Uppfostran, när börjar man?

[Perra]

Jag såg nyhetsmorgon där barnpsykologen svarade att man inte kan uppfostra ett barn på 10 månader. Som pappa undrar jag när det är dags att börja uppfostra ett barn, rättare sagt, när är det dags att ta i med hårdhandskarna och sätta gränser? Sonen som är under året blir rasande när han inte får som han vill. Får han tag på något som han inte ska leka med och han blir av med saken blir han rasande. Att inte besvara och uppmärksamma hans raseri då han står och skriker och stampar leder till tårtar och ledsamhet och passande nog kan han ramla och bli mer ledsen. Ju fler NEJ han får ju mer skrattar han. Och att plocka ut maten ur munnen och leka med den är lattjo. Lika så att trilskas ute i butiker. Äta allt från stenar till småkryp är buskul. Är han för liten för att förstå?

[annawahlgren]

Välkommen är du

... rättare sagt, när är det dags att ta i med hårdhandskarna - - ? Sonen som är under året blir rasande när han inte får som han vill.

Men vad ska du ta till, med den attityden? Stryk

Låt mig ställa dig några retoriska frågor, för eftertanke:

Vad är det sonen "vill", tror du Som han blir "rasande" för när han inte får? Bedriva maktkamp Varför då Tänk om det beteende du ogillar så grundligt är frågor, på vilka han söker goda - riktiga - svar

Vad är det som får dig att tro att ditt lilla barn, ännu inte ens ett år gammalt och ljusår från trotsåldern, skulle vara betjänt av "hårdhandskar" från dig, som skulle vara hans ledare och beskyddare Är det vad du själv skulle vilja ha om du började på ett nytt jobb, exempelvis

Vad är det som får dig att tro att denne lille pojke, din son, skulle vara gjord av någonting annat än du själv Fundera väldigt noga på det, tycker jag

Enligt Barnabokens filosofi, som präglar detta forum, är temana i barnavård och barnafostran två:

Små barn ska njutas - och njuta själva Och tro mig, de vill inget hellre. Precis som du och jag.

Fostran, själva samlivet med små barn, har ledstjärnorna:
Visa
Leda
Lära
Hjälpa.

Uppfostran i bemärkelsen motstånd, gränser, NEJ och stopp och belägg, kommer på tapeten först i samband med trotsåldern (för pojkar vid ca tre år) därför att barnet uttryckligen - i handling - kräver det.

Dessförinnan är all s k fostran, dvs hinder, motstånd, gränser, you name it, hämmande och av ondo. Det man "fostrar" fram genom att, som du, bedriva maktkamp, är bara ett brustet förtroende, fullständig frustration (från barnets sida, verkligen inte bara från din) och förvirring i en värld som alldeles själv är förvirrande nog för den som inte känner den. Och din son föddes inte med inbyggd kunskap om vad det är som gäller just här (på den nya "arbetsplatsen"). Han kunde ju, strängt taget, lika gärna kunnat dimpa ner i Saharas öken eller i en igloo.

Det är också därför han skrattar. Han kan inte ta på allvar att du avvisar honom och underkänner honom, du som skulle garantera hans överlevnad i både fysisk och psykisk bemärkelse och vara inte bara hans ledare och guide till denna nya kompett okända värld, utan också, i kärlekens namn, hans bästa vän i världen. Vilket förstås allt hänger samman.

Jag skulle varmt vilja rekommendera dig att läsa Barnaboken (inte minst de båda kapitlen om det psykiska välbefinnandet, där jag använder beudinlägret som en metafor att enkelt begripa barnets situation) och skaffa dig en helt ny, och för er alla oändligt mycket mer befrämjande, syn på hela saken

Din son är inte din fiende. Du bör inte vara hans.

[Perra]

Med hårdhandskarna menar jag givetvis inte stryk. Vem vill skada sitt eget barn? Den som mot all förmodan gör det söker knappast svar på sina egna funderingar. Därför ställer jag frågor. För hans och allas välbefinnande. Frågor på hur jag ska bemöta/svara honom på "rätt" sätt då jag inget annat vill än att han ska vara världens lyckligaste. Inte för att bli synad i mina ordval och hur jag uttrycker mig.
Sätta gräner och hårdhandskar tänker jag mig om han för 5e gången på rad river ner en blomkruka kanske ska sättas i lekhagen. Kan han på det sättet förstå att så får man inte göra. Eller hur kan man få honom att lära sig?

I grund och botten var min fråga är han för liten för att förstå?
Nej det där är farligt
Nej sådär får man inte göra
Nej stenar och kryp ska man inte äta

Ponera ett senario. Jag och sonen hälsar på någon. Sonen hittar en penna, sätter den i munnen och springer iväg. För att undvika att ramla, sätta i halsen tar jag bort pennan. Han blir arg, hur lyder frågan? -Varför gör du så pappa? Att förklara faran förstår han inte.

Min son är inte min fiende och jag vill inte heller vara hans fiende. Varför tror du jag frågar och försöker sätta mig in i hans situation?

[annawahlgren]

1. Sätta gränser och hårdhandskar tänker jag mig om han för 5e gången på rad river ner en blomkruka - -

2. I grund och botten var min fråga är han för liten för att förstå?

3. Sonen hittar en penna, sätter den i munnen och springer iväg. För att undvika att ramla, sätta i halsen tar jag bort pennan. Han blir arg, hur lyder frågan?

1. Lär honom klappa blomman, lukta på blomman, njuta av blomman (själv tillsammans med honom). Vinka hej då till blomman och ta bort den sedan, när undersökningen är slutförd. Regeln är: flytta saken, inte barnet.

2. Ja, han är för liten att förstå varför han ska hindras från att utforska den värld han kom till för att utforska, lära känna, så småningom behärska och slutligen - möjligen - framöver förändra, vilket är människans bestämning. Det är genom denna process människan lagt under sig jorden och gjort sig till en utvecklingenss mästare i stället för att gå under. Hindra inte ett barn (under trotsåldern) om inte livsfara hotar, är regeln

3. Frågan lyder enligt 2: "Varför får jag inte utforska den värld du satte mig till " Jfr arbetsplatsen. Vore alla rum låsta för dig (för dig bara, inte för de andra) och du förväntades stå sysslolös i korridoren, hur skulle du då kunna lära dig jobbet? Vad skulle du, kort sagt, ha där att göra

I ditt scenario sträcker man ut handen, leende, och tar pennan, och tackar så kolossalt mycket som om man hade fått en present. Sedan ger man barnet något annat i stället, något som är lämpligt och inte farligt att leka med: "Varsågod!" Skulle olyckan vara framme, därför att man inte var uppmärksam nog och inte hade odlat konsten att tänka efter före, något man brukar lära sig rätt snabbt som förälder, reagerar man som om just en olyckshändelse hade hänt - med ett "Oj då " varpå man älskvärt rättar till saker och ting. Förebråelser har ingen som helst verkan, annat än den du hela tiden uppnår som det är nu: barnet känner sig inte förstått, förstår själv ingenting - och du blir en motkombattant i stället för en vän.

Regeln här är: Aldrig ett NEJ utan ett JA. (Jag talar om handling här, som du kanske förstår. Fastnar du med bilen i en återvändsgränd söker du en VÄG UT. Du vill inte bli maktlöst och vanmäktigt stående på vändplatsen, hjälplös. Du är inte betjänt i det läget av att folk står och skriker, bekräftande: "NEJ, här får du inte köra, här tar vägen slut, du har gjort FEL " Hjälpen du skulle behöva, om du inte kom på lösningen själv - vilket ett litet barn inte gärna kan - vore en positiv och förstående anvisning om VÄGEN UT. Du vill i all enkelhet veta hur du ska köra för att komma rätt.)

Orden NEJ och INTE ska överhuvudtaget inte förekomma i de vuxnas - beskyddarnas och ledarnas - vokabulär förrän barnet självt, i handling, begär det (2 månader kring den så kallade förtrotsen, i 18-månadersåldern, och i trotsåldern senare).

Tänker du bort dem, och förbjuder dig själv att någonsin yttra dem, kommer du möjligen och förhoppningsvis att finna på ett helt annat - och betydligt mera lyckosamt - sätt att kommunicera med din son.

[miar70]

Här är lite läsning tills du får tag i barnaboken

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13057

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5797

[annawahlgren]

Tack, miar 70

[TorpSara]

Och lite medhåll från annan ort, och andra, klokare, barnpsykologer http://www.growingpeople.se/templates/E ... x?id=16267

[Perra]

Tack för länkarna och tipsen. Det får bli lite kvällsläsning. Jag kör med det du skriver -ja, vad god/glad/söt/rar/duktig du är när du ger mig "den" saken. Trots uppmuntran blir han ledsen. Mycket oroar jag mig för att han ska göra illa sig eller äta något olämpligt. Det är i de situationerna som han blir arg. I övrigt får han titta, känna, leka med allt. Och jag förstår att är svårt att förstå varför han inte får leka med just vissa saker eller smaka på fågellortar

[Perra]

Mycket bra läsning! Det är svårt att vara förstagångsförälder! Ett orosmoment är möbler då han klättrar upp på låga möbler, trappor men inte har förstått "rumpan före" än. Det kan ske snabbt att han är uppe på ett lågt bord och där står vi och säger "nej, nej, inte på bordet". Det ska, antar jag, vara mutor som gäller vid klättring för att avleda.

[Gäst]

Eller visa hur man backar ner .

[annawahlgren]

Tänker du bort orden NEJ och INTE, och förbjuder dig själv att någonsin yttra dem, kommer du möjligen och förhoppningsvis att finna på ett helt annat sätt att kommunicera med din son.

[Susanne*]

OCH

Här på bordet äter man...och här på golvet kan man hoppa. Kan du hoppa Glatt, äventyrligt och sakligt. Hoppa så det rycker själv.

OCH

Här kan man klättra, upp och klättra ner baklänges. Öva och öva.

OCH

Som Anna sade vid något tillfälle. "Se vad han far efter". Vill han se lampan på nära håll Gå med och visa med förtjusning, och minns med egen förtjusning, hur häftigt det är att upptäcka saker. Utforska lampan tillsammans och med lite fall-stöd.

En av de största saker som mina barn lärt mig är nog att se de små detaljerna i livet. Att inte bara söka det stora, utan just att se lampan gunga och hur ljuset faller åt oika håll. Eller soppbilen som just nu är högaktuell. Om man ser den, medan man visar och leder hur man gör (och då elst inte gör ) i livet så blir allt mycket lättare.

OCH inte minnst - välkommen och grattis till det lilla livet.

Kram
Susanne

[Perra]

Pinsamt hur blind man blir när man är mitt uppe i ett "kaos". Skäms gör man när man inser hur självklara svar det finns på frågorna, mitt uppe i situationen så tänker man inte rationellt. Vilken skillnad det är i vardagen idag. Det är pinsamt att tänka på hur man stundtals tar de små liven förgivet, att de kan och vet allt, vilket givetvis inte är fallet. Allting går så mycket bättre nu när man själv tänker rätt. Det är fortfarande lika utmanande och roligt att bestiga möbler, men Rom byggdes inte heller på en dag.

Jag skulle gärna ta emot tips på hur man löser strul vid ätande. Sonen är nu 1 år och smakar gärna på allt, speciellt om det ges med handen. Vissa dagar blir han riktigt arg och pekar på något annat. Frågar honom om han vill ha vatten och räcker vattnet. Nej inte det. Ingenting blir riktigt bra eller rätt. Fortsätter sedan efter en stund att äta och händerna viftar och han tjuter till. Ibland fungerar det att han själv får sätta maten i munnen men oftast vill han ha skeden för att slänga maten på golvet. Ibland matar vi varann och det kan fungera en stund vissa dagar. Några gånger har han fått en skål med ärtor, majs eller liknande för att hålla sig sysselsatt, då slinker några skedar mat ner medans ärtorna och majsen kastas på golvet. Brukar visa "oj vad gott med majs i munnen" eller "får jag smaka?". Idag åt han lite själv, men med händerna och efter några tuggor så åkte maten i golvet. Han har alltid haft en stor aptit. Ibland blir han arg och ledsen bara av att sättas i matstolen.

[Susanne G]

Hej Perra!

Vad härligt att poletten har trillat ner för dig och att er vardag har blivit en fin samvaro.

När det kommer till mat så ska jag ge dig 2 tips.

1:a Ha ca 3,5 -4 timmar mellan alla mål. 4 stora mål under dagen och en nattslurk innan natten. Alltså frukost, lunch, mellanmål, middag och tex vällning innan gonatt.

2:a Ge honom en egen tallrik med plockmat så han kan äta själv för jag tror det är det som han vill
Placera tex pastaskruvar, skinkbitar, ärtor, tärnade brödbitar med mkt smör, majs eller vad nu som är bestämt. Presentera med världens leende och överraskningsmin och ställ fram det som om det vore en nobelmiddag. Sätt dig sen och ät själv eller var upptagen med ditt. Sitt inte och stirra utan låt han själv få i sig sin mat. Inte behöver man bli matad när man är 1 år. Om du vill kan du ju sleva in ngn sked med annan mat emellan om det är för lite som hamnar i munnen.

När det börja hamna mer på golvet än i munnen så säger du bara -Oj då, var ska maten vara? På tallriken. Och om det eskalerar så tackar du bara för maten och plocklar bort tallriken.

Vad tror du om det?
Susanne

[Perra]

När han får en egen tallrik med t.ex. makaroner, ärtor, brödbitar plockar han lite först, lägger på bordet, vänder upp och ner på tallriken, kanske äter han upp det gottigaste och resten hamnar på golvet eller bankas sönder på bordet. Mycket roligt att gegga med maten. Vi försöker hjälpa honom att doppa skeden i maten och sätta i munnen men han vill hellre skaka av skeden och banka med den eller kasta den på golvet. Jag känner att han börjar bli lite "kan själv".

Ni som har erfarenhet, ska man låta barnen äta med händerna eller fortsätta försöka få honom att använda sked. Har även köpt "äta själv" skedar som är lättare att äta med. Han har stor aptit men har tidigare vägrat äta mat som innehåller bitar så sån mat är varken lätt för honom att äta med händerna eller sked Jag vet inte hur det fungerar på dagis, men om någon månad börjar han på dagis.

Jag får dåligt samvete när det börjar hamna mer mat på golvet och plockar bort maten. Ibland blir han arg och ibland bryr han sig inte. Men själv funderar man om han fått i sig nog med mat och näring.

Han äter frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsvälling. Med cirka 3 timmars mellanrum. Han sover 12 timmar.