Förtvivlad mamma ber om råd. (Ang nyblivet syskon)

[smulgubbe]

Hej!
Blev tvåbarnsmamma i lördags och således blev min tvåårige son storebror. Det gillar han inte nå vidare och jag mår så dåligt nu. Han har blivit helt förändrad, inte alls den goe lille kille som han brukar vara. Jag stannade på BB en natt och blev tyvärr återinlagd fredag till lördag, pga av att min nyfödde var gul och behövde sola lite.
Under graviditeten har jag planerat för hur jag och storebror tillsammans ska ta hand om lillebror, byta blöja, lägga, bada osv. Allt för att han ska bli delaktig. Men han är totalt ointresserad av allt som har med lillebror att göra.
Är det för tidigt?, hur "på" ska jag vara när det gäller att få honom att tex hämta en blöja åt lillebror? Hjälp mig snälla!

[Gäst]

Jag är/var i samma situation. Hinner inte skriva nu, återkommer imorgon eller i kväll! Det blir bra, jag lovar!

Någon annan ger dig säkert bra svar under dagen, så länge!

[Ewa]

Hej hej!

Och STORT grattis till liten raring

Jag skulle låta livet med lillebror vara så lustfyllt som möjligt i början. Låta honom upptäcka lillebror i sin egen takt. Lägg lillebror på golvet när han ätit och har liten paus. Sätt dig bredvid och var stilla och se om inte nyfikenheten tar överhanden. Sen kan man förstås även sitta där och fundera, så där i största allmänhet om bebisen bajsat. Känner DU om den bajsat, jag har visst inte så vidare bra luktsinne idag. Och fundera på om det finns några blöjor hemma till så här små frön :-k Sitt inte inne med svaren, utan ge det tid. Som den 2-åring han är kommer han inte kunna hålla sig annat än att visa att han ju har koll på tillvaron. Precis som JennyH skriver, så kommer det att ge sig. Med lite is i magen och möjlighet för storebror att upptäcka vad det här lilla livet är för något - lite så där lagomt ifred (men givetvis övervakat) - så lär du snart märka att han tar den här lille till sig.

Hur gick förresten annekteringen?

Kram Ewa

[smulgubbe]

Nu skäms jag... Jag hade inte alls läst om annekteringen och har gjort allt precis som det står att man INTE ska göra . Av nån anledning har jag inte tänkt på att läsa i BB eller be om råd här hur man gör med syskon. Tyckte att jag hade en ganska bra tanke själv.
Nu irrar tankarna i mitt huvud och jag vet inte riktigt var jag ska börja reda ut denna soppa som det känns.
Dessutom är jag ju så ledsen över att det känns som min goa kille försvunnit helt. Allt är "nej" och "inte". Men jag antar att det är "normalt"...

[tomtenärfartillallabarnen]

Under graviditeten har jag planerat för hur jag och storebror tillsammans ska ta hand om lillebror, byta blöja, lägga, bada osv. Allt för att han ska bli delaktig. Men han är totalt ointresserad av allt som har med lillebror att göra.

Kom ihåg att ta hand om storebror också, det är nog viktigt att visa för ett nyblivet storasyskon att mamma och pappa älskar honom precis lika mycket som innan ni åkte in på BB.
Det är lättare att älska om man vet att man själv är älskad...

Sen så har det bara gått två veckor, nyfikenheten kommer nog att få honom att vilja bekanta sig närmare med nykomlingen.

Våran storkille var 14 månader när han fick två småsyskon.
Till en början var han måttligt intresserad och visste nog inte riktigt hur han skulle relatera till dem.
Ganska snabbt blev han dock väldigt insatt och ansvarsfull
Bära fram deras flaskor, ta deras smutsiga kläder till tvättstugan, byta deras blöjor (extra arbetsförmån om de bajsat, för då får storebror också gå till soptunnan med stinkbomben )
Nu när tvillingarna blivit drygt tre månader så tror jag knappt att han minns livet innan tvillingarna kom.
Han pussar och kramar dem, tröstar när nån är ledsen och tvekar inte att dela med sig av sin egen mat och välling för att de ska må bra 8)

[tomtenärfartillallabarnen]

Sen så har det bara gått två veckor, nyfikenheten kommer nog att få honom att vilja bekanta sig närmare med nykomlingen.

Vilken kalenderbitare jag är, det har ju bara gått EN vecka.
Och grattis till utökningen föresten!

[Gäst]

Hej igen!

Ska beskriva hur det varit för oss, för att ge dig lite hopp .

Vi gjorde ungefär som det är beskrivet i bb, plus minus en del grejer. Ändå har Anton varit en blandning mellan ointresserad och irriterad på lillebror. Tjuvnyp, hårdhänta smällar osv. Men oftast helt ointresserad.

Jag har haft inställingen att Antons reaktion är helt ok. Våran Abbe har skrikit ganska mycket, och jag har själv varit lite irriterad på lillebror . Inte lagt så mycket vikt vid eventuella tjuvnyp, mer än några ostrukturerade utbrott från mig och annars sakligt och lite argt upplysa om att MAN SLÅR INTE SIN LILLEBROR!

Som min bvc-sköterska sa till mig:
Anton behöver dig, behöver stimulans och ha koll på läget.
Bebis behöver äta och sova. Bebis får tillräcklig stimulans bara av att äta i princip.

Kanske lite hårddraget, men du förstår principen? Det är en stor omställnig för hela familjen, inkl storebror. Han behöver tid att vänja sig, tid att komma fram till om det här är bra eller dåligt. Han kommer så småningom komma fram till att det är bra, och du kan ju hjälpa till lite på traven. Men han behöver komma på själv...

Din äldstas ointresse skulle jag inte lägga så mycket vikt vid. Utan mer uppmärksamma varje tendens till intresse!!

- Kolla så glad lillebror blir när han ser dig, han gillar verkligen att kolla vad du gör.
- Hej storebror, säger vi ofta till Anton när vi hämtat Abbe från sovlur.

Nu blev det blankt i mitt huvud. Men nuförtiden är Anton alltid stolt över sin lillebror, vill ha koll på var han är osv. Men är i övrigt helt ointresserad. Blöjbyte håller han sig lååångt ifrån, men han kommer gärna med nappflaskan när Abbe skriker. Då får han MASSOR av positiv uppmärksamhet.

Slutkläm: ge det tid, behåll lugnet, låt storebror få lite tid att hitta sina tankar, uppmärksamma allt positivt, lägg inte för stora växlar på ett och annat tjuvnyp.

Återkommer gärna, bara skriv om du inte fattar mitt svammel eller undrar något annat!

[Nancy]

Hej

Grattis till din lilla bebis

Hade tänkt skriva och berätta om vår situation för snart ett år sedan men om man inte är alltför petig med detaljer kan jag sno JennyH:s berättelse rakt av och bara byta ut namnen på barnen

Snart fyller Lussi ett år. Först nu kan jag verkligen säga att töserna är ett "team". De älskar varandra innerligt även om det fortfarande förekommer en del tjyvnyp från stora flickans håll. Allt färre för varje vecka dock.

Snälla rara du, lägg ingen skuld på dig för att du inte skulle ha gjort "rätt". BB:s råd är fantastiska och ett av de allra bästa är "omstart" för det som inte gått så bra. Börja som om det är dag ett i syskonens tillvaro och var nöjd med det lilla. Kanske just den dagen ett nyfiket ögonkast från storebrors håll, dagen därpå två.

Positiv förstärkning i lagom dos, hitta delaktighetsmoment som funkar (här hemma är det bära vällingflaskan samt väcka efter sovlurar), be om hjälp av släkting/bekant att komma och ägna sig lite extra åt storebror emellanåt samt en ganska stor dos tålamod också tror jag är bra.

Kram från Nancy

[Nancy]

De älskar varandra innerligt även om det fortfarande förekommer en del tjyvnyp från stora flickans håll. Allt färre för varje vecka dock.

Här var jag inte riktigt rättvis mot Leia känner jag. "Tjuvnyp" är nog fel ord, snarare en del irritation riktad mot Lussis håll. Irritationen kan ta sig olika uttryck men min poäng var att den minskat över TID

[Ewa]

Rara smulgubbe!

Inte ska du vare sig skämmas eller må dåligt över att du gjort efter ditt huvud . Inte alls. Och det var rakt inte meningen att starta något dåligt samvete någonstans. Det var bara oskyldigt frågat för att jag var nyfiken. I övrigt har Nancy så fint sagt allt jag hade kunnat försöka bidra med:

Snälla rara du, lägg ingen skuld på dig för att du inte skulle ha gjort "rätt". BB:s råd är fantastiska och ett av de allra bästa är "omstart" för det som inte gått så bra. Börja som om det är dag ett i syskonens tillvaro och var nöjd med det lilla. Kanske just den dagen ett nyfiket ögonkast från storebrors håll, dagen därpå två.

Positiv förstärkning i lagom dos, hitta delaktighetsmoment som funkar (här hemma är det bära vällingflaskan samt väcka efter sovlurar), be om hjälp av släkting/bekant att komma och ägna sig lite extra åt storebror emellanåt samt en ganska stor dos tålamod också tror jag är bra.

Se framåt och en dag i taget

Kram Ewa

[smulgubbe]

Hej på er alla!
Tankarna irrar inte lika mycket nu och jag ser små ljusglimtar varje dag. Idag ville Vilmer tex hjäpa till att bära ut Julian när han vaknat och la sig bredvid honom när han låg på en filt på golvet.
Sedan får man ju lov att vara lite förnuftig oxå och inte tro att allt är nattsvart för att man gjort lite "misstag". Jag gör så gott jag kan och vill ju det bästa för båda mina barn! Och om jag är ledsen så märker ju förstås storebror det.
Men man är väl full av hormoner och det är lätt att känslorna svallar över. (Igår kändes allt helt hopplöst)
Men idag kan jag se saker mer "klart" och era lugnande svar har hjälpt mig mycket ska ni veta! Tack för ert engagemang! Jag garanterar att vi "ses" igen

[Gäst]

Hej hörredu !

Jag vet precis om de där hormonerna... Tycker kroppen kunde vara liiiiite mer restriktiv med det där, speciellt sådär i början med bebis. Men hormonerna fyller kanske någon funktion, vad vet jag??

Kom ihåg alla bra stunder, och ta fram minnet när det kommer inte riktigt lika bra dagar.

Är du ensam? Eller har du sällskap av någon vuxen (typ pappan?)? Sällskap är otroligt bra för självkänslan precis i början. Man får lite distans till hela situationen när man inte är helt på egen hand.

Stor kram och heja dig!!
/Jenny

[smulgubbe]

Hej igen!
Ja, som tur är har jag världens bästa sambo som är jättebra på att få mig att må bra när jag är ledsen. Han sköter dessutom i princip hela hemmet just nu. Tack igen

[smulgubbe]

Hej igen!
Vill bara dela med mig av min glädje . För varje dag som går blir Vilmer mer sitt gamla jag och nu är han nästan precis som vanligt. Lillebror är "söt" tycker Vilmer och han "hjälper" oss att lägga honom och han får spontana pussar då och då . Julian sover ganska mycket än så länge så jag har tid att vara med Vilmer mycket. Det innebär väl att han märkt att mamma fortfarande "finns kvar" för honom oxå. Jag är så glad

[tomtenärfartillallabarnen]

Se där!
Knappt två veckor in på storebrorsjobbet så börjar han bli varm i kläderna
Det där kommer att gå finfint!