Hjälp för dålig mamma!

[Runte]

Hej!

Det här är mitt första inlägg på forumet. Jag har läst en del tidigare och tänker att jag skulle kunna få hjälp
Jag har en son som är 2 år och 4 månader och en son som är 5 månader. Äldsta sonen var mycket lätt att göra med sitt första år vilket gav mig stort självförtroende som förstagångsmamma. Han var väldigt social och glad, tidigt motoriskt utvecklad, sov bra och åt bra. Jag var oerhört stolt och glad och upplevde verkligen att vi (jag och min man) hade ett bra förhållande till honom. Allt efter som han blev mer aktiv blev vardagen mer kaotisk och eftersom han är väldigt nyfiken (i en helt egen klass vid jämförelse med andra barn) så har jag inte kunnat slappna av en sekund. Just nu känns det som att jag är nära en kollaps efter 1 1/2 år av detta. Jag har försökt jobba med social delaktighet, men till min förvåning så vill han helt enkelt inte. Om jag råkar ha mycket energi kan jag våga mig på ett försök då och då. T.ex om man lagar mat häller han ut mjölk på golvet, slår glas mot varandra, kastar mat, så det gäller att vara steget före. Jag "nejar" inte utan försöker bara vara snabb, ge honom uppgifter och distrahera honom. När jag säger "du kanske kan hjälpa mig ", "det hade varit så bra om vi kunde ställa undan skorna" etc så nappar han inte alls på det utan säger helt sonika nej. Vi försöker alltid uppmärksamma positivt beteende och "tackar för hjälpen".
Jag försökte införa ensamlek när lillebror kom med det blev till slut något negativt för honom. Jag lyckades helt enkelt inte med under rådande omständigheter. Han vill alltid ha sällskap av människor, helst nya, har aldrig lekt med leksaker utan har gått fram till människor för att hälsa så jag antar att leka själv i sängen inte fungerade så bra för honom.
Just nu kastar han saker hela tiden, slår ömsom klappar lillebror, skriker lillebror i ansiktet, häller ut allt som kan hällas ut, bankar, drar ut kläder (non-stop) och jag förlorar tålamodet någon gång mitt på dagen och skäller, tar honom hårt i armen eller sätter honom i hans säng. Detta händer medan jag försöker göra oss i ordning för att komma ut ur huset. Vi är nästan alltid ute för där blir det inga konflikter.
Vi har hamnat i en negativ spiral. När min man går på morgonen vill jag inte gå upp för att möta min äldste son. Jag gör misstaget att ta hans beteende personligt förstår jag. Problemet är också att han inte blir ledsen eller arg när jag blir arg på honom. Det är nog det som knäcker mig. Jag skäms för mitt beteende men det är totalt förvirrande att göra någon illa och att inte få någon reaktion. När det gäller emotioner så är min man som en gås och jag som en svamp. Jag kan inte låta bli att bli att påverkas emotionellt trots att jag på en intellektuell nivå förstår att han inte är här för att göra mitt liv svårt. Vi hade barnvakt i två dygn för några dagar veckor sedan och jag upplevde en sådan enorm lättnad.
Kan någon hjälpa mig i mitt förhållningssätt till min son? Det är ju jag som måste förändras. Jag vill kunna njuta av livet tillsammans med honom också.

Hemskt långt inlägg! Hoppas någon orkar läsa.

[Gäst]

Hej Runte! Känn dig innerligt välkommen hit!

Här kommer några tankar från mig.

För det första: Du visar en insikt och en mognad som bara är att applådera. Hur då? Jo, du säger det magiska:

Kan någon hjälpa mig i mitt förhållningssätt till min son? Det är ju jag som måste förändras. Jag vill kunna njuta av livet tillsammans med honom också.

Den enda man kan förändra är ju nämligen sig själv. Eller hur? Barnabokens filosofi är så häftig där, tycker jag (och lite smått jobbig ). För när man väl fattar det där - att det inte handlar om barnet och barnets beteende utan om MIG som förälder och hur JAG beter mig - då börjar det hända saker.

Jag slås av ett par saker när jag läser ditt inlägg:

Du har ett högenergibarn som behöver ordentligt med stimulans, delaktighet och utrymme för sina upptåg och sin nyfikenhet. Ger ni honom de förutsättningarna? Ge honom saker han FÅR hälla ut när ni lagar mat, t ex.

2 år och 4 månader. Det luktar trotsålder här. Det ÄR en rejäl utmaning för alla föräldrar. Har man då lite extra energi i sin lilla trotsunge blir det förstås mer av allting: mer testande, mer "nej", mer "vill inte", fler sammanbrott, osv.

Mamma låter trött och uppgiven. Lillebror är liten och jag antar att du är sliten efter några månader av amning, nattmatande osv. Stämmer det? Du behöver få tid och kraft att samla dig och hitta ett bättre förhållningssätt till din äldste son. Har du den tiden? Kan du se till att få den?

Din pojke söker din ledning, nu kanske mer än någonsin. Han är i en omvälvande period och dessutom har en ny familjemedlem kommit till. Han ber verkligen om att få veta vad som gäller, ber om att få bli uppfostrad, som Anna skrev någon gång .

Så hur gör man? Man tar ledningen och bestämmer sig för hur det ska vara. Och så hjälper man barnet att efterleva det. Får man kasta saker? Får man skrika lillebror i ansiktet? Nehej... så då visar man hur man får göra! Man tar handen om handen och plockar upp det som slängdes. Man viskar lite paktande att lillebror ju har så små öron så man måste prata ganska tyst med honom för att han inte ska få ont i de där små öronen. Man är smidig, smart, avledande och paktande så långt det bara går. Men det gör det ju inte alltid. Trotsen handlar ju mycket om det: Att i handlingens och påståendets form fråga om var gränsen går och vad som händer om den överskrids. Ett oacceptabelt beteende är just oacceptabelt. Man får sig en varning, blir informerad om vad som gäller och forsätter beteendet får det en konsekvens. Saken man kastar tas ifrån en, man får skrika för sig själv inne på sitt rum så lillebror och övriga slipper höra.

Men framförallt ser man till att storebror är alldeles väldigt behövd, i synnerhet i alla göromål som har med lillebror att göra. Social delaktighet är inget man försöker sig på när man råkar ha energi för det! Gossen är ju oumbärlig ju! Förstår du skillnaden? Lillebror blir helt enkelt inte omhändertagen på ett bra sätt om inte storebror hämtar trasan, slänger blöjan, torkar kräket eller vad det nu kan vara. Man KAN helt enkelt inte byta blöja på lillebror om inte storebror hjälper till! Och stor varning för ditt frågande här:

När jag säger "du kanske kan hjälpa mig ", "det hade varit så bra om vi kunde ställa undan skorna" etc så nappar han inte alls på det utan säger helt sonika nej.

Istället för "du kanske kan hjälpa mig" så säger du: "Nu behöver jag verkligen din hjälp här, för HUR ska vi annars få något att äta här i huset? Och så gäller det att visa i handling exakt hur oumbärlig han är för att få maten på bordet. Ska han lägga fram besticken så BLIR det helt enkelt ingen mat förrän de där besticken är framtagna.

När han rivit ut alla kläderna kan du glatt konstatera att "vad bra, vi behöver verkligen städa garderoben och få ordning på alla kläderna här". Fram med trasa och låt ungen torka och gno. Och så hjälps ni åt att plocka in alla kläderna igen.

När han bankar på saker han inte får, ta honom vid handen och led honom till ett ställe han FÅR banka på. En liten barnhammare och en träbit? En kudde?

Sätt honom rejält i arbete när ni ska gå ut: "VAR är lillebrors mössa nudå? Kan DU se den? Usch, nu kan vi ju inte gå ut. Nämen VISSTE du var den var? Då kan vi ju gå ut! Jättebra att jag har dig som håller ordning på saker och ting här!" Fullt upptagen med att vara oumbärlig blir det mindre tid och energi till trots. Blir det ändå kaos, kan man behöva sätta sig pladusk och konstatera att "vi går ut när det och det är gjort och när du tagit på dig det och det...."

Dina egna känslor kring det här måste du försöka lägga åt sidan. Man kan verkligen känna sig både ratad, tillintetgjord, vansinnig, ledsen, fly förbannad - ja allt! Men det hjälper verkligen inte. Försök se mer nyktert på det hela. Ungen frågar och du ska svara! Du skriver att du vill att han ska bli arg och ledsen när du blir arg på honom. Varför det? För att han ska känna sig dålig? Skuldbelagd? Ångra sig och säga förlåt? Du går till och med så långt att du skriver att det är förvirrande att göra någon illa och att inte få någon reaktion. Det gör mig lite betryckt. Du måste tänka om helt här. Du ska självklart inte göra honom illa, varken psykiskt eller fysiskt! Målet är inte att få en reaktion på ditt agerande, utan att få en reaktion av lättnad när han förstår att du vet vad som gäller och visar i handling att du står för det.

Du har väl Barnaboken? Och du har väl läst? Där finns ovärderlig insikt om trots, syskonskap, social delaktighet - ja hela alltet.

Vi hamnar alla fel ibland och behöver ta oss i kragen rejält. Du är redan på väg!

Och du, i morgon är en annan dag!

Kram på dig!

Tinis

[Ewa]

Hej och välkommen hit !

Din son växer och blir stor och då, om inte förr, blir det tydligt att han är sin egna lilla personlighet, som ska förberedas för ett liv er föräldrar förutan. Alla personligheter sitter inte där man satt dem utan envisas med att ifrågasätta, upptäcka, utforska. Och det tror jag man ska vara tacksam för. För hur skulle man annars ta sig fram och vidare här i livet, om man inte hade nyfikenheten och besatt ifrågasättandets konst. Nog så goda egenskaper. Och en del av den naturliga utvecklingen. Så här behöver man rakt inte ta hans upptäckarlusta eller ifrågasättande personligt. Försök istället odla sakligheten och tänk att du är hans ledsagare och bästa vän här i världen, som ska förbereda honom för livet han ska leva genom att
Visa
Leda
Lära
Hjälpa

Jag har försökt jobba med social delaktighet, men till min förvåning så vill han helt enkelt inte. Om jag råkar ha mycket energi kan jag våga mig på ett försök då och då. T.ex om man lagar mat häller han ut mjölk på golvet, slår glas mot varandra, kastar mat, så det gäller att vara steget före. Jag "nejar" inte utan försöker bara vara snabb, ge honom uppgifter och distrahera honom. När jag säger "du kanske kan hjälpa mig ", "det hade varit så bra om vi kunde ställa undan skorna" etc så nappar han inte alls på det utan säger helt sonika nej. Vi försöker alltid uppmärksamma positivt beteende och "tackar för hjälpen".

Om den sociala delaktigheten ingår naturligt i varje dags struktur så är den inget som man "kanske kan" hjälpa till med, eller ska nappa på. Det är något man gör - inte ett val man har att säga ja eller nej till. Helt enkelt för att det MÅSTE göras. Och för att jobbet inte blir gjort om inte alla hjälps åt. Han är helt enkelt nödvändig för att det vardagliga livet ska fungera. Samma med små olyckor. Häller man ut mjölk på golvet, så får man också en trasa för att torka upp efter sig. "Oj då, så tokigt, varsågod här har du en trasa att torka upp med", säger man glatt. Eventuella protester hör du inte, utan hjälper i så fall till med handen om handen.

Hans beteende nu tycker jag visar tydligt att det här är en liten kille som behöver veta att han BEHÖVS för det han GÖR och inte bara för det han ÄR, alltså inte bara vara känslomässigt behövd. Din/Er uppgift är att visa HUR man beter sig i motsats till hur man inte beter sig. "Man slår inte, man klappar fint, så här", så tar du hans hand och visar. Om och om igen, om så behövs (och det gör det med största sannolikhet). Om måttet (ditt) är rågat så gör du klokt i att sängdumpa honom med någonting att pyssla med INNAN du själv blir förbannad eller, ännu värre, reagerar hårdhänt. För det löser ingenting. Men en paus kan man ju behöva. Och då får du, som vuxen, ta ansvar och se till att ge er båda den välbehövliga pausen innan du blivit så arg.

Hur ser era dagar i övrigt ut? Finns det tillräckligt med tid för utevistelse, vila och annat? Med lite struktur så kan man ge både sig själv och barnet välbehövliga pauser under dagen, och då ha bättre ork att på ett konstruktivt sätt bemöta och hantera de frågor som uppstår, att införa social delaktighet osv. Och att vara den mamma som du VILL vara. Så att ni SKA få njuta av varandra. För det är klart att ni ska. Och dit kommer ni att komma !

Kram Ewa

[Ewa]

Tinis

Mitt inlägg tog en evighet så jag såg inte att du hunnit dit med ett alldeles lysande och bra mycket mer upplyftande svar än mitt eget - TACK

[Gäst]

Åh, tack rara Ewa!

Mitt inlägg tog också en evighet och blev visst en evighet också .

Ewa, du ställde en jättebra fråga som jag glömde. Brunte: Hur är det med mat och sömn för den store parveln? (Och för den lille? )

[Runte]

Hej!

Tack så mycket för svaren! En sådan oerhörd lyx att få rådgivning på det här viset. Jag och min man har använt det som diskussionsunderlag under kvällen.
Stora sonen sover mycket 20.00 till 07-08 och två timmar på dagen. Detta har aldrig varit några problem. Lille sover under natten men ammas någon gång. Jag får för lite sömn och detta är ett problem som vi försöker lösa men lyckas inte så bra. Sonen är dock till skillnad från andra barn vi känner svårare att umgås med när han är pigg. Han har en oerhörd uthållighet.Han är ingen storätare speciellt med tanke på hur mycket han rör sig. Är det kalas han han vanligtvis inte tid att äta något. (Han går runt till olika människor och tvingar i princip dem att leka med honom). På morgonen äter han dock alltid fil och musli. Annars äter han mest kött, frukt, lite grönsaker. Det varierar mycket. Jag försöker att inte göra för stor sak av ätandet trots att han antagligen skulle behöva mer kolhydrater.

[kiki]

På morgonen äter han dock alltid fil och musli. Annars äter han mest kött, frukt, lite grönsaker. Det varierar mycket. Jag försöker att inte göra för stor sak av ätandet trots att han antagligen skulle behöva mer kolhydrater.

Hej och varmt välkommen
Vilka otroligt fina och utförliga råd du har fått.

Jag har inget att tillägga förutom citatet här ovan, om han är liten i maten kanske du kan öka fettintaget. Vår tjej är varannandagsätare och ibland äter hon nästan ingenting på flera dagar, däremot har hon "fri" tillgång till smörpaketet Vi delar också ofta på några matskedar rapsolja, på hälsokosten kan man köpa smaklös kokosolja (i fast form) som är jätte bra.

Några extra matskedar fett per dag kanske är bra, många barn blir ju lite speedy av kolhydrater så han kanske drar ner för han är så klok

Kram Kristina

[Runte]

Hej!

Jag vill också förklara vad jag känner inför hans känsloliv. Jag vill naturligtvis inte göra mitt eget barn illa. Det är ju det jag försöker undvika. Det som var så positivt med min son, att han är så robust, så oblyg har gjort honom väldigt omtyckt.
"Problemet" med att han aldrig blir ledsen eller arg när jag eller hans pappa blir det, är att det är så svårt att tolka honom. När jag jämför med andra barn oroar jag mig, för det känns som att han ligger så långt efter på det området. Jag räknar inte med att han ska känna skuld när han slår sin lillebror, han har inte mognaden och han tycker ju sig ha rätt till det eftersom lillebror har försämrat hans liv så. Det är bara jobbigt när man själv är så upprörd och ledsen och man får ett helt blankt ansikte och en uppsluppen replik i stil med "köra bussen".

[Ewa]

"Problemet" med att han aldrig blir ledsen eller arg när jag eller hans pappa blir det, är att det är så svårt att tolka honom. När jag jämför med andra barn oroar jag mig, för det känns som att han ligger så långt efter på det området. Jag räknar inte med att han ska känna skuld när han slår sin lillebror, han har inte mognaden och han tycker ju sig ha rätt till det eftersom lillebror har försämrat hans liv så. Det är bara jobbigt när man själv är så upprörd och ledsen och man får ett helt blankt ansikte och en uppsluppen replik i stil med "köra bussen".

Jag skulle tro att han inte för sitt liv har lust att ta in att ni - hans bästa vänner i världen - är arga eller avvisande mot honom. Somliga små älsklingar börjar då skratta. Er kille går vidare. Och försöker finna en väg ut - med hjälp av att locka er på helt andra tankar. Här skulle istället kunna hjälpa honom en smula. Genom att istället för att brusa upp, visa och leda honom bort från det felaktiga beteendet mot det korrekta beteendet. "Oj då, så gör man inte, men SÅ HÄR gör man. Titta så bra det blir, så skönt lillebror tycker att det är när du klappar honom så fint.

Här är du stort betjänt av att läsa i Barnaboken, just som Tinis rekommenderade. Läs om Fostran, Trotsåldern, Syskonkapitlet, och gärna även om Krypbarnet och 2-åringen - Kung av tillvaron. Jag tror det kommer att ge många aha-upplevelser. Sen kan du även titta bland de klistrade trådarna här på forumet för att få mer tips på social delaktighet, Börja meningen med ett ja osv.

Och inte har hans liv försämrats av att han fått den finaste gåva ni som föräldrar kan ge honom - ett syskon ! Tvärtom. Kanske har ni fastnat lite i barnunderhållningen och upprättat separata världar för barnet liv och ert övriga med allt vad som måste göras för att vardagen ska fungera. Det är oftast då som det uppstår svårigheter att "hinna med båda barnen". Om man istället ser på - och behandlar - familjen som den flock den är, där ALLA är en nödvändig del för att livet ska fungera och alla behövs i lika stor utsträckning, så upprättas inga särskilda barnöar inom familjen. Och barnet är förnöjdare med tillvaron när det vet sig behövt. På riktigt.

Här är en tråd som jag tror kan ge dig lite:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=8432

Kram Ewa

[Gäst]

Hej igen Runte!

Nu satt jag och skrev samtidigt med Ewa igen, så jag suddar hälften som hon redan uttryckt så fint.

Mycket glädjande att du och maken kan diskutera det här tillsammans. Det är en enorm tillgång! Fortsätt med det. Det är så mycket vunnet om ni kan stötta varandra och bestämma er för en gemensam linje.

Stora sonen sover mycket 20.00 till 07-08 och två timmar på dagen. Detta har aldrig varit några problem. Lille sover under natten men ammas någon gång. Jag får för lite sömn och detta är ett problem som vi försöker lösa men lyckas inte så bra.

Ojoj, du menar att storkillen sover 13-14 timmar per dygn?! Då pratar vi verkligen inte sömnbrist här. Vad gäller lillkillen så börjar det kanske bli dags att ta bort nattamaten nu så att han och mamma får sin skönhetssömn. Det tar enormt på krafterna och det psykiska välbefinnandet att ens vakna EN gång per natt någon längre tid. Lilleman är i perfekt ålder för en liten SHN-kur .

Sonen är dock till skillnad från andra barn vi känner svårare att umgås med när han är pigg. Han har en oerhörd uthållighet

Och hur många barn känner ni då? Akta er för att döma sonen till att vara annorlunda eller ens på ett visst sätt. Barn ÄR olika. De har olika personlighet, olika temperament, olika mognadsgrad vid samma ålder. Och glöm för allt i världen inte bort att han är en väldigt liten person ännu.

Jag vill också förklara vad jag känner inför hans känsloliv. Jag vill naturligtvis inte göra mitt eget barn illa. Det är ju det jag försöker undvika. Det som var så positivt med min son, att han är så robust, så oblyg har gjort honom väldigt omtyckt.
"Problemet" med att han aldrig blir ledsen eller arg när jag eller hans pappa blir det, är att det är så svårt att tolka honom. När jag jämför med andra barn oroar jag mig, för det känns som att han ligger så långt efter på det området.

Såklart du inte vill göra honom illa. Jag provocerade dig lite i mitt första inlägg, just för att du uttryckte dig som du gjorde. Jag reagerar på att du VILL att han ska bli ledsen och arg när ni är det. Du blir till och med orolig för att han är annorlunda där mot andra barn. Men du beskriver en riktig starking: uthållig, social, omtyckt och uppskattad. Titta vilka fina ord du ger din pojke! Han visar inte sig ledsen eller arg när ni blir det. Men måste han det? Han har uppenbarligen andra uttryckssätt. Och kanske skyddar han sig mot dina/era känslor och uttryck, precis som Ewa skriver. (Läs gärna om den starke i Barnaboken, "Något om personligheten").

Försök lägg bort de analyserande, hitta-fel-på-pojken-glasögonen och ta på dig ett par nyktra, ta-tag-i-förutsättningarna-glasögon. Hitta konstruktiva sätt att vägleda honom och hjälpa honom. Ge honom så mycket social delaktighet han bara tål, kryddad med världens bus, glädje och upptåg. Och börja se syskonen som varandras största glädje i livet. Uppmuntra med förtjusning allt gott som storebror gör för lillebror och överdriv gärna en smula. (Lillebror har varit SÅÅÅÅ ledsen hela tiden när du har varit ute, men nu när DU kom in så blev han så nöjd och glad. Han tycker verkligen bäst om dig av alla! Osv osv. Det är barnsligt enkelt )

Och börja njuta av dina älskade pojkar!

Kram Tinis

[Gäst]

Ojoj, du menar att storkillen sover 13-14 timmar per dygn?! Då pratar vi verkligen inte sömnbrist här.

Förlåt, jag tänkte lite tokigt här. 13 brukar man väl definitivt prata om i den här åldern. Sorry!

[Gotlandsmamma]

Vilka kalassvar du får!

Jag vill bara säga att jag reagerar på din rubrik - säg INTE så om dig själv. Du är en fantastisk mamma o inget annat. Punkt slut.

Varm kram
Linda

[Dixie]

Hej!
Skulle man kunna få denna tråd klistrad [-o< , så att man kan hitta dessa svar väldigt enkelt om si så där ett år ungefär

Kram till världens bästa forum och alla ni som svarar oss föräldrar. Och så en stor kram till alla de föräldrar som hamnat lite ur spår men som försöker och arbetar för att få en bra vardag med sina barn!

[Runte]

Hej!

Jag har varit ledsen idag och började gråta när jag läste:

"Jag skulle tro att han inte för sitt liv har lust att ta in att ni - hans bästa vänner i världen - är arga eller avvisande mot honom. Somliga små älsklingar börjar då skratta. Er kille går vidare. Och försöker finna en väg ut - med hjälp av att locka er på helt andra tankar."

Det var både en lättnad att läsa det samtidigt som det gjorde väldigt ont. Det konstiga var att mannen också började gråta när jag läste upp det för honom. Jag tror att det var lite det jag var ute efter i mitt inlägg för jag kände att vi hade svårt att tolka honom.

Jag har jobbat lite mer aktivt med social delaktighet idag vilket har gått ganska bra. När maken skulle försöka i kväll "du måste hjälpa pappa, jag behöver din hjälp" triggade det dock hans "trots", han ville klippa papper just då. Det blev inte så lyckat.

Det som kändes ganska bra idag var att när sonen var inne i ett negativt spinn och viftade med grenar, kastade löv på mig och råkade slå mig så hårt över ögonen att jag började gråta (lite labil idag som sagt) så kunde jag se på honom som ett förvirrat barn och inte känna mig under attack så som jag brukar göra.

Jag gick in med honom och satte honom i hans säng med vindruvor och lite leksaker utan att känna mig arg på honom.

Jag har sedan lillebrors födelse försökt gå i pakt med honom och det har blivit bättre. Jag har t.ex uppmuntrat honom att få lillebror att skratta "Titta vad glad lillebror blev när du kom/gjorde så "och det gör han ofta. Han säger "lillebror glad, lillebror skrattar" och det är ju det som är hans mål i livet, att få andra glada.
Det är när lillebror skriker som han ibland puttar på honom eller slår honom lite på huvudet. Jag har tolkat det som att han blir stressad av skriket och vill att han ska sluta. Då brukar jag inte visa"hur man klappar, hur man ska ta på lillebror". Han kan också skrika "sluta". Då brukar jag mest säga "Stackars lillebror som är så trött, vi måste hjälpa honom att sova".
Det är när han är lite oöm i hanteringen av honom, lite nyfiket oöm som jag har visat det korrekta sättet att ta på honom.

Sedan vad gäller pojkens temperament så förstår jag att hans uthållighet, höga aktivitet, vilja, robusta, glada sätt verkligen kommer ta honom långt i livet. Hans pappa är likadan. Problemet är att jag inte har så stor kunskap om barn och håller på att lära mig i takt med barnets utveckling. Själv var jag blyg, försiktig, stilla som barn och i min familj är barnidealet (människoidealet) just detta. Min pappa sa när sonen var 1 1/2 år: "Stannar han någonsin upp, i en tanke?" Detta var naturligtvis absurt och komiskt men det är ju väldigt talande? Detta bekräftade för övrigt just då min oro för hans höga aktivitetsnivå. Jag dömer inte honom och förstår att barn är olika dock. Inget sätt att vara är bättre än något annat, men det är svårare för mig att sätta mig in i hur han fungerar eftersom vi är så olika.

"Ge honom så mycket social delaktighet han bara tål, kryddad med världens bus, glädje och upptåg."

Det här känns faktiskt bara som en hån. Jag förstår att det inte är menat så men när efter den våren som vi har haft och i det skick jag befinner mig i så finns det inte så mycket glädje. Jag kan känna glädje när jag observerar honom från avstånd och det är stunder, när jag ser den gryende syskonkärleken som hjärtat ömmar, men i vardagen finns det just nu inte ork.
Det är nog det som är det stora problemet, orken. Vad gäller sömnen så är det sant att jag skulle behöva få sova hela nätter. Med stora föll sig allt naturligt och han har alltid sovit bra och tryggt själv. Lillen hade en skrikperiod de första tre veckorna och jag känner att han behöver mig på ett sätt som inte den store gjorde. Jag behöver honom också. Precis som med den stora så har den stora förälskelsen slagit till. Stora pojken och jag var liksom färdiga med varandra när det var dags för nattsömn. Så känner jag inte med den lille.

[Gäst]

Runte, det gör mig ont att du är ledsen. Jag ska snart kasta mig isäng och vill svara dig mer utförligt i morgon. Vill bara säga att jag naturligtvis inte ville håna dig utan jag tror verkligen på skrattet och buset som förlösande. Ni har tappat glädjen i tillvaron och jag tror storpojken behöver det så väl, så väl. Det finns massor mer att säga, men det får vi ta i morgon.

Godnatt på dig!

P.S Du hanterade den lilla krisen med slaget över ögonen utmärkt!