Får man beklaga sig här?

[Anthea]

Jag vet att detta inte är något gnällforum och min avsikt är inte att gnälla. Men jag känner mig lite ledsen och besviken just nu.

Jag har kört efter Barnaboken med båda barnen, varit jättenoga med rutiner och social delaktighet och allt annat och det har ju naturligtvis fungerat alldeles utmärkt. Ungarna är pigga, glada, utvilade och mätta! Dottern är 2,5 och har precis klivit in i trotsåldern - en spännande utmaning. Jag hämtar stöd och tips i Barnaboken även när det gäller det och det funkar jättebra.

Min bror och svägerska har också två barn, lite äldre än mina. Dom har ALDRIG haft några som helst rutiner, ungarna sover lite när de vill och gnäller för det mesta. Det sätts gränser men de säger nej 40 gånger och 41:a gången säger de "Jaja okej då". Gissa om det tjatas!!!

Nu är det plötsligt så HIMLA synd om min svägerska för hon tycker det är så jobbigt med barnen, så om min bror nån gång är borta på kvällen ringer hon efter sin mamma, svärmor eller en kompis för att hjälpa henne lägga dem! Jag, å min sida, är ensam hela veckorna eftersom maken jobbar borta. Vi har haft problem med kolik (som ledde till ett par sjukhusvistelser faktiskt), krupp och nu senast har sonen på snart elva månader fått förkylningsastmadiagnos. Barnen har varit rätt mycket sjuka men vi har tagit oss igenom det utan större problem tack vare rutinerna som sitter som berget! Brorsans ungar har knappt varit sjuka en dag. När jag EN GÅNG sa något om att jag var lite trött efter alla sjukdomar sa min mamma "Jaja, men så är det att vara småbarnsmor förstår du". Jo visst! Men svägerskan får gnälla hur mycket som helst och släkten tycker så synd om henne för hon har ju så jobbiga barn (två rara små flickor). Jag sa till min mamma att vi är väl i samma situation - vi är mammor till två små barn båda två! Vad är skillnaden? Då sa mamma "Ja men det är väl skillnad. Du som har så snälla barn!!!"

Blir lite trött och ledsen när folk tror att vissa barn bara föds till att vara så här enkla att ha att göra med. Som att det inte kräver något jobb. Nog för att det är ett roligt jobb men det har ju faktiskt krävt en hel del envishet!!!

Nån som känner igen sig eller kan skriva några rara ord så att jag blir lite gladare. Känns som att familjen är helt emot mig för att jag "råkar ha fått så snälla ungar".

[Susanne*]

Hej
Har dessvärre inga rara ord att komma med...men kanske lite uppmuntran och förståelse.

Har något liknande här också och vi har också haft mycket med sjukdomar och maken ständigt bortrest. De flesta (förutom mina bästa vänner och mor) frågar aldrig hur det är och erbjuder sig aldrig att hjälpa till. Vare sig vi bor nära eller långt bort. Har också gjort mig ledsen många gånger och jag känner att vissa inte "bryr" sig.

Tror dock att det skrämmer många när man har "koll på läget". Att de inte känner sig behövda och inte vet hur de ska hantera det. Kanske de tycker det är lättare när det är "jobbigt" att känna sig "duktig".

Det är ju också så att vi oftast inte gnäller - och definitivt inte över våra barn. Vi är säkert också mycket dåliga på att be om hjälp (jag i alla fall ) och i och med att vardagen flyter på så finns det inte alltid utrymme för andra kanske.

Så styrkan måste du söka i att du känner att du gör rätt och har det bra med dina barn. Att ni faktiskt klarar er själva och njuter av ert liv tillsammans. Att ni får en gemenskap som är ovärderlig.

Jag kommenterar inte sådana saker längre men när någon säger "vilken tur du har" så svarar jag typ "ja, det krävs hårt målmedvetet arbete och jag hittade ju inte precis dem klara under en bro igår".

Skulle du känner behov av att faktiskt prata med din mor så kan du ju förklara hur du känner utan att anklaga. Och säga hur du skulle vilja ha det.

Sedan är det ju ofta så att mammor daltar sina söner... 8)

Kram

[mia75]

Jag är inte i din situation, men har ofta upplevt det i diskusioner med andra. Man har liksom bara fått snälla barn och man vet inte alls hur det är egentligen och hur jobbigt de har... Precis som du säger så förstår de inte hur mycket hårt jobb som ligger bakom för att få just så "snälla" barn. Men, man får bita ihop och tänka att: -jag har i alla fall fattat hur det hela ska gå till!

[br]

Jag vet inte om det egentligen är ok att beklaga sigmen jag förstår precis vad ni menar. Jag får också höra att vi haft tur och att vi inte vet hur det "egentligen" är att ha barn!
Idag har jag dessutom blivit grundligt ifrågasatt av en "väninna" vars 4 åring sover från 23-7 ( gissa om den ungen är trött och gnällig på dagarna) aldrig äter (till fäljd av oregelbundna måltider och en massa små¨ätande för att kompensera uteblivan ,måltider) och som inte förstår om inte mamman skriker åt henne ( enligt mamman) . Lilla syster (9 mån) sover inte heller utan tuttar nätterna igenom. Mamman klagar alltid på att hon inte har ngn egen tid osv (ja, ni vet den vanliga klagolåten).

Denna mamma ifrågasatte mig stakt idag och varför vi är ganska noga p åatt hålla på lillebrorsan sovtider och där för inte kunde följa med på en restaurang. Jag besvarade kritiken med att säga att deras brist på rutiner kanske är anldeningen till att nattningen av den stora tjejen tar ca 4 timmar varje dag. Men då fick jag till svar att man blir så låst av tider osv.

Trist att behöva försvara sitt föräldraskap, speciellt som jag i princp aldrig beklagar mig över våra barn, vilket de flesta andra verkar vara bra på!

Förlåt Anna om jag sabbar ditt forum med denna klagolåt

[annawahlgren]

Nej då, du sabbar ingenting. Det är ju inte barnen du beklagar dig över

Tack, Susanne* för underbart inlägg. Var inte det tröstande Det där med bron var en fullträff Den tycker jag du ska anamma, Anthea. Och du med, kära br

"Ämnet" har varit uppe förr här på forumet. Och jag måste säga att jag får tårar i ögonen och det är inga rörda, lyckliga tårar utan tvättäkta ledsna. För jag minns nu. Hur ensamt det var. Hur JÄKLA ENSAM jag var. Hur jag blev ifrågasatt - först i all enkelhet med "vänta bara", och sedan, när barnen blev fler och fler och var lika "snälla", skulle jag verkligen missunnas min "tur". Jag fick två anmälningar på mig. Från släktingar Och x antal anonyma hatbrev och hotbrev genom åren. Och det var innan jag blev "kändis". Att vara ensamstående mamma till sex barn var att "skita ut ungar på skattebetalarnas bekostnad". Söta begagnade-dasspappersbrev kunde vara rena dödshot. "Dina äckliga ungar ska dö." Flera av dem blev på sina håll kraftigt mobbade och jag fick byta skola många gånger. Ett av de mildare omdömena om mig var att jag var så ohyggligt sträng. Jag TVINGADE dem ju att säga Tack! Dvs de sa tack, men det skulle inga små barn behöva. De neg t o m respektive bockade, när de hälsade på äldre. Och det kunde ju inga barn göra frivilligt. Inte heller äta med god aptit och lägga sig klockan sex på kvällen och sova till sex. Det måste ju betyda att jag slog ihjäl dem, mer eller mindre, så fort folk vände ryggen till. "Tänk att vara tre år och utlämnad åt Anna Wahlgren", hette det senare när jag blev legitimerat hatobjekt i Sverige 1978. Det stod i självaste SvD. "Tänk att inte kunna fly!" Sådan var tonen i media. Och senast häromdagen fick jag höra hur jag beskrivits på ett föräldraforum: "en alkoliserad hippie som slår sina barn" (stavningen är det lika noga med som sanningen...) Men det svåra, det riktigt sorgliga, det alldeles ohyggligt hemska som än i dag får hjärtat att värka och tårarna rinna, som nu - var ju att ingen delade min glädje. Ingen prisade och berömde de små ljuvliga barnen och naturligtvis än mindre mig. Jo, en - gamla pappa Lars, som jag skrivit om i Mommo - kärlek på liv och död. Han fanns alltid. Han kom alltid, han hälsade på och han ringde och han brydde sig. Han kallade sig "din beundrare för alltid". Jag läser de orden
varje dag, har dem framför ögonen på min anslagstavla. Och så mycket vet jag att utan honom hade jag gått under. Han var den ende som såg vad jag gjorde, hur jag arbetade och slet, hur jag ständigt stod i kontakt med mina barn, nära nära, hur jag såg till vars och ens behov, hur jag satte mina ambitioner så enormt högt på att alltid, vad som än hände, vara deras allra bästa vän i världen (och hade de så många andra?!). Jag minns när Barnaboken kom (1983) och alla skulle intervjuas av Barnjurnalen och jag hör med mina långa mammaöron hur reportern försöker få min då 13-åriga flicka att beklaga sig över vilket helvete hon naturligtvis måste ha, med ingen pappa (han hörde inte av sig på tio år), en ensamstående mamma, en s k styvfar som sprang på dörren så fort HAN inte blev till 100% oavbrutet uppmärksammad, tre äldre systrar och fyra yngre syskon - här kunde man väl verkligen tala om ett stackars, stackars mellanbarn som for maximalt illa Men min flicka tycktes inte förstå frågan. Hon gav det mirakulösa svaret: "Nej då! Jag har alltid vetat att jag var störst, bäst och vackrast."

Se där. Nu har jag också gnällt så det sprakar.

Jag lärde mig omsider, precis som alla "barnaboksföräldrar" bedrövligt nog får göra, att skydda både mig och barnen efter bästa förmåga mot dessa människor på vilka barnens uppenbara välmående, sammanhållning och goda självkänsla stack så hårt i ögonen. Jag tänkte: "Jag kan aldrig någonsin omvända dessa människor, som har ett sådant behov av att alltid förfula det vackra och misstro det goda. MEN JAG BEHÖVER INTE HA DEM I MITT KÖK."

Och så lärde jag mig en ful sak, långt tidigare. Ful och effektiv. När folk gnällde och ifrågasatte, t ex att barnen skulle lägga sig så tidigt eller vad det var, låtsades jag bara hålla med. "Det ligger verkligen något i det du säger, hördudu. Det ska jag absolut tänka på." Och så fortsatte jag som förut och gjorde oförtrutet som jag ansåg rätt. I en tid av s k fri uppfostran. när små barn skulle få sätta spiken i pianot, bokstavligen, om de hade lust - var naturligtvis min hårt strukturerade tillvaro (rätt nödvändig med sex barn och stor försörjningsbörda) ett rött skynke för folk som hade ett omvittnat helvete med bara en eller två ungar, medan jag aldrig klagade, bara gladdes. Det var omöjligt att försvara någonting alls, märkte jag, om det inte skulle utbryta bråk (har ett exempel i Barnaboken om fadern som kom till mig med sin oro för att hans flicka ville vara ute på klubb två gånger i veckan till ett på nätterna), så jag började hålla med om allt, spytrött på dessa "debatter" som ingenstans ledde. Och till min häpnad märkte jag att ingen någonsin följde upp om jag verkligen hade följt alla "råden". Om barnen i fortsättningen fick vara uppe halva natten, sätta sina spikar i pianot, "slippa" tacka för maten etc etc. De intresserade sig inte. De märkte det inte ens. De hade bara sitt erbarmliga gnällbehov och det fick de tillfredsställt. Därmed var det bra. Det handlade inte om mig. Det handlade inte om mina barn. Det handlade om deras egen missnöjda otillfredsställelse.

Idag "rasar" diverse barnläkare och annan expertis (se junikrönikan). Varför känner de sig så hotade? Mina barn sov. "Kurade" barn sover. Folk som sover och mår bra föds inte "snälla". Det ligger arbete bakom och det ligger en enveten strävan efter, och förståelse av, barns behov och barns absolut bästa livsförutsättningar bakom. Det är det som är så hotfullt. En kader av nöjda människor ifrågasätter de ynka såkallade råd expertisen ger - vare sig det heter motoriskt äventyrligt och sömnförytligande ryggläge, skrikmetoder eller medicinering med neuroleptika eller, som vid alla dessa nyuppfunna bokstavssjukdomar som blir fler och fler och fler och fler, amfetamin, som är narkotika. Tacka f-n för att de rasar och må de rasa till döddagar! Jag trodde - en gång - att jag och etablissemanget hade ett oavvisligt mål gemensamt: de små barnens bästa. Det har vi inte alls. I varje fall inte i praktiken.

Så den ensamma tiden, dessa oändligen ensamma år, hade i alla fall benhårt det goda med sig att jag VET, idag, att jag inte vikt en tum och aldrig kommer att göra det hur mycket jag än hotas, hatas och skräms (vilket inte går längre). För det är de små barnens välbefinnande som är min belöning. Och de små barnen blir stora barn en gång, som mina blev, och även om livet inte alltid är någon dans på rosor ens med de bästa förutsättningar och de starkast hjälpande händer, är barn som inte kränks, varken med förödmjukande behandling från skrikande, hotande föräldar eller med ovärdig vanvård och droger från dem som nu "rasar" som värst, är och förblir vår främsta uppgift som föräldrar att på bästa sätt förbereda våra barn för ett liv utan föräldrar.

Den uppgiften har jag fullföljt. Och gråtit hinkar.

Kramar från en minst lika duktig gnällmåns

[lill]

Nasta gang nagot liknande hander mig tanker jag saga (om jag tors ): "Usually you get back what you put in - Garbage in, garbage out" (aven om jag aldrig skulle kalla barn sopor ). 8) (Vet inte riktigt om det finns nagra liknande ordsprak pa svenska..)

[ia]

"Usually you get back what you put in - Garbage in, garbage out" (aven om jag aldrig skulle kalla barn sopor ). 8) (Vet inte riktigt om det finns nagra liknande ordsprak pa svenska..)

"Som man baddar far man ligga" tror jag ligger nara till hands... ratt traffsaker kommentar kanner jag i sana har situationer! 8)

maria

[Anthea]

Tack allihop!! Särskilt tackar jag för det där med "under en bro". Det knycker jag skamlöst rakt av. Underbart!

Egentligen borde man ju verkligen inte bry sig för huvudsaken är väl att jag är glad över mina underbara ungar och att allting fungerar så bra. Det är ju DOM ANDRA stackars barnen det egentligen är synd om.

Och det där som du skrev, Anna W, om att tacka: jag kan berätta en liten anekdot från det kära 70-talet som min pappa fortfarande får rysningar av. Han skulle hämta mig och min bror på dagis och råkade komma när vi precis hade avslutat middagen men satt kvar vid borden. Glada som vi blev att se honom flög vi av stolarna och sprang honom till mötes. Varpå pappa sa "Hallå där, vad säger vi när vi lämnar bordet?" Och vi tackade förstås för maten. Då for en av fröknarna upp, blängde på min far och utbrast: "Här tackar vi faktiskt inte för maten, för den har föräldrarna betalat för!" Pappa har inte kommit över det än, fast det är nästan 30 år sen.

För övrigt, när det gäller folk som gnäller över sina barn, så kan jag berätta att jag häromdagen hamnade i en diskussion om barnuppfostran och jag lovordade som vanligt Barnaboken (när andra mammor satt och klagade över sina besvärliga barn). Då säger en mamma "Men den där Anna Wahlgren verkar ju inte klok. Hon tycker ju inte ens om barn!". "Nähä, och varför skulle en människa i rimlighetens namn skaffa nio stycken om hon inte tyckte om barn?" replikerade jag. "Hon har ju haft dom för att hjälpa till i hushållet!" fick jag till svar. Jag skrattade rakt ut och när jag sansat mig sa jag att jag inte visste många människor som kallar både egna barn och andras ungar för "älsklingar" och är så omåttligt förtjust i dessa små människor som just Anna Wahlgren. Därmed var det slut på diskussionen.

[Gäst]

åt "tänk att vara 3 år och utlämnad åt Anna Wahlgren".

Vet ingen människa som min lilla dotter mår bättre hos än just sin tant Anna! Och hon är bara 1,5...

Ja, jösses!

[Mindy]

Oj, oj Anna! Tårarna trillar här.
Du är så stark så stark som hela tiden stått upp för barnen. Och minns och känn att alla vi här inne från vårt hjärta tackar dig varje dag när våra barn skrattar och suckar vällustigt när de läggs i sängen.

Jag är så innerligt tacksam över att jag hittade Barnaboken redan under graviditeten - för Simons skull. Det enda negativa är att jag numera mår så himla dåligt när jag ser barn som är övertrötta eller hör talas om de som skriker av hunger. Något som mina öron tidigare "stängt av för" och betraktat som något "normalt" hos barn - mer eller mindre.

Numera vet jag annat men det är inte länge sedan jag upplystes om att det nog behövdes 5 lika välartade och "snälla" barn som Simon innan det kunde "bevisas" att det verkligen är Barnaboken som ligger till grund och inte bara TUREN.

[Morsan]

Jag har fått "cred" från min morsa för att hon har sett hur det var innan vi upptäckte Anna Wahlgren. Det enda jag har dåligt samvete för är att han nog inte fick tillräckligt mycket mat innan jag läste "Barnaboken". Varför kan ingen på BVC ge en vettiga handfasta råd? Som förstagångsmamma utan småsyskon var jag rätt vilsen.
OK. Slut på gnället.

Kära Anna Wahlgren, inte har du haft någon dans på rosor - MEN, tack vare att du uthärdat i din envishet och klokhet har jag och andra fått ovärderlig hjälp och glada, nyfikna, underbara barn som kan visa hela sin fantastiska potential eftersom de får SOVA!
Vi är en lycklig familj tack vare Din hjälp! Tackar & bockar! /Morsan

[Hege]

Jeg istemmer med Morsan, mina barn er lykkeligere barn takk vara Barnaboken. De sover og äter og tar for seg for å forsvare sin plass i verden. Og det gjör de med artighet, både mot barn og voksne. Jeg hörte en gang noen si at man får de ansatte men fortjener. Kanskje kan det överföras til å gjelde barn også, at man får de barna man fortjener. Jeg har snälla, lykkelige og artige barn, vilken tur du har hatt, sier min svärmor. Ja-a, sier jeg da. Vilken tur du!

[br]

Vi har dessutom haft "turen " att ha fått en dotter/storasyster som inte slår eller skriker sin lillebror! Vi har tur som har en dotter som försvarar sin lillebror. OCh vilkent tur att de kan leka tillsammans

När jag berättar om hur storsyster från början fått vara med o byta blöjor, mata, tvätta och ta hand om lillebror brukar de flesta tycka att det verkar bökigt, kladdigt, tidskrävande osv! Men ingen har sett sambanden ( eller kanske de inte vill se sambanden, vill de att det bara ska vara tur?)

[Kit]

"Usually you get back what you put in - Garbage in, garbage out" (aven om jag aldrig skulle kalla barn sopor ). 8) (Vet inte riktigt om det finns nagra liknande ordsprak pa svenska..)

"Som man baddar far man ligga" tror jag ligger nara till hands... ratt traffsaker kommentar kanner jag i sana har situationer! 8)

maria

Eller "Som man sår får man skörda!"
Eller "Vad du ger får du tillbaka....", fast den var hemmagjord...

[liw]

Om jag får fortsätta denna orspråksbollning så är åtminstonde jag uppväxt med en svensk variant av garbage in, garbage out. Pappa har alltid sagt: "skit in, skit ut", inte heller det är ngt jag skulle kalla mina barn men innebörden är tänkvärd