Snart 1 år och krångar när vi sover borta

[Skruttfisens mamma]

Min dotter är precis 11 mån och 1 vecka idag. Hon kurades vid 6.5 månaders ålder och har sovit som en liten stock om nätterna sedan dess! Läggninarna har gått som en dans och hon har alltid somnat på några minuter. Lite krångel kring 8 månader men det gick fort över.

Daglurarna har vi alltid haft problem med, men det har vi liksom accepterat, men ändå alltid gett/ger henne förutsättningarna att få sova mer.

NU dock är det kalabalik värre! Det bröjade med att vi började vara på landet de senaste helgerna och där har läggningarna varit katastrofala. Vi har inte kunnat ta vårat kvällsbad som vi tycker är jättemysigt och avkopplande utan bara duschat med henne och försökt göra allting likadant som hemma - duch, på med pyjamas, välling, sång, gos och skratt i soffan och sen ner i säng och ut med ramsan. Nattningen för några helger sen såg ut såhär: Hon ställer sig upp i sängen och illvrålar innan jag ens hunnit utanför dörren. Jag fattar ingenting ? Här har vi ungen som inte behövt verktygas på nästan ett halvår... Jag sätter igång och ramsar. Ramsar och ramsar, men hon blir varken lugn eller tyst ("jag ska inte ge mig förrän ramsan tar", det har jag iaf i huvet - så jag fortsätter). I 2 timmar håller jag på och ramsar, avvaktar, har på musiken (mozart) innan hon somnar:?
Samma sak kvällen efter men det går betydligt fortare innan hon somnar.
I helgen som var (midsommar) var det samma sak.. Illvrål och tjut och här ska absolut inte sovas. Alls. Typ.

Hemma är hon precis som vanligt, somnar lugnt och skönt förutom dagarna efter vi kommit hem från landet, krånglar hon en hel del men det går över på 1-2 dagar.
Hon HAR sovit något sämre senaste veckorna - vaknat fler gånger på natten och då oftast runt vargtimmen och även gjort morgon betydligt tidigare än hon ska. Dock har vi inte verktygat överhuvudtaget.

Har börjat fundera på om vi ens ska åka till landet när det är såhär? Inte roligt för någon av oss, och särskilt inte för henne om hon blir så orolig och nervös (?) av att sova borta?

[TorpSara]

Hmm... :-k Har hon hunnit vänja sig vid rummet innan nattning? Vi märkte också av att det blev mer frågor om läget när Edvard blev äldre. För oss hjälpte det att tillbringa en hel del vaken tid i sovrummet första kvällen, inklusive välling. Mörkläggningen är också viktigare när man är borta tycker många.

Angående verktygen så brukar jag tänka att det ska vara som hemma. Jag verktygar sällan mer om han är trasslig, utan låter allt vara så likt som möjligt, då ger det sig fortare. I värsta fall har vi bjudit på ett tillrättaläggande och en påminnelse på det, men inte mer än så. Då bökar det bara mer, är min erfarenhet.

[Skruttfisens mamma]

Hmm... :-k Har hon hunnit vänja sig vid rummet innan nattning? Vi märkte också av att det blev mer frågor om läget när Edvard blev äldre. För oss hjälpte det att tillbringa en hel del vaken tid i sovrummet första kvällen, inklusive välling. Mörkläggningen är också viktigare när man är borta tycker många.

Hm, inte så jättemycket faktiskt. Det finns en lampa där på golvet som hon älskar att tända och släcka så där brukar vi sitta och leka lite. Och så sätter jag henne i sängen och leker tittut och busar. Annars är det ett sovrum som ligger lide avsides liksom, så man kommer inte åt det på ett naturligt sätt. Kanske skulle ta in fler leksaker och låta henne leka mer där inne..?
Mörkläggningen är sisådär med, det måste vi också fixa!

Angående verktygen så brukar jag tänka att det ska vara som hemma. Jag verktygar sällan mer om han är trasslig, utan låter allt vara så likt som möjligt, då ger det sig fortare. I värsta fall har vi bjudit på ett tillrättaläggande och en påminnelse på det, men inte mer än så. Då bökar det bara mer, är min erfarenhet.

Ja det kan nog stämma.. Hon var dock väldigt ledsen och upprörd och hyperventilerade bra länge, så jag kunde inte låta bli att låta henne höra att jag fanns där.

[Skruttfisens mamma]

Just det, jag vill också nämna att hon har börjat bete sig på ett nytt sätt ibland vid läggningarna, även när vi är hemma. Hon har börjat slå ifrån sig vällingflaskan och vänder sig mot mig och kramas (hon sitter annars alltid i mitt knä, vänd framåt) och liksom klänger på mig, som att hon vet att hon snart ska sova men inte vill släppa mig? Jag kom på det idag faktiskt, när jag skrev inlägget här i forumet, att hon gjort så några gånger. Kan det ha nåt samband?

[Skruttfisens mamma]

Senaste dagarna har varit katastrofala vad gäller daglurarna. Jag fattar inte vad som har hänt! Kan landetvistelsen i helgen ha påverkat henen så mycket? Helt plötligt illvrålar hon som om man höll på att slå ihjäl henne varje gång hon kommer i säng? Hon sover ingenting på sina lurar och det har bara blivit en halvtimme om dagen Till natten slocknar hon efter lite skrik, men bara för att hon är så trött

[annawahlgren]

Välkommen är du Det har jag nog inte sagt förut

Ujuj Lilla barnet vill inte flytta

Vilket är vad hon tror. Ettåringar är kolossalt upptagna med att lära sig världen, den dit de hör, den som måste vara liten innan den kan bli stor, och särskilt mottagliga för förnuftiga resonemang är de ju inte, som du möjligen märkt

Erfarenheten kommer så småningom att lära henne att hoppsan, det var visst ingen flytt utan en utflykt. Men ännu och fortfarande är hon osäker. Hon klättrar på dig för att du är hennes centrum, det att orientera sig utifrån; men du "räcker" inte som centrum annat än på just utflykter från "flocken" (som består av människorna OCH boet). Så vi vill få henne att inse att landet handlar just om utflykter, inget annat - helst trevliga sådana också...

Så fundera först ut om du själv vill, till 100%, att ni ska vara på landet si och så ofta (helst perfekt regelbundet). Du måste stå bakom det med inte bara total övertygelse utan också glädje. Tvekar du, bekräftar hon bara dina farhågor.

Har du sedan bestämt dig fullt och helt för att du VILL och SKA och BEHÖVER och tycker det är TOPPEN, är det "bara" att överföra det och låta tiden - erfarenheten - ha sin gång. Servera "nyheten" som en fantastisk happening: "Nu ska vi åka till LANDET!" som om det vore första gången i världshistorien. Förmedla din egen glädje. "Och SEN när vi har varit på landet ska vi åka hem igen!" Det är ungefär de två budskap du ska förmedla, i ord och handling; varken mer eller mindre.

Och ju mer oro från barnets sida desto mer skratt och bus och glädje från din.

Vad gäller sovande ö h t - minns att det viktigaste inte är att hon sover varje minut hon "ska". Det viktigaste är att hon har förutsättningarna. Och de ska vara glada, självklara, icke ifrågasatta - det gör hon nu så bra alldeles själv, och det får du INTE hjälpa till med. Då blir hon verkligen olycklig Så på med Attityden - desto starkare och ballare och säkrare och "självklarare" ju mer hon frågar. För det är ju vad hon gör, även om det låter som påståenden och protester. Hon frågar om allt är som det ska, eller om hon ska frukta vargen (i någon av alla dess fula skepnader). Så stå stark och GLAD

Om inte, som sagt, du tar fasta på dina egna tvivel och skjuter på landet en smula. Barnet löser inte det problemet (eller något annat) åt dig

[Skruttfisens mamma]

Välkommen är du Det har jag nog inte sagt förut

Ujuj Lilla barnet vill inte flytta

Vilket är vad hon tror. Ettåringar är kolossalt upptagna med att lära sig världen, den dit de hör, den som måste vara liten innan den kan bli stor, och särskilt mottagliga för förnuftiga resonemang är de ju inte, som du möjligen märkt

Erfarenheten kommer så småningom att lära henne att hoppsan, det var visst ingen flytt utan en utflykt. Men ännu och fortfarande är hon osäker. Hon klättrar på dig för att du är hennes centrum, det att orientera sig utifrån; men du "räcker" inte som centrum annat än på just utflykter från "flocken" (som består av människorna OCH boet). Så vi vill få henne att inse att landet handlar just om utflykter, inget annat - helst trevliga sådana också...

Så fundera först ut om du själv vill, till 100%, att ni ska vara på landet si och så ofta (helst perfekt regelbundet). Du måste stå bakom det med inte bara total övertygelse utan också glädje. Tvekar du, bekräftar hon bara dina farhågor.

Har du sedan bestämt dig fullt och helt för att du VILL och SKA och BEHÖVER och tycker det är TOPPEN, är det "bara" att överföra det och låta tiden - erfarenheten - ha sin gång. Servera "nyheten" som en fantastisk happening: "Nu ska vi åka till LANDET!" som om det vore första gången i världshistorien. Förmedla din egen glädje. "Och SEN när vi har varit på landet ska vi åka hem igen!" Det är ungefär de två budskap du ska förmedla, i ord och handling; varken mer eller mindre.

Och ju mer oro från barnets sida desto mer skratt och bus och glädje från din.

Vad gäller sovande ö h t - minns att det viktigaste inte är att hon sover varje minut hon "ska". Det viktigaste är att hon har förutsättningarna. Och de ska vara glada, självklara, icke ifrågasatta - det gör hon nu så bra alldeles själv, och det får du INTE hjälpa till med. Då blir hon verkligen olycklig Så på med Attityden - desto starkare och ballare och säkrare och "självklarare" ju mer hon frågar. För det är ju vad hon gör, även om det låter som påståenden och protester. Hon frågar om allt är som det ska, eller om hon ska frukta vargen (i någon av alla dess fula skepnader). Så stå stark och GLAD

Om inte, som sagt, du tar fasta på dina egna tvivel och skjuter på landet en smula. Barnet löser inte det problemet (eller något annat) åt dig

Tack för välkomnandet och de kloka orden!

Ok så vad jag gör är alltså att ramsa betryggande. Jag som tycker mig vara en van ramsare (jag har ändå kurat henne 2 ggr), fick liksom inte till det sist för ett par veckor sedan. Hon vrålade om möjligt ännu högre när jag ramsade! Eller var det ilsken hon var och inte alls så ledsen som jag tyckte hon lät? Det är ett nytt slags skrik jag aldrig ghört förut och kan liksom inte tolka det. Låter ungefär som när ett barn slår sig och skriker så att det tappar andan, typ. Och jag hör hur hon flåsar och hyperventilerar och låter rädd

Ang att vara på landet. Kan nog ligga en del i det där att jag inte så jättegärna vill vara där. Inte efter dessa cirkusläggningarna som liksom förstör hela glädjen med att vara där eftersom jag bara tänker på hur det ska gå. Nånstans är jag optimistisk om att det SKA gå bra men antagligen inte tillräckligt?

I sommar ska vi vara där i en hel månad är det tänkt

[Skruttfisens mamma]

Inser, när jag läser mitt svar, att jag låter helt förvirrad och snurrig.
Grejen är att jag känner mig helt lost plötsligt när jag inte känner igen hennes beteende vad gäller att lägga sig och sova, och det känner hon väl av i sin tur och det blir en ond cirkel av oro och osäkerhet..

Jag känner liksom inte igen henne, hon börjar gnälla så fort vi går in i sovrummet och säger godnatt eller hej då till lampan, för att eskalera till gallskrik när jag lägger henne tillrätta i sängen, både dag som kväll.

[annawahlgren]

Ack ja. Känner inte du igen henne, kan du lugnt räkna med att hon inte heller känner igen dig.

Små barn är inte självgående hur länge som helst. Med (o)jämna mellanrum ställer de nya frågor, i påståendets form (om de nu kan prata) och/eller handlingens. Det är frågor man aldrig hört förut och en första reaktion av både tvivel och osäkerhet, för att inte säga förtvivlan, är både förståelig och naturlig. Ens egna orosvargar kommer sättandes. I samma ögonblick man så att säga öppnar dörren för dem, kastar de sig över lilla barnet också.

Det är föräldraskapets kanske största utmaning: även om man ingenting begriper, måste man agera som om man begrep allt. För barnets säkerhets skull. Man är, först och främst, barnets överlevnadsgarant. Är man inte själv orubbligt säker (inför barnet), betyder det i barnets ögon att man inte kan garantera ens sin egen överlevnad - hur ska man då kunna säkra barnets? I praktiken ställer alltså ens egen oro och osäkerhet till med fruktan för livet hos barnet.

Så hur du än vrider och vänder på steken måste du uppmobilisera den absoluta övertygelse du antingen har eller får konstruera fram (inför barnet), så att orosvargarna lommar iväg bakom tryggt lås och bom.

Kom ihåg din främsta föräldrauppgift: att på bästa sätt förbereda ditt barn för ett liv utan föräldrar

Kunde jag, erbarmligt trasiga, ångestfyllda människa, personligen rena mumsmums för alla tänkbara morrande vargar, förmedla säkerheten och odla livsglädjen för de barn jag hade i min fostrande vård, så kan du.

[Skruttfisens mamma]

Ack ja. Känner inte du igen henne, kan du lugnt räkna med att hon inte heller känner igen dig.

Små barn är inte självgående hur länge som helst. Med (o)jämna mellanrum ställer de nya frågor, i påståendets form (om de nu kan prata) och/eller handlingens. Det är frågor man aldrig hört förut och en första reaktion av både tvivel och osäkerhet, för att inte säga förtvivlan, är både förståelig och naturlig. Ens egna orosvargar kommer sättandes. I samma ögonblick man så att säga öppnar dörren för dem, kastar de sig över lilla barnet också.

Det är föräldraskapets kanske största utmaning: även om man ingenting begriper, måste man agera som om man begrep allt. För barnets säkerhets skull. Man är, först och främst, barnets överlevnadsgarant. Är man inte själv orubbligt säker (inför barnet), betyder det i barnets ögon att man inte kan garantera ens sin egen överlevnad - hur ska man då kunna säkra barnets? I praktiken ställer alltså ens egen oro och osäkerhet till med fruktan för livet hos barnet.

Så hur du än vrider och vänder på steken måste du uppmobilisera den absoluta övertygelse du antingen har eller får konstruera fram (inför barnet), så att orosvargarna lommar iväg bakom tryggt lås och bom.

Kom ihåg din främsta föräldrauppgift: att på bästa sätt förbereda ditt barn för ett liv utan föräldrar

Kunde jag, erbarmligt trasiga, ångestfyllda människa, personligen rena mumsmums för alla tänkbara morrande vargar, förmedla säkerheten och odla livsglädjen för de barn jag hade i min fostrande vård, så kan du.

Så himla rätt, så himla klokt! Tack för de orden, det var verkligen det jag behövde höra alldeles nu! Ska spara detta även till senare nervösa tillfällen

[annawahlgren]

[Skruttfisens mamma]

Nej o nej Nu behöver den här mamman goda råd. Vad har jag gjort

Skruttet började återigen sova så gott när vi kom hem från landet MEN i tisdags hände något ovanligt. Hon vaknade kl 21 (2 timmar efter läggning) och illvrålade. Lät henne hållas en 10 minuter men det stegrades och.... Vem kutar in och lyfter upp det "stackars barnet", om inte jag Hon somnade om bredvid mig i sängen och OJ så mysigt DET var. BIG MISTAKE! För nu vrålar hon i högan sky varje gång det är dags att sova. Ibland somnar hon själv, ibland inte. Nätterna har hon börjat vakna igen, åtminstonne 1 gång eller väldigt tidig morgon och jag lyfter över henne till min säng för att jag bara inte orkar något annat. Men inte somnar hon om för det..
Nu sover hon bara sämre och sämre och mindre och mindre. Även på dagarna. Hon är jättegnällig och grinig från att hon vaknar tills hon somnar. Vad har jag gjort!

Jag behöver HJÄLP med uppstyrning innan det går för långt! Uh vad jag känner mig usel som är på väg att köra vår och hennes goda nattsömn i botten

[ÅsaB]

Hej!

Du gjorde ett misstag - det gör vi alla. Måla nu inte på väggen för det! Okej, nu svajar det betydligt för er, både under nätterna och vid läggningarna, men min undran är: Hur mycket gör ditt dåliga samvete???

Fös undan skuldkänslorna! Bestäm dig för att nu skall här sovas! Se till att du inte svajar på manchetten, utan att du förmedlar till din dotter vad som gäller. Se till att du föser bort alla tankar som: "Hur blir det i natt? Kommer hon att bli arg när jag ramsar nu? Undrar hur det här kommer att gå??"
De hörs igenom ramsan!!! [-X

Jag gör så här när jag känner att knävecken av någon anledning svajar. Jag tar ett djupt andetag, tänker "Ingen rädder för vargen här, nu skall här fanimej sovas!" och så ramsar jag min ramsa. Då förmedlar jag min tanke i min ramsa och den får mycket bättre effekt. Sedan går man undan. Om det lilla livet blir arg, vansinnig, protesterande mm, då kan du inte göra något. Låt henne rasa en stund. Sätt på tvn och/eller radion, diska, dansa, lägg in en tvätt - stäng protesterna ute. Du kommer att höra när hon ber om hjälp. Och då ger du hjälpen. Lugnt och sakligt. Med en bestämd tanke i huvudet och stark röst.

Alla barn har svackor. Vi har det ju själva också! Om du ser till att hålla lugnet och bestämdheten, då kommer ni att komma ur den smidigt. Det kan ta ett par dagar, men ge inte upp! Ta till de knep du behöver för att behålla kraft, styrka och lugn inför ditt barn - och dig själv. Försök att hålla överkoncentrationen borta, det är vansinnigt lätt att den kommer rusande vid sådana här tillfällen - tro mig, jag vet...!

Använder du solfjädern något? När min son ballar ur, vilket händer under perioder, och inte kommer till ro på egen hand, så är solfjädern guld värd. Vi har också en skiva som lugnar honom i varje situation. Det är ett andligt körverk, som jag köpt av misstag! Världens mest välspelade felköp! Palestrina, körmusik som är som balsam för själen. Musik får dem ofta att lugna sig, att börja lyssna på musiken och sedan glida in i sömnen igen.

Och glöm för sjutton inte att andas!!! Du har hört det förr: Attityden är A och O för det hela! Fixar du den, så fixar du det här som en dans!

Lycka till!

[Skruttfisens mamma]

Tack för svaret!
I natt ledsnade jag. Hon vill INTE ligga bredvid, hon vill inte ligga i sängen och efter 2 timmars vakentid kände jag mig så irriterad och arg på mig själv som förstört allting för oss båda att jag bestämde mig till 200% för att nu jä*lar ska här sovas igen. Tänker INTE gå in i väggen igen som jag gjorde innan vi kurade och fick vårt liv tillbaka!
I kväll börjar vi!

Hon har ändrat sitt röstläge ju äldre hon blivit och hon skriker betydligt högre och ilsknare än när hon var 6 månader då vi kurade första gången. Hon liksom tar i med hela ansiktet så att hon låter som hon spänner hela ansiktet och kroppen för att få till värsta skriket hon kan åstadkomma och samtidigt bubblar med munnen. Jag har så svårt att tolka om det är argt eller ledset. Det låter för hemskt ialla fall och jag har svårt att låta det bara fortsätta eftersom det eskalerar.

Jag solfjädrade henne häromkvällen och det gick bra men hon poppar upp så fort man slutar. Jag tror att det blir värre om jag går in i rummet för hon blri vansinnig så fort jga går ut. När vi kurade tidigare så gick vi inte in överhuvudtaget. Funderar på att skippa solfjädern då jag upplever att trafiken stör mer än hjälper.

Vi har en mozartskiva som vi alltid kör utanför sovrummet när det är dags att sova så att det är ljud i huset, eftersom vi oftast tittar på tv eller surfar och inte låter så mycket.

[ÅsaB]

Jag kan viska fram ett litet (förbjudet) tips om det blir alltför svårt:

Hemma hos oss:
Om det bara inte vill sig - då solfjädrar vi till sömns. Det är ett KRIS-verktyg och trots att vi ibland har använt det rätt mycket, så har sonen inga problem och får inte för sig att man måste solfjädras till sömns för att kunna somna alls. Ibland måste man ta till de knep man kan för att få barnet över sömntröskeln och då kan det vara värt att använda verktygen lite "fel". Det har räddat oss både lite nu och då och även om vi brukar få stå och hålla i 20-45 minuter, så har det varit värt det.

Som sagt: Det är ett KRIS-verktyg! Men du tänker helt rätt som du gör nu - så lite trafik som möjligt. Hon vet ju vad som gäller och kommer nog att agera därefter, bara hon får förutsättningarna. Det fixar du som ingenting!

Lycka till!