Kan nioåriga pojkar leka med dockor?

[inger]

LIte kort bakgrund.
Vår Gabriel fick diagnosen autism vid tre års ålder. Han utvecklades långsammare än andra barn, gick vid två års ålder, talet kom i gång sent och så vidare.
Nu på senaste året har utvecklingen gått väldigt fort framåt(bla genom en skicklig homeopat) och skillnaden mellan vad han kan och vad andra i samma ålder kan har minskat mycket.
På en del sätt är Gabriel dock lite udda. Nu har han återupptagit en lek med sin gamla favoritdocka Niklas. Han pratar med dockan som om dockan vore ett levande barn.
- Oj Niklas kan du verkligen vara ensam nu när vi ska handla.
Jag har förklarat för Gabriel att andra nioåringar kan reta honom om han bär med sig dockan överallt och talar med den som om den vore ett levande barn.
Reaktionen då kan bli
- Niklas kan inte vara ensam hemma. Jag struntar i om någon retas.
Jag är lite kluven. För på ett plan tycker jag faktiskt att barn kan få leka med dockor hur länge de vill.
På ett annat plan funderar jag på det här med att man ska socialisera in barnet i vad som är normalt. I vår kultur är det ju inte normalt att pojkar på nio år leker med dockor.

Samtidigt som jag tänker det här så tänker jag också att varje människa ska vara fri att vara den han/hon är.

Vad tänker ni om nioåriga pojkas docklek?

[Susanne*]

Hej i sommarvärmen

Jag har ingen erfarenhet av autism eller liknande så jag har svårt att sätta mig in i vad hans behov kanske är och hur hans miljö är. Det låter dock på dig som att han går i vanlig skola:?:

Min första reaktion är precis det du själv skriver. Dubbelheten i det är förstås tydlig.

Hur fungerar det idag när Niklas är med Blir han retad för det nu Kanske kan du se tiden an lite och så kanske det ger sig av sig själv

Man skulle ju kunna hantera det som andra saker, ex. pilla sig i näsan eller i rumpan, att säga "sådana saker gör man på egen hand". Bygga upp en hemmavärld till Niklas som han skulle tycka om. Men eftersom det verkar betyda något för honom så kanske det är klokt att avvakta ett tag

Berätta gärna mer så kan vi spåna vidare tillsammans.

Kram
Susanne

[Ewa]

Ja, precis som du själv och Susanne* så kan jag se det dubbla i det. Samtidigt tycks ju Niklas fylla en funktion hos Gabriel.

Så jag är inne på kompromissmodellen, ungefär som Susanne*: Niklas bor i huset och får inte gå med ut, typ. Men i huset har Niklas fullt tillträde.

Att han är pojke och leker med dockor - eller snarare bearbetar omvärlden med hjälp av dockor - ja, det tycker inte jag man borde behöva hetsa upp sig över. Hade man gjort det om det var en tjej Så går mina funderingar.

[inger]

Gabriel är i dag inskriven i särskolan men hans lärare tycker att han är så duktig och har gjort så stora framsteg att han bör börja läsa enligt vanlig läroplan.
Vi kan ju också se att gabriel förbättrats av homeopati och av annan träning. Men han är yngre i sitt sätt än nio år. Hans bästa kompis är en vanlig flicka som är sju år(jag menar normal utvecklad och diagnosfri), en vänskap som vi uppmuntrar mycket. Och så har han alltid varit mycket nära storasyster(Agnes elva år).

Jag är lite irriterad på mig själv att jag reagerar som jag gör på leken med Niklas. För samtidigt så ser jag hur Gabriel bearbetar sin egen verklighet i den leken. Han pratar också mycket med Niklas om hur Niklas känner sig och om att Niklas blivit så duktig på sista tiden.
Så egentligen fyller den här leken en funktion. Niklas är till och med med i den sociala delaktigheten steker pannkaka med mera.

I dag var Niklas med vid havet(vi badade på ett avskilt ställe) och Gabriel pratade med honom om att man måste var där man bottnar tills man lär sig simma. Gabriel har själv precis lärt sig simma.
Jag har rannsakat mig själv. Jag hade inte reagerat på att en vanlig nioårig flicka leker med dockor, för det gjorde jag själv i den åldern och jag tog med mig dockorna ut. Ganska länge(dock inte till nio års ålder) hade jag alltid med mig en docka som jag upplevde som levande med mig överallt.

Inga barn retar Gabriel för det här i dag.
Jag funderar mycket på vad jag vill förmedla till mina barn. Jag vill förmedla att det är okej att vara den man är och göra det man vill så länge det inte skadar eller inskränker på andra människors friheter.

Tyvär rär jag en sån som bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker.
Så Niklas kommer inte att få följa med till svärmor ifall jag själv är med.
Så jag är inne till viss del på era tankar att Niklas kanske ska få ne hemmavärld.

Tack för kloka svar förresten.

[Gäst]

Hej Inger,

jag har en 5,5-åring som också bryter mot "hur pojkar gör". Häromdagen såg han en tröja han ville ha i affären. Den hade mönster med sjöstjärnor, fiskar och annat som han bara älskar. Den hade också puffärmar, och rynk över bröstet. Dessutom var hela ryggen dekorerad med hjärtan.

Helt klart ett brott mot normen och något han kan bli retad för när han börjar skolan till hösten.

Han var överlycklig för tröjan. Sov med den på i natt och hade den sedan till dagens kalas hos en kompis.

Jag tänker så här. Att istället för att fundera över om min son kan bli retad så jobbar jag allt vad jag kan med att stärka hans självkänsla (och min egen också faktiskt . Jag tror nämligen att det är svårt att ge något som man inte har...). Om min son är stark i sig själv så gör han det HAN vill (inte det "samhället" tycker är rätt) och blir han retad för det så kan han hantera det - för han är stark i sig själv .

/Pea

[Ewa]

Jag funderar mycket på vad jag vill förmedla till mina barn. Jag vill förmedla att det är okej att vara den man är och göra det man vill så länge det inte skadar eller inskränker på andra människors friheter.

Tyvär rär jag en sån som bryr mig för mycket om vad andra tycker och tänker.
Så Niklas kommer inte att få följa med till svärmor ifall jag själv är med.
Så jag är inne till viss del på era tankar att Niklas kanske ska få ne hemmavärld.

Klokt tänkt . Precis som du och Pea skriver, så ser även jag att min uppgift som förälder är att stärka mitt barn i den personlighet HAN (och hon förstås) är. Och att låta barnen få vara dem de är så länge som möjligt. Tids nog kommer omvärldens sociala koder göra sig påminda, men förhoppningsvis är barnen då så starka i sig själva och har så god självkänsla att de kan stå för dem de är och vill vara.

[Gäst]

Jag ser det INTE som min uppgift att visa de gränserna. De kommer han att bli varse om så småningom när hans "kompisar" talar om att han "gör fel". Som jag ser det är min uppgift att finnas som ett stöd för honom då - att hjälpa honom att ta ställning till hur han vill göra den dagen det inträffar. Har jag dessutom packat hans ryggsäck med en god självkänsla tror jag att han kan ta några smällar och sedan rätta in sig i ledet (om det är det han vill). Har jag istället lärt honom att det är viktigt att göra som alla andra, att det är lite "farligt" att sticka ut... nä, det är inte så jag vill fostra mina barn.

Jag försöker tänka så här: vad gör mest "skada" för mina son.
Att jag, hans mamma, talar om att det är viktigt att inte sticka ut och ibland får man pruta på sina egna önskemål för att passa in i gruppen.
Eller att han får höra av sina kompisar att han har "en tjejtröja" och sedan själv får ta ställning till om det är ett problem?

Jag vill fostra trygga, modiga invidider som står upp för sig själva och vad de vill. Det tror jag att jag gör bäst genom att inte tala om för dom att det är farligt att sticka ut!

[Gäst]

Jag skulle säga att det är ytterst få föräldrar som aktivt skulle välja att klä sin son i kjol då och då bara för att han själv med tiden ska få ta ställning till om det är ett problem eller inte.

Nä, du har förstås helt rätt här! Det är stor skillnad på att AKTIVT välja något åt sitt barn som sticker ut, och att respektera barnets önskemål när det uttrycks.

Så nej, det hänger inga klänningar eller kjolar i hans garderob. Men ja, jag skulle köpa en kjol åt min son om han ville ha det . (Köpte Lucianattlinne och krona till lucia 8). Det heter ju LUCIAtåg. Inte var han intresserad av att vara tomte... )

[inger]

Det är tänkvärt det ni skriver om att det finns en social kod i samhället.
Just detta är ett problem(och också en styrka ibland!) som människor som diagnostiserats med autism kan ha, då det ingår i diagnosen att man har svårt att läsa av sociala koder.
Nu tycker jag inte alltid att Gabriel har det, men han håller som sagt var på att växa ur sin diagnos.
Men kanske är det ändå hur fyrkantigt det än låter min uppgift som förälder att visa på de sociala koder som finns.
Kanske är det precis som med författarskap och konstnärskap överhuvudtaget. Man måste känna till de regler som finns och behärska dem till fullo.
Därefter kan man bryta mot dem hej vilt om man så vill.
En tanke bara.

Jag kan dock berätta att jag blev positivt överraskad när Gabriel var på barnkalas hos en yngre vän som fyllde fem.
Den pojken var inne i en prinsesperiod och bjöd på prinsesstårta samt önskade sig prinsesskläder. Han tog emot i dessa kläder och både barn och föräldrar uppförde sig som om detta var självklart.
Kanske håller något på att hända bland de pojkar som är lite yngre än Gabriel. Att de har föräldrar som mer accepterar att gränser luckras upp?

[Ewa]

De kommer han att bli varse om så småningom när hans "kompisar" talar om att han "gör fel". Som jag ser det är min uppgift att finnas som ett stöd för honom då - att hjälpa honom att ta ställning till hur han vill göra den dagen det inträffar. Har jag dessutom packat hans ryggsäck med en god självkänsla tror jag att han kan ta några smällar och sedan rätta in sig i ledet (om det är det han vill). Har jag istället lärt honom att det är viktigt att göra som alla andra, att det är lite "farligt" att sticka ut... nä, det är inte så jag vill fostra mina barn.

Precis så tror och känner jag också.

Hur vi ställer oss till det här bottnar förmodligen i vilken grundsyn vi har på manligt och kvinnligt och vad som bestämmer det hela. Jag är av åsikten att det, förutom allt det tjafs vi lär oss av socialt tryck och påhittade värderingar, finns genetiska skillnader mellan könen som faktiskt ger upphov till olika beteenden och intressen. VERKLIG jämställdhet för mig är att som kvinna få vara hur "kvinnlig" och intresserad av "kvinnliga" saker och ting som helst och utifrån det värderas lika högt som en man. Det politiskt korrekta just nu är ju att pojkar ska få vara mer tjejiga och att flickor ska få vara mer grabbiga. När ska det bli ok att vara jättgrabbig som grabb och jättetjejig som tjej utan att det värderas olika?

Jag tycker egentligen att det, just i det här sammanhanget, är oväsentligt vad som bestämmer det manliga respektive kvinnliga, även om jag i ett djupare perspektiv tror att miljö och uppfostran har mer med saken att göra än biologi. Men det betyder inte att det inte för mig hade varit PRECIS lika ok med tjejiga tjejer och grabbiga grabbar. Det ÄR det - förstås! Men jag kan inte säga att jag möter något större motstånd mot de barn som ÄR just tjejiga respektive grabbiga. Snarare tycker jag att det är de grabbiga och kaxiga tjejerna och de tjejiga eller känsligare killarna som kommer på skam i vårt samhälle. För normen säger något annat och då vill vi/samhället "göra om" dem för att passa in - för allt annat väcker en oro, blir en provokation. Och det är DET jag vänder mig mot. Jag vill att ALLA barn (och människor) oavsett kön ska få blomma ut i de personligheter de ÄR - oavsett rådande samhällsnormer om vad som bäst passar sig och inte.

Kram

[Gäst]

Hm... funderar. Om jag låter min son klä sig i kjol så ser jag det inte som att jag låtsas som om normen inte finns. Däremot låter jag honom uppleva den på egen hand och låter honom själv välja om han vill följa normen eller inte. Om jag inte respekterar hans önskemål om att ha en kjol så ger jag inte bara budskapet att "killar har inte kjol". Det budskapet kan jag nog leva med att ge honom. Men dessutom lär jag honom att det är viktigt att göra som alla andra. Att inte bryta mot sociala normer. Eller ? Om sådär 10 år när han befinner sig på en cool fest och uppmuntras att testa droger för första gången.... .... DÅ vill jag nog gärna att han är trygg i uppfattningen att det är ok att bryta mot sociala normer och följa sin egen känsla!

Hur vi ställer oss till det här bottnar förmodligen i vilken grundsyn vi har på manligt och kvinnligt och vad som bestämmer det hela.

Ja. Det gör det alldeles säkert! Men jag tror också att det handlar om hur vi ser på våra barn och vår roll som förälder. Jag är väldigt förtjust i Barbara Colorosos bok "Växa med ansvar" (utöver Barnaboken då förstås ). I likhet med henne tänker jag att barnen skall få uppleva följderna av sitt beteende på egen hand. Med tre undantag: om följderna är livsfarliga, moraliskt riskabla (tex elaka eller ohederliga) eller hälsovådliga. (Att klä sig i kjol, eller måla naglarna för den delen, riskerar nog inte att få följder av detta slag.) Sedan är min roll som förälder att finnas vid barnets sida som stöd och "bollplank".

Så här går mina tankar just nu. Men jag fortsätter gärna att fundera på det och vill gärna höra hur ni ser på saken!

[Susanne*]

Hej alla
Här händer det grejor när jag är ute och badar och har hela huset fullt med gäster.

Två reflektioner till debatten:

Läs "De kvinnor som inte hjälper varandra förtjänar en särskild plats i helvetet". Föändrade mycket av mitt synsätt och gjorde mig faktiskt ganska förfärad.

Det är en oerhörd skillnad på att en 4-5 åring har tjejiga kläder och frågeställningen om en 9-åring kan ha med sig docka till skolan. Principen och grundfrågan är densamma men det oskyldiga ställs på sin spets när man då i skolan kan bli kraftigt avvikande och därmed behandlas som det. I de yngre åldrarna så ser barnen inte det på samma sätt och friheten är större. Jag skulle aldrig i den åldern ha synpunkter på varken välling i nappflaska, kläder eller annat. I skolans värld blir barnen stora (vare sig vi vill eller ej) och frågan är då hur principfast man ska vara och när man ska kliva in och aktivt visa de sociala nomer som annars kan ge en ganska stor konsekvens.

Nu håller jag helt med att det är självkänslan som är grunden. Men nu när vi faktiskt befinner oss i just det "beduinläger" som vi gör så finns det också andra aspekter.

Vill inte alls komma här och vara alltför krass... 8) eller cynisk, men kanske lite i alla fall. Samt stötta upp Inger i att detta handlar inte bara om att gundlägga en självkänsla och hur vi som föräldrar agerar. För övrigt så tror jag dessutom att en 9-årig tjej som hade en låtsaskompis-docka med i skolan hade också kunnat väcka reaktioner. När man är 9-år så går man då i 3:an eller 4:an.

Varm kram alla
Susanne (som ska gå till båten som maken kört fram - och varför är det då inte tvärt om ).

[Gäst]

Åh, jag kan inte hålla mig härifrån, trots att jag egentligen ska städa källaren.

Ni är så kloka, mina vänner ! Jag måste verkligen, verkligen kämpa med vad jag känner och tycker här nu. Mycket utvecklande. Jag skriver medan jag grubblar så ursäkta om jag inte är så genomtänkt. Jag kan mycket väl ompröva mig i nästa inlägg. Ok, va?

Inger, jag hoppas inte du tycker vi kommit ifrån ditt ämne. Hojta till i så fall.

Men jag kan inte säga att jag möter något större motstånd mot de barn som ÄR just tjejiga respektive grabbiga. Snarare tycker jag att det är de grabbiga och kaxiga tjejerna och de tjejiga eller känsligare killarna som kommer på skam i vårt samhälle

Jo med grabbarna har du rätt, och tjejiga tjejer är bekväma och bra, men inte sjutton värderas det högt att vara typiskt tjejig?! Det märks direkt i lönekuvertet kan jag intyga! Nä, ta för sig, ha skinn på näsan är det som gäller och pratas positivt om för tjejer - inte omvårdande, sammanhållande egenskaper. Idealet är supermanligt idag, även för oss kvinnor!

Jag vill att ALLA barn (och människor) oavsett kön ska få blomma ut i de personligheter de ÄR - oavsett rådande samhällsnormer om vad som bäst passar sig och inte.

Jo men absolut! Men jag kan ändå inte låta bli att tycka att vår könstillhörighet är så absolut grundläggande för hur vi definierar oss själva. Vårt jag ÄR en flicka eller en pojke. Vårt namn berättar det. Vi avgränsar oss direkt från det andra könet, det vi INTE är. Och detta innefattar betydligt mer än bara det könsorgan vi råkat bli utrustade med. En så stark institution är förstås mycket svår att bryta mot.

Men dessutom lär jag honom att det är viktigt att göra som alla andra. Att inte bryta mot sociala normer. Eller ? Om sådär 10 år när han befinner sig på en cool fest och uppmuntras att testa droger för första gången.... .... DÅ vill jag nog gärna att han är trygg i uppfattningen att det är ok att bryta mot sociala normer och följa sin egen känsla!

Jo, men är det inte det då? Viktigt att göra som alla andra i vissa fall. Om man nu vill vara en del av en gemenskap. Det är väl det som ÄR en social norm?! Exemplet med droger tycker jag har en annan problematik, för den sociala normen är ju faktiskt att INTE ta droger, och förhoppningsvis har man då etablerat DEN normen hos barnet och barnet anser sig förhoppningsvis inte vilja tillhöra den lilla udda gemenskap som anser att det är RÄTT att ta droger utan har styrka nog att gå emot en felaktig norm. Eller? Att följa sin egen känsla är ju långtifrån alltid rätt, eller hur!? Det lär vi barnen hela tiden genom vår fostran och vägledning.

Läs "De kvinnor som inte hjälper varandra förtjänar en särskild plats i helvetet". Föändrade mycket av mitt synsätt och gjorde mig faktiskt ganska förfärad.

Berätta mer snälla du! Jag har inte läst, men blir väldigt nyfiken på hur den passar in i den här debatten.

Kram på er!

[Susanne*]

Hej igen

Vad det gäller boken så handlar den mycket om hur vi uppfostrar våra barn gällande just kvinnligt manligt etc samt hur samhället gällande det faktiskt ser ut idag. Hur jag såg på det ändades kraftigt.

Ewa wrote:
Men jag kan inte säga att jag möter något större motstånd mot de barn som ÄR just tjejiga respektive grabbiga. Snarare tycker jag att det är de grabbiga och kaxiga tjejerna och de tjejiga eller känsligare killarna som kommer på skam i vårt samhälle

Just det du skrev Ewa håller jag helt med om och i boken tas det upp många statistiska exempel på detta. Hur tjejer i skolan kuvas, hur tjejer ses som störiga om de tar förmycket plats etc. Hur tjejer sätts emellan killar på dagis för att servera dem samt vara lugnande moment. Nu har jag minne som en guldfisk men vill återigen rekommendera boken då den gav mig så mycket att tänka på i just detta ämne.

Jag förstår Tinis vad du menar att tjejer kan ha skinn på näsan. Och visst, det är accepterat till en viss gräns och i en viss miljö. Men kliver du över den så är du "en besvärlig unge". Min 12 åringa dotter berättar mycket om just hur olika killar och tjejer behandlas i skolan. Och det är definitivt inte till tjejernas fördel.

Nu hade detta kanske inte så mycket att göra med killar och kjol, men just med hela diskussionen.

Det är fina tankar att man ger barnen frihet genom att låta dem ha på sig vad som helst. Och det ska vi ju göra till den gräns som vi känner är bekväm och passande. Men ställning har vi redan tagit genom det liv vi valt att leva. Går papporna i kjol Hur har vi det hemma Jag tror därför egentligen inte att sådana detaljer har så stor betydelse egentligen och på ett sätt så är vi också skyldiga barnen att ta ställning - så de har något att ta ställning från - och ta ställning emot.

Hela diskussionen är ju också just "om killar får lov att ha tjejiga saker". Diskussionen rör sällan motsatsen. 8) Den rör heller inte "om tjejer får lov att klä sig hur de vill när de blir 9-10 år (typ magtröja eller liknande) eller huruvida tjejer får sminka sig när de vill eller liknande.

Jag tror på självkänsla, visa på hur vi lever, visa på hur andra länder lever och visa mångfalden. På det lär vi oss vår väg och blir toleranta både mot oss själva och andra. Uppmuntra att gå egen väg men berätta också vårt samhälles normer.

Nu blev detta mycket rörigt...är full cirkus här men ville ändå försöka mig på att svara.

Och Tinis, det är klokt att fundera, och jag tycker absolut man får ändra sig nästa inlägg. Hur ska vi veta allt innan vi vet allt Och det är just därför som just att tänka tillsammans är så viktigt.

Kram kram

[inger]

Måste bara säga att det är väldigt intressanta diskussioner.
Jag läser och funderar så det knakar.
Och jag tycker att jag fått svar på det som gäller Gabriel så det behöver ni inte oroa er för.

Nu ska jag själv komma med ett sidospår.
För ett par år sen(just därför kommer jag inte i håg titel eller författarens namn) så läste jag en bok som var skriven av en homosexuell man.
Han beskrev hur det är att vara homosexuell och hur bögvärlden fungerar. Men det intressantaste av allt var att han beskrev hur barn tidigt själva kan känna på sig att de är homosexuella.
Det finns väldigt mycket beskrivet hur en heterosexuell identitet formas och bejakasmen väldigt lite hur en homosexuell identitet formas och bejakas.
Han menade att den sexuella läggningen är medfödd, och att människan är en sexuell varelse som utvecklas mot hetero eller homosexualitet.
Det fanns ett särskilt avsnitt om just hur barn med homosexualitet som läggning kunde uppleva sin uppväxt. Åh önskar att jag hade boken framför mig nu .
Det hela handlar ju om att vi måste våga gå utanför de normer som finns i samhället, för att kunna acceptera alla människor som finns.

I de här diskussionerna vi har nu precis här kom jag att tänka på att vi alla tar ett heterosexuellt perspektiv.
Men boken var som sagt var inte alls svartvit utan väldigt komplex.
Författaren tack dessutom bland annat Anna Wahlgren i slutet av boken därför att hon hjälpt till med viss redigering.

Nej, nu svär jag nästan av frustration. Jag brukar faktiskt ha rätt bra minne.
Varför kommer jag varken i håg vad boken eller författaren hette?