8årings ständiga otänkande

[blomman]

Efter lite mer prat om praktiska detaljer om den kommande veckan kom han på något mer som han tyckte var viktigt för honom : att han skulle få äta med grillbesticken - vass kniv - när vi vuxna gör det, så det bestämdes också.

Vad skönt att ni har fått ett möte med alla familjemedlemmar! Låter som om ni kommit rätt på banan!

Men det här citatet ovan måste jag fråga om. Hoppas du tar det här rätt, men jag blir enormt förvånad över det här. Har han alltså, 8 år gammal, inte fått äta med grillbestick???
Jag vet att jag är ovanligt icke-hönsig med mina barn, men de har ätit kött med grillbestick sedan de var fyra år. Hur ska man annars kunna skära kött på ett bra sätt?
Alla måste inte göra som jag, men det här kanske är en del i nyckeln till hans beteende. Ser ni honom som FÖR liten? Han kanske faktiskt själv känner att han vill behandlas lite äldre? Han vill få mer förtroende och även mer ansvar?

Jag bara spekulerar, vad tror du?

Kram Blomman

[Mactilda]

Nej det är inte så. Vi köppte de här grillbesticken för någon månad sedan på IKEA - ett impulsköp. Våra vanliga bestick är tillräckligt vassa för att skära kött med och därför har vi aldrig sett ett behov av dylika knivar.
Vi har alltså använt dem kanske två gånger sedan inköpet (vi har grillat oftare - maken älskar sin grill och vi grillar året om, men vi har glömt att vi har dem typ) men i alla fall så sista gången (den som jag kommer ihåg vad vi faktiskt åt) vetjag att barnen åt korv, eftersom de inte ville ha lamm. Det kändes inte som om det var lönt med grillbestick för att skära korv. Hade han bett om besticken då hade han säkert fått det, och jag hade ingen betänklighet att gå med på hans förfrågan när han bad om det.

Dottern som är 4,5 hade också fått om hon velat, och nu komemr vi in på ngt helt annat, men jag delar hennes kött för att göra middagarna så harmoniska som möjligt. Hon äter minimalt och allt som tar tid drar hon ut i oändlighet så för att få henne att äta så skär jag hennes kött så att hon inte märker att hon äter..... (jag skojar inte när jag säger att hon kan låta bli att äta och eftersom hon vet att hon inte får ngt annat - om än nästa mål tidigare - så känns det inte som ett trick för hon kna låta bli att äta nästa mål också...hade hon fått bestämma hade hon bara ätit ett mål mat om dagen - frukost).

I alla fall, William äter annars precis som oss, samma sak (utom i vissa fall) med samma tallrikar och dyl. (Frida med fast hon har modell mindre i bestick). Så det KÄNNS inte som om han inte skulle få känna sig stor där, men det är ju min känsla inte sonens...

Annan fråga: Att ta konsekvenserna för sitt handlande när det gäller läxläsning. Hur mycket ska man påminna om läxorna? Ska man låta honom hoppa över (alltså inte kontrollera att det är gjort) och få ta konsekvensen i skolan? För mig känns det som att det inte räcker.... Som man känner sig själv känner man andra och jag gjorde ingen läxa som inte kontrollerades och jag var jätte nöjd med mig själv när jag gled genom högstadiet och bara gjorde skrivläxor (jag lurade mina föräldrar att jag hade saker i läxa som jag redan gjort i skolan så de blev nöjda). Jag är lite ledsen för att ingen lärde mig att göra läxorna redan från början, eftersom jag var duktig kunde jag lätt göra saker i haffs på rasten, eller strunta i läxorna helt för frökens kommentarer rann av mig - hon var ju bara en del i det penelistiska korrupta systemet... Kanske är det därför jag (eller inte kanske det ÄR därför) jag vill kontrollera att sonen gör sina läxor. Även han är väldigt duktig i skolan och tycker att det visar på att han inte behöver anstränga sig mer......
vill bara veta vad den naturliga konsekvensen blir......min syster (helsyskon, samma uppväxt på ett ungefär) grät om hon inte gjort sina läxor när kvällen kom...... en komentar från fröken hade gjort stort intryck hos henne.....men inte mig - och inte min son som är läskigt lik mig ibland.

[blomman]

Då så! Då var det inget! Jag blev bara så förvånad av den meningen, för det lät ju som om han inte fick äta med dem annars.

Ang. läxor, så har jag också lite svårt för det där. Dels för att jag själv tycker att såpass små barn helst ska göra det mesta i skolan. Där ska de absolut lära sig att sitta still och jobba på, ledig är man på rasten och efter skolan. Men att överösa (som tyvärr vissa lärare gör) 8-åringar med läxor, tycker jag är fel.

Sen var jag också en glidare, och såhär i efterhand kan jag bli lite arg på mig själv för att jag inte kämpade på lite mer, speciellt på gymnasiet. jag klarade mig jättebra, fick bra betyg och så, men kunde såklart haft ännu bättre.. om jag gjort läxorna nångång..
Så jag känner som du, att jag både vill kontrollera min dotters läxläsande, men samtidigt inte. Hon har också lätt för sig när det gäller alla ämnen, från matte till gympa, och jag är emot press på barn. Men samtidigt kanske de ska lära sig lite självdisciplin?

Som du ser har jag inte minsta lilla råd att ge, för jag sitter i samma sits. Jag är enormt nyfiken på vad du får för svar, för då kan jag använda mig av dem med !

[Susanne*]

Hej på er
Då ska vi se om jag har något att komma med i den frågan... :-k

När de är runt 8 år så får man se dem som nybörjare på skolan, typ som en tvååring i familjen. Jag tycker inte att man kan förvänta sig att de klarar av allt själv, men de ska ändå ta ansvar för det förstås och framför allt ledas in i att känna att det är deras ansvar. Här tycker jag det gäller visa/leda/lära för att de ska skapa goda vanor och för att man ska lära dem att "det är smart att göra läxor".

Jag ser det inte som kontroll utan att man tillsammans kollar av typ söndag eller måndag "vilka läxor har du" och "hur ska vi planera att de görs". Vanligtvis så har barnen någon form av skoldagbok där de skriv upp så man som förälder kan följa det. Och finns inte det så tycker jag att man ska begära att det finns. Hur ska barnen annars komma ihåg utan en typ av "almanacka"

Sedan får de förstås göra läxorna själva men att man kanske finns runtomkring och stämmer av samt eventuellt ger hjälp. Jag är dock noga med att det är hon som ska göra läxan och inte vi. Kan lätt bli att man ger förmycket hjälp och att de då inte lär sig att klara sina svårigheter själv.

Konsekvensen här blir ju då egentligen att man kan ex. inte leka, gå ut, spela dator etc innan läxan är gjord enligt det schema man bestämt.

Jag är inte emot läxor utan tror att det är en viktig del just för att lära sig självstudier samt att ta eget ansvar. Det ska dock vara en "balanserad" mängd för åldern. Press är jag också emot men jag tror vi måste visa/leda/lära precis som allt annat. Så rätt press i viss mängd.

Min nu 12 åringa tjej sköter läxorna till största delen själv. Hon ber om hjälp om det behövs och ofta är det läxor som vi föräldrar ska vara delaktiga i. Jag stämmer av med henne (inte särskilt organiserat dock) vad hon har per vecka och vi resonerar om det i förbifarten. Om hon har glömt eller slarvat så blir det förstås konsekvensen dagen efter att det ska göras och inget annat innan klart.

Vad tror ni om det resonemanget

Kramar
Susanne

[Mactilda]

Låter vettigt.
Jag är inte heller emot läxor, men kna ibland undre hur läraren tänker.....

Sonen fick hem sina betyg idag. Jag som var helt emot betyg för så små barn när vi flyttade hit har hunnit vänja mig och ser en nytta - men här saknas tyvärr samtalet..... inget utvecklingssamtal eller så. Men i alla fall....
Man kunde konstatera att det inte bara är hemma det varit oroligt denna terminen för sonen. Han hade ämnesmässigt inte förändrat sig något men i "ordning och presentation av arbete" (typ ordning och noggranhet) hade han nu fått "förbättring önskvärd".
Han själv tyckte inte det var något, och jag tar det väl inte SÅ mkt på allvar, vi ska ju inte heler vara kvar till höstterminen, men det är ju en sådan sak där jag liksom låtit honom ta ett(antagligen/bevisligen för stort) eget ansvar. Jag har ju klart ingen koll på hur han har sina grejor i skolan, men jag vet ju hur han har det hemma i sitt rum. "Ramen" är att det sak vara undanplockat på rummet innan läggdags och städat på lördagen för att få veckopeng/lördagsgodis, men vi har väl varit lite slappa där då han nu har högar med grejor i bokhyllan och på skrivbordet, men vi har nöjt oss för det varit fint på golvet. När han städat har han tagit sitt skrivbord,men det räcker nog inte....
Nåja... Han är ju inte onormal eller så, men jag bara undrar om ni kloka människor har något tips för att hjälpa honom komma tillrätta så att säga. Jag är själv en "stökig" person och det tog mig 20 år att hålla i ordning.....

[Boffan]

Känner igen mig lite i beskrivningen av åttaåringen och är totalt överrumplad över denna fas i min älsklings liv För hennes del verkar det som att hon provar och letar efter sånt hon vet att hon inte kommer att få. Typ att vi ska köpa nåt på kvällen när alla affärer är stängda, även om det inte alltid handlar om saker hon vill ha eller behöver.
Hon tar ut sorger i förskott på sånt "hon aldrig kommer att få" och sen bryter hon ihop och gråter och vägrar sluta. Sen kan hon säga att hon blir ledsen för att jag "är så arg" men jag blir ju inte arg förrän hon tjatat om samma omöjliga sak ett bra tag.
Jag har funderat på om hon behöver vara ledsen för nåt och letar sånt som är "okej" att gråta över. Inser att det är en utvecklingsfas men förstår inte hur man ska hantera det. Man kan ju inte tolerera ett beteende som är helt uppåt väggarna. Det känns som att man måste markera OCH vara kärleksfull och bejaka hennes känslor samtidigt.
Det här har upprepats i stort sett varje kväll på olika teman och jag blir galen av tjajet samtidigt som jag blir förtvivlad eftersom det känns som att jag inte lever upp till kraven på att ledsaga henne genom det som helt klart är jättejobbigt också för henne.
I går kväll handlade det om att hon ville veta exakt hur jag skulle fixa en bollpump nästa dag (i dag). Det räckte inte med att jag sa att jag skulle fixa det, hon skulle veta exakt och vad jag än sa svarade hon att "det kommer säkert inte att gå".
Vi gick och la oss med hög puls båda två. Jag slutade argumentera och lät henne gråta färdigt, bara höll om henne och var nära samtidigt som jag förklarade att man kan inte gråta hur länge som helst över ett problem som kanske aldrig kommer att uppstå.
Jag förstår ju att det inte är bollpumpen det handlar om, men VAD är det? Jag frågar om det hänt nåt särskilt men det är det aldrig.
HJÄLP!
PS: jag är ensamstående och har så varit hela hennes liv. Den mesta "avlastning" jag fått under åtta år är en sommar hon var vid pappan två veckor (när hon var fyra). Min energi är därför ganska låg.DS

[Susanne*]

Hej och välkommen hit Boffan

Beklagar att jag missat ditt inläg. Det gömde" sig för mig i denna pågående tråd. Om du söker svar på egna problem så är det bra att lägga dem som egen tråd. Sedan får man gärna stöta på när jag och vi är ute och solar eller tänker på annat.

Av någon anledning så snurrar hon till tankarna så det verkar bli en oro, ångest och rundgång i hjärnan. Jag hade nog försökt jobba på två sätt.

Kolla av så allt är som det ska vara. Sömn, mat, skola, vänner, social delaktighet i hemmet (dvs att hon har egen arbetslista och känner sig behövd på rktigt), att humor och roligheter hinns med. Troll spricker i solsken som AW säger.

När hon är inne i snurren så möt henne sakligt med förklaringar till en rimlig nivå. Jag skulle tro att det inte är idé att fråga "varför" hon beter sig som hon gör i stunde - lika lita som du kan fråga ett trotsbarn varför det trotsar.

Ge henne också vägar ut ur oron med frågor: hur tycker du vi ska lösa det vad är det värsta som kan hända med det Hantera det konkret och visa på möjliga sätt att tänka.

Byt sedan och gör annat. Ta henne i bruk för något viktigt arbete hemma, gå en prommenda eller gör något annat som då måste göras. Framhärda och få henne med. Glöm heller inte just humorn som verktyg för att bryta situationen.

Hur stämmer detta med din och er verklighet

Förstår att det är tungt och det är fantastiskt att du ändå finns och orkar. I stunder är vi ibland slut men jag hoppas att du ska känna att du här har "folk" och vänner du kan prata och bolla med.

Många varma kramar
Susanne

[Susanne*]

Och Mactilda också förstås.

Jag tror att det bästa är att visa dem olika metoder för hur man kan städa och hur man man sortera. Göra det tillsammans ibland och finna på system som kan fungera just för honom. Sedan är det förstås upp till honom att sköta. Konsekvensen får ju de ta hand om själva. Jag gör så att allt som inte ligger där det ska vara, dvs på allmän plats, läggs in i en hög inom hennes egna domäner. Det får hon sedan ta hand om själv och inget tvättas som inte ligger i tvättkorgen.

Gällande rummet så kan jag känna att också jag underlåter att se hennes oreda i olika högar och att jag ska ta tag i det efter sommaren...

Varm kram
Susanne

[Boffan]

Tusen tack. Jag ska skapa en ny tråd nästa gång, det här var första gången. Det här med humor är något som förekommer rikligt mellan oss, vi skojar och busar mycket. Hon är också väldigt rak och enkel, passar in över allt och har inga svårigheter med kompisar eller så. Jag tänkte att vi kanske skojar för mycket och att hon känner att det inte är okej att vara ledsen och måste hitta orsaker till det. Men jag ska fråga henne mer om hur hon har det rent allmänt, vad hon tycker är roligt och tråkigt, är rädd för och så.
Tack för hjälpen!

[Susanne*]

Hej igen Boffan

Härligt med mycket bus, glädje och humor.

Återkom gärna och berätta hur det går, samt gärna med mer konkreta exempel, eller andra funderingar, om du vill "prata" vidare.

Många kramar
Susanne