sin lek. (Han vill gärna in och avbryta/förstöra det dom leker, även fast att dom frågar om han vill vara med. Men han är inte intresserad av deras prinsesslekar. Vill då gärna vara draken som äter upp prinsessan! )
- Nej, just nu ska jag leka drake JUST här! (Kan svaret tex bli.) Och hela hans sätt, mot mej, är väldigt uppstudsigt. [-(
Och så flyttar flickorna på sig, och han flyttar efter...

Och sen slutar det med att han blir förvisad till rummet. Ofta när han sen hamnar på rummet, så börjar han leka själv där inne, med sina grejer. Precis som om han bara ville bli stoppad, för att han inte klarade av det själv...

Fast jag kanske inte ska klaga, det kunde varit värre... Men jag är inte van vid hans sätt. Det är inte likt honom... Och jag vet att en av hans kompisar i skolan är lite på det sättet, just mot Albin, när de umgås i skolan. Men jag kan ju inte förbjuda honom att leka med kompisen, bara för att han har "dåligt inflytande" på min son! Hur det än är så leker dom bra med varandra också...
Man känner sig bara så maktlös... ](*,)

[kajsa65]

Hej Bullmamman! När jag läser ditt inlägg tänker jag att nyckeln till din lille killes nya agerande kanske står att finna i hur han har det i skolan. Du skriver att han umgås med några barn som har just detta trista beteende mot honom själv. Kan det vara så att din kille känner sig lite ledsen och illa behandlad av kompisarna? Och att han nu genom sitt beteende mot systarna frågar dig om detta verkligen är OK? Om man FÅR göra så här?

Du kanske skulle kunna sätta dig ner med din grabb, i lugn och ro, och tala om saken. Han behöver nog få höra att det faktiskt inte är okej "retas" på detta vis, varken för honom eller för skolkamraterna.

En annan tanke är att han kanske behöver lite nya, ansvarsfulla arbetsuppgifter där hemma... Nya utmaningar så att säga. Kanske behöver han få veta att han som storebror har ett viktigt ansvar för sina syskons väl och ve?

Hoppas att du kommer till rätta med dina bekymmer!

[annawahlgren]

Livet är en teater, sa någon.

Jag tycker du är helt på rätt spår. Man behöver inte (och ska inte) psykologisera så mycket, särskilt inte kring åttaåringar (Se Barnaboken, och nu är han på väg att bli nio - ännu värre )

Du reagerar mot hans "sätt" (att bete sig) och det är precis vad det är: en uppförandefråga. Han är inte "färdig". Han håller på att lära sig diverse sociala koder - inte minst i skolan, bevars - och står inte på någon särskilt solid grund som fullutvecklad kameleont. Han noterar ett beteende och tar efter det och ser vad som händer

Barn frågar i handling. De undrar inte snällt: "Är det OK, mamma, om jag skulle ha lust att vara lite nosig mot dig?" Eller om det är OK att spotta på golvet, kalla någon jävla kärring, förstöra småsystrarnas lek, etc. De gör det Och väntar intresserat på svaret. I handling. (Ord förslår inte särskilt långt, eller alls, som du märkt.) Ditt svar har blivit förvisning, varpå han reagerar med lättnad. Han fick besked. Inte bestraffning och inte förnedring, men ett sakligt svar på frågan. Där kunde han nöja sig, för den gången.

Sedan är det en annan sak att det inte är ROLIGT när små (och inte så små) älsklingar börjar bete sig otrevligt. Jag har skrivit mycket om saken i Barnaboken, om vad man kan förvänta sig och när, och hur man lämpligen kan bemöta de mindre roliga "frågorna", utmaningarna, provokationerna. En röd tråd i mitt resonemang är just sakligheten. Att man INTE tar allting (eller något alls, helst) personligt. Att man INTE anlägger några djupa psykologiska veck i panna och själ utan ständigt håller i minnet att barns värld är synnerligen konkret, och denna värld är under uppbyggnad, liksom deras egen plats i den. Det jobbet är inte klart på många, många år ännu Din lille pojke är inte "färdig", ingenting är bestående i hans beteende, han prövar sig fram och har gjort sedan han föddes, och även om du just nu saknar hans älsklighet och hans ljuvare uttryck för den personlighet som ju ändå är hans, och som du lärt känna bättre än han själv, säkerligen, så kan och måste du skilja på sak och person, dvs beteende och person.

Och det gör du och det ska du ha pris och beröm för

Resten handlar om tid, tålamod och saklig ledning i den sociala djungeln. Din lille pojke finns kvar innanför de stundom alltför stora kläderna eller hårda pansaret eller teaterns mask för dagen Han kommer hem till dig igen.

[Bullmamma]

Tack för råden!
Jag försöker verkligen tänka på allt detta, om att barnen är "nya" inom de situationerna som de ställs för... Han blir 8 på fredag, och han har aldrig varit 8 år innan. Han vet inte riktigt vad som händer med hela honom som person, för han har ju som sagt inte varit 8 innan. Men jag vet...

Och det är mitt ansvar att "lotsa" och guida honom genom hans åldrar... Vilket jag som ser som en ära, för jag har massor att lära bara genom att studera honom! Han är ljuvlig, och jag måste bara hitta den tanken där långt inne mitt i de jobbiga situationerna.

Och som tur är så har ju jag en handledningsbok, Barnaboken, att ta till när man bara står som ett frågetecken inför hans beteende. Och det är ju mer än vad han har...

Men hur möter man honom när han verkar orubblig i sitt nosiga trotsande? Bara att nonchalera, låtsas att man inte ser minen han gör bakom ryggen på mig, eller är rummet en fortsatt bra lösning?
Fast någonting säger mig att det är just då som jag skulle ta med honom i mina uppgifter/sysslor vid just det tillfället... Om han går med på det...

[annawahlgren]

Ja, du får ställa krav på honom. "Jag KAN inte. Nu är du så snäll och fixar det här åt mig. Vad ska jag göra?" Krävande, krävande Och ta striden, om och när den uppstår. Han ska alltså inte "bara" hjälpa till. Han ska arbeta. "Hur skulle vi annars klara oss, tror du "

Förvisning får man ju inte tillämpa för ofta (eller ofta alls) och alltid bör åtminstone en varning utgå. "Älskling, om du inte kan uppföra dig som folk, så får du vara på ditt rum tills du kan det. Hur vill du ha det " Det gäller att ta sig tid att avlyssna (inkräva) svaret.

Om han nu t ex SKA leka drake just nu och sabba för systrarna, kan du alltid börja med (glasklar) s k humor. "NEJ, min älskling, det ska du inte alls. Det är bara fördomar. Hitta på något bättre. Får jag höra "