Min tjej är inne i världens trotsålder. Oftast så visar det sig mot mig och hennes pappa, men hon är även svår med jämnåriga kompisar.
Kommer det hit en kompis så kan hon antingen helt vägra prata med honom / henne och bara se trumpen ut, eller också så sitter hon bara och ser helt likgiltig ut. Vad skall jag göra som mamma? Jag tycker så förtvivlat synd om kompisen som oftast står bredvid och frågar om och om igen, ska vi leka...
Förstår att det ändå är en trots mot mig, men samtidigt så måste hon ju lära sig hur man uppför sig mot sina vänner, det är ju en av de viktigaste kunskaperna man kan ge sitt barn i livet.
Ibland blir kompisarna ledsna och då får jag skicka hem dem. Har försökt prata med henne om hur man är mot sina vänner och så, men hon lyssnar inte. Hon vänder ofta bort huvudet och blundar och verkligen visar med hela sin kropp att hon inte lyssnar.
Ibland säger hon även till kompisar att de ska gå hem, så hon kan leka med någon annan. Vad skall jag göra? Det här är ju så oerhört mycket svårare att "uppfostra" än att t.ex lära barnen tvätta händerna före maten?
Skall jag neka henne att ha kompisar hemma ett tag, eller vad är konsekvensen av att uppföra sig illa mot sina kompisar. Svårt att komma på en konsekvens som "hör ihop" med dåligt uppförande. Den tråkigaste konsekvensen är ju att ingen kompis vill leka med henne till slut och så långt vill jag verkligen inte att det skall komma.
Kram
kIa
Min 5-åring vägrar leka...
Hej Kia 
Jag skulle vilja rekommendera dig att läsa nedanstående trådar. Som AW sa till mig vid något tillfälle "hon skriker på att bli uppfostrad".
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11468
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 10&start=0
I dina exempel med kompisarna så hade jag noga gått igenom "hur man gör när man leker" innan det blev leka av. Noga också sagt sakligt "om man inte kan göra si och så så kan man heller inte leka". När kompisen hade kommit så hade jag sett till att hålla på med migg, men ändå vara närvarande. Vid problem hade jag tagit henne åt sidan, varnat, och annars skickat hem kompisarna. Rakt och sakligt.
Hon testar er och hon testar världen. Min dotter har en syssling som gör så som du beskriver och det blir väldigt tydligt att den flickan får resultat med sitt agerande. Vännerna försöker få henne med och föräldrarna försöker jämka. Mycket uppmärksamhet som då tyvärr inte är positiv. Så vänd på mönstret och hantera det sakligt och kort. Ni måste dock innan ge henne hjälp "hur man gör" och "hur man gör om det blir diskussioner" så hon vet vilka vägar som är ok.
Vad tror du?
Kram
Susanne
Jag skulle vilja rekommendera dig att läsa nedanstående trådar. Som AW sa till mig vid något tillfälle "hon skriker på att bli uppfostrad".
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11468
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 10&start=0
I dina exempel med kompisarna så hade jag noga gått igenom "hur man gör när man leker" innan det blev leka av. Noga också sagt sakligt "om man inte kan göra si och så så kan man heller inte leka". När kompisen hade kommit så hade jag sett till att hålla på med migg, men ändå vara närvarande. Vid problem hade jag tagit henne åt sidan, varnat, och annars skickat hem kompisarna. Rakt och sakligt.
Hon testar er och hon testar världen. Min dotter har en syssling som gör så som du beskriver och det blir väldigt tydligt att den flickan får resultat med sitt agerande. Vännerna försöker få henne med och föräldrarna försöker jämka. Mycket uppmärksamhet som då tyvärr inte är positiv. Så vänd på mönstret och hantera det sakligt och kort. Ni måste dock innan ge henne hjälp "hur man gör" och "hur man gör om det blir diskussioner" så hon vet vilka vägar som är ok.
Vad tror du?
Kram
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tror helt och hållet på det du nämner. Att hennes beteende är en uppmärksamhetsgrej mot oss. Hon vill vara i centrum jämt och är oerhört ego just nu. Det finns ett starkt ord för henne just nu och det är jaaag.
Men idag har hon toppat beteendet mot kompisen med att skrika dumskalle till mig, smälla i dörrar och åka till en annan kompis på cykel, trots att hennes pappa säger nej och varnar upprepade gånger. Till slut fick han springa efter henne.
Det spelar liksom ingen roll vad vi säger. Hon har noll respekt och jag fattar inte vad jag skall göra. Tycker inte jag tjatar i onödan, men något fel gör jag ju uppenbarligen.
Att tala om innan som du säger har jag testat, men hon lyssnar liksom inte. Håller för öronen och annat "kul".
Hon driver mig till vansinne...
Kram
Kia
Men idag har hon toppat beteendet mot kompisen med att skrika dumskalle till mig, smälla i dörrar och åka till en annan kompis på cykel, trots att hennes pappa säger nej och varnar upprepade gånger. Till slut fick han springa efter henne.
Det spelar liksom ingen roll vad vi säger. Hon har noll respekt och jag fattar inte vad jag skall göra. Tycker inte jag tjatar i onödan, men något fel gör jag ju uppenbarligen.
Att tala om innan som du säger har jag testat, men hon lyssnar liksom inte. Håller för öronen och annat "kul".
Hon driver mig till vansinne...
Kram
Kia
Hej Kia
Det är frustrerande att inte känna att man hanterar situationer. Både för er - och inte desto mindre för henne.
Men nu är ni är för at ni söker hantera den och det är en stor styrka att fundera och söka nya vägar.
Jag tror att du kan hitta många verktyg just i de trådar jag gav dig. Hon är en stor tjej på många sätt men behöver också hela tiden vägledas. Det viktiga är konsekvens och att man visar att man står för vad man säger. Man kan inte hålla på och tjata och förutsätta att de vet utan nyckelorden är just vägleda och sedan konsekvens när det inte fungerar. Det gäller också att vara på alerten så man kan hindra i tid och då bryta i tid.
Varnar upprepade gånger är inte aktuellt. Eventuellt kan man påmina en gång vänligt och sakligt, men sedan gäller bryt och konsekvens. Håller man inte det - så pressar de gränserna så långt det går. Du skriver att ni inte tjatar men också att ni varnar flera gånger? Hotelser och tjat utan uppföljning leder till ingen respekt.
Se det som att hon söker tydliga ramar av er och om ni kommer att stå för vad ni säger
Vad hände efter cyklingen och när hon kallade dig dumskalle
Viktigt i denna åldern (alla åldrar förstås) är också att de känner sig behövda, på riktigt, och har uppgifter som ska utföras på egen hand. Nogsamt uppföjda. Det är viktigt att veta att familjen klarar sig sämre utan mig.
Det gäller också att hålla saker sakliga och inte blir känslomässigt upprörd. Kontrollerat arg i vissa lägen (som AW kriver i de trådarna) men inte ilska som kommer av irritation och att man låtit situationen glida ur händerna.
Lägg upp en handlingplan för dagarna. Struktur i kaos skapar möjlighet för att hantera situationerna. Rutiner, matlagning, social delaktighet, lek och dessutom bus och humor. Var noga med att se henne för den människa hon är och ha roligt med henne, inte bara förvänta er bråk. Bråket är inte henne utan det är hon som växer och därmed kräver er på svar.
Var tacksamma att hon kräver er på besked och se det som en gemensam utmaning som ni ska ta er igenom. Det är nu ni grundlägger framtidens respekt, tror jag, och växer tillsammans.
Kom gärna tillbaka med frågor samt gärna mer konkreta situationer. Det är ibland då lättare att förstå för både dig och oss.
Kram sålänge
Susanne
Det är frustrerande att inte känna att man hanterar situationer. Både för er - och inte desto mindre för henne.
Men nu är ni är för at ni söker hantera den och det är en stor styrka att fundera och söka nya vägar. Jag tror att du kan hitta många verktyg just i de trådar jag gav dig. Hon är en stor tjej på många sätt men behöver också hela tiden vägledas. Det viktiga är konsekvens och att man visar att man står för vad man säger. Man kan inte hålla på och tjata och förutsätta att de vet utan nyckelorden är just vägleda och sedan konsekvens när det inte fungerar. Det gäller också att vara på alerten så man kan hindra i tid och då bryta i tid.
Varnar upprepade gånger är inte aktuellt. Eventuellt kan man påmina en gång vänligt och sakligt, men sedan gäller bryt och konsekvens. Håller man inte det - så pressar de gränserna så långt det går. Du skriver att ni inte tjatar men också att ni varnar flera gånger? Hotelser och tjat utan uppföljning leder till ingen respekt.
Se det som att hon söker tydliga ramar av er och om ni kommer att stå för vad ni säger
Vad hände efter cyklingen och när hon kallade dig dumskalle
Viktigt i denna åldern (alla åldrar förstås) är också att de känner sig behövda, på riktigt, och har uppgifter som ska utföras på egen hand. Nogsamt uppföjda. Det är viktigt att veta att familjen klarar sig sämre utan mig.
Det gäller också att hålla saker sakliga och inte blir känslomässigt upprörd. Kontrollerat arg i vissa lägen (som AW kriver i de trådarna) men inte ilska som kommer av irritation och att man låtit situationen glida ur händerna.
Lägg upp en handlingplan för dagarna. Struktur i kaos skapar möjlighet för att hantera situationerna. Rutiner, matlagning, social delaktighet, lek och dessutom bus och humor. Var noga med att se henne för den människa hon är och ha roligt med henne, inte bara förvänta er bråk. Bråket är inte henne utan det är hon som växer och därmed kräver er på svar.
Var tacksamma att hon kräver er på besked och se det som en gemensam utmaning som ni ska ta er igenom. Det är nu ni grundlägger framtidens respekt, tror jag, och växer tillsammans.
Kom gärna tillbaka med frågor samt gärna mer konkreta situationer. Det är ibland då lättare att förstå för både dig och oss.
Kram sålänge
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Hejsan Kia!
Oj vilka lika tjejer vi har.Det där med kompisar så har vi oxå haft det men det har ordnat upp sig nu.Vi försökte säga åt henne före kompisen kom om hur man gör och inte gör och funkar det inte den här gången heller så då kommer inte nån kompis hit för du vill ju ändå inte leka med dem.Så nånstans där slapp vi fram till henne.
Men nu är det som kört med tider om hon går till grannpojken och vi säger att hon ska be mamman säga till när klockan är 19 för då ska hon hem så säger hon att hon får vara tills kompisen går och lägger sig klockan 21.Alltså de är ju som inte dumma våra 5-åringar.
Det lät ju så logiskt i grannfruns öron så hon var till 19.30 då kom mamma med stormsteg
och då var det inga muntra miner.
Hon fick inte gå ner till kompisen på 1 vecka men han fick komma hit.Så när han (som är 6 år) fick höra om varför hon inte fick komma ner till honom, då började han hålla koll på vilken tid hon skulle hem
.
Förut har vi visat henne till rummet men min mamma tycker det är för lätt för henne hon kan ju leka där så nu har vi en pall som hon sitter på.Hon får bara sitta där rakt upp och ner och vänta tills 15 minuter har gått.
Mest är det för att hon gör nåt hyss med småbröderna och då är det för att vi säger åt henne att inte göra så och hon ändå fortsätter.
Har sagt flera gånger åt henne att om hon skulle lyssna på vad vi säger så skulle vi ju inte behöva bli så arga.
Man drömmer ju om den lyckliga familjen men vet inte vart den tog vägen.
Det är som om orken har tagit slut.Man bara måste städa och fixa och så tar ju förstås brorsorna mycket tid så man orkar inte med lek och stoj.
Tror det stora problemet ligger där.Därför tycker hon att vi är dumma och tråkiga och inte alls roliga att vara med.
Oj vilka lika tjejer vi har.Det där med kompisar så har vi oxå haft det men det har ordnat upp sig nu.Vi försökte säga åt henne före kompisen kom om hur man gör och inte gör och funkar det inte den här gången heller så då kommer inte nån kompis hit för du vill ju ändå inte leka med dem.Så nånstans där slapp vi fram till henne.
Men nu är det som kört med tider om hon går till grannpojken och vi säger att hon ska be mamman säga till när klockan är 19 för då ska hon hem så säger hon att hon får vara tills kompisen går och lägger sig klockan 21.Alltså de är ju som inte dumma våra 5-åringar.
Det lät ju så logiskt i grannfruns öron så hon var till 19.30 då kom mamma med stormsteg
och då var det inga muntra miner.Hon fick inte gå ner till kompisen på 1 vecka men han fick komma hit.Så när han (som är 6 år) fick höra om varför hon inte fick komma ner till honom, då började han hålla koll på vilken tid hon skulle hem
.Förut har vi visat henne till rummet men min mamma tycker det är för lätt för henne hon kan ju leka där så nu har vi en pall som hon sitter på.Hon får bara sitta där rakt upp och ner och vänta tills 15 minuter har gått.
Mest är det för att hon gör nåt hyss med småbröderna och då är det för att vi säger åt henne att inte göra så och hon ändå fortsätter.
Har sagt flera gånger åt henne att om hon skulle lyssna på vad vi säger så skulle vi ju inte behöva bli så arga.
Man drömmer ju om den lyckliga familjen men vet inte vart den tog vägen.
Det är som om orken har tagit slut.Man bara måste städa och fixa och så tar ju förstås brorsorna mycket tid så man orkar inte med lek och stoj.
Tror det stora problemet ligger där.Därför tycker hon att vi är dumma och tråkiga och inte alls roliga att vara med.
stolt mamma till en dotter född mars -03 och 2 pojkar 
födda juli -07
född mars -03 och 2 pojkar 
födda juli -07