8årings ständiga otänkande

[Mactilda]

Jag har en son på 8 år (och en dotter på 5) som från början varit ett "barnaboksbarn", allt har varit frid och fröjd och både trots och 6 årskris har gått att hantera. Men nu är det något som hänt.
Sonen tänker aldrig efter. Han är bara 8a så det är klart att ha inte jämt kan tänka efter men just nu är det som om han tänker "hur ska man göra" och sedan gör han tvärt om......
Han får inte ta med leksaker till skolan - därför gör han det. Han får inte läsa efter att nattlampan släcks därför gör han det. Han hoppar över sådana saker som att tvätta händerna när han varit på toaletten. Han använder fotbollsskorna på vår gräsmatta fast än att han vet att han inte får.
Det är liksom ingen hejd på det. Jag VET att han gör vissa saker för att testa gränsen, men den borde han ha sett var den går nu. Andra gånger tänker han sig naturligtvis inte för. MEn jag vet inte riktgit hur jag ska bemöta det hela längre. När han var mindre och trotsade var det lättare och många var förundrade över hur "lätt" vår son var att göra med, men kanske ligger det något i min mammas teori om att trotsets summa är lika....vissa trotsar mest vid tre andra tretton......
Det är i alal fall svårt att hantera en trotsande 8 åring på samma sätt som en treåring.....
Vad gör jag när han om och om igen gör sådant som han inte får. Hur skapar jag en handling som styrker det jag säger - eller hur man ska säga.
Vi får ofta komplimanger för våra barn som är "snälla och väluppfostrade", men jag kan känna att jag kanske eventuellt har blivit för "sträng" mot sonen och att det kanske blivit någon reaktion där, eller så har jag bara hamnat i en situation där jag säger i från på fel sätt.

[blomman]

Hur gör ni när han gör de här grejerna?
Vad gör ni INNAN han gör det här?

Mira hade en liten kaxig period mellan 7 och 8 år, nu är hon superstabil. Med kaxig menar jag att hon helt enkelt sa emot på ett annat sätt än tidigare och dessutom körde nochalans och "oj, jag glömde".
Mycke "mäh" och "men, hallåå.."
Utveckling kanske man kan kalla det också !

Han får inte ta med leksaker till skolan - därför gör han det. Han får inte läsa efter att nattlampan släcks därför gör han det. Han hoppar över sådana saker som att tvätta händerna när han varit på toaletten. Han använder fotbollsskorna på vår gräsmatta fast än att han vet att han inte får.
Det är liksom ingen hejd på det. Jag VET att han gör vissa saker för att testa gränsen, men den borde han ha sett var den går nu

Jag vet inte om jag skulle säga att han testar gränsen, mer att han bara testar..
"Vad händer om jag"
Och.. vad händer?
Du har inte skrivit vad du/ni gör och jag är nyfiken!

[blomman]

Sorry, glömde faktiskt säga Hej och Välkommen!

[Mactilda]

Innan är väl svårast att svara på för det är svårt att minnas, men vad som händer efter är ju lättare:
Vad gäller händerna vid toalettbesök så har det blivit att jag kontrollerar, (och det är säkert helt del, men tanken på att han inte tvättar dem är motbjudande...) Från början var det mer : Oj det gick snabbt glömde du inte händerna? och så fick han in och tvätta dem. Nu lyssnar jag (för att inte tjata för mkt - när jag läser dett ainser jag vilket kontrollbehov jag har... jag som tidigare varit klassifierad som "laid back"förälder). VI har pratat om VARFÖR man ska tvätta händerna men det är för honom ett tidshinder för att kunna göra annat..... han har ju aldrig blivit sjuk av att inte tvätta händerna.....(det är sådant han svarar med när vi pratar om det)
Leksakerna till skolan.... När jag frågade varför han tagit med sig fast än att han inte fick så svarade han att kompisarna tjatade och att de inte ville leka med honom om han inte hade den (Ben 10 klockan) med sig. Jag förklarade att det var väldigt tråkigt, men om de var hans kopisar på riktigt så skulle de leka med honom i alla fall och vi hade ett "bra samtal" kändes det som och första gången hände egentligen inget mer (förutom att jag pratade med fröken om det hela, men tyvärr är inte synen på kamratskap och mobbingförebyggande insatser på samma nivå i Schweiz som i Sverige). Sedan hände det igen bara några dagar senare och då tog jag sonika klockan och förklarade att jag tog hand om den några dagar så att han inte blev frestad att ta den till skolan igen fast än att han inte fick. När han fått tillbaka dne dröjde det bara några dagar innan den igen var med i skolan......nu är den omhändertagen igen.
Fotbollsskorna ligger på en hylla i källaren bland de andra fotbollsgrejorna, nästan varje dag spelar sonen fotboll med grannbarnen på vår gräsmatta, vi har förklarat datt detfår de jättegärna göra men de får inte ha sina fotbollsskor då det förstör gräsmattan för mkt. (vi har dessutom en ganska liten gräsmatta så det märks direkt). En eftermiddag så har han tagit på sina fotbollsskor och när jag upptäckte att han hade de skorna pås sig var gräsmattan redan halvtförstörd.... jag blev nog arg och jag sa "ser du inte att gräsmattan blir förstörd?" efter det bor fotbollssakerna på en högre hylla. Men det känns fel. Det känns som om jag borde kunna lita på honom att han faktiskt inte gör sådant som han vet att han inte får.

Det där med nonchalans och "mäh" känner jag igen..... W håller också mkt på med att argumentera med iofs helt ohållbara argument, men jag vet liksom inte hur långt jag ska låta honom hålla på, det är klart att han ska förstå VARFÖR han t ex inte kan läsa till tio när hans skolbuss går klockan 7 men någonstans så måste det ju räcka med att jag förklarat och att han måste lita på att det är en bra anledning.....
Samtidigt minns jag ju själv att jag hatade när jag skulle göra saker bara för att en vuxen sagt det.....

Äh
Jag tror mkt också bottnar i att jag känner igen mig själv i hans beteende och blir extra känslig.... jag vill ju at han ska bli bättre än vad jag blev...
nå ja... detta var lite, men nu är det snart fotboll så jag får skriva mer sen

[Gäst]

just nu är det som om han tänker "hur ska man göra" och sedan gör han tvärt om......
Han får inte ta med leksaker till skolan - därför gör han det. Han får inte läsa efter att nattlampan släcks därför gör han det. Han hoppar över sådana saker som att tvätta händerna när han varit på toaletten. Han använder fotbollsskorna på vår gräsmatta fast än att han vet att han inte får.
Det är liksom ingen hejd på det. Jag VET att han gör vissa saker för att testa gränsen, men den borde han ha sett var den går nu.

Precis som du själv misstänker är det nog inget informationsproblem ni har... Han vet vad du inte vill att han skall göra - ÄNDÅ gör han det. Varför? Av den enkla anledningen att han har ett behov av att känna mer makt över sitt eget liv! Jag är rätt säker på att det här är en kille som försöker säga: "mamma - jag vill bestämma mer om mig själv! Jag vill att du visar mig tilltro för jag har ett behov av att känna mig kapabel och kompetent som människa!" Sedan säger han det inte på det mest konstruktiva sättet...

Tyvärr går vi föräldrar ofta i en klassisk fälla här. När barnen börjar bryta mot våra regler, trots att dom "borde veta bättre", så försöker vi sätta tydligare gränser, mer gränser... Istället för att se deras behov och möta det! Det betyder förstås inte att han skall få paja gräsmattan - men ge honom större tilltro - mer makt över sitt eget liv på andra områden, så kommer problemet med gräsmattan och de smutsiga händerna snart att vara ett minne blott .

Så min fråga - på vilka områden kan du möta din sons behov av att känna sig kapabel? I vilka avseenden kan du anförtro honom mer makt över sitt eget liv?

[Mactilda]

Jag är helt inne på din linje. Men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Han har idag en dag i veckan då det är han som har ansvar för middagen (han planerar, skriver inköpslista och lagar mat + städar efter sig själv). Det fungerar jättebra förutom ett mindre blodbad förra veckan .
Jag vet sen bara inte riktigt vad för sorts ansvar jag ska ge honom, han är inte intresserad av att hjälpa till mer som när han var mindre (då älskade han alla uppgifter han fick nästan) utan nu får man ständigt påminna om att vi är en familj och vi hjälps åt.
Ge mig gärna tips på VAD jag kan ge honom för ansvar som skulle göra att han kände att han hade mer kontroll.
Jag läste i någon annan tråd om att någon skulle göra läggningen till barnens egen, men jag vet inte riktigt hur det skulle fungera rent praktiskt.... Vi behövs ju fortfarande för att åtminstonde borsta tänderna (far är tandläkare så på den punkten ruckas det inte ), men hur skulle man göra. Bra säga en tidpunkt då ska du vara i säng, och hoppa spå det bästa, eller säga i från med gämna mellanrum vad klockan är (han kan inte klockan mer ä hel och halvtimme) eller hur?
Vill ju verkligen hjälpa honom och oss själva för att göra allt så smidigt som möjligt.

[Gäst]

Jag tror att du kan tjäna på att tänka utanför boxen "ansvar" - då hamnar man lätt i "hjälpa till" och sysslor - och maktkampen, som ni ju är inne i, förstärks ytterligare. Fundera på om du kan komma vidare i ditt tänk om du fokuserar på "makt över sitt eget liv" istället .

/Pea

[Mactilda]

Ja men vad?? Jag behöver ju hjälp att komma på det
Han får bestämma vad han ska ha på sig, vilka aktiviteter han vill göra, han får alltid komma med första förslaget för vilken när han ska komma hem (vilket ofta bifalles så vida det inte är helt uppåt väggarna).
Vad är det mer jag kan låta honom bestämma/göra som han vill med?
Jag är som sagt helt inne på att ändra något som vi gör, för att han ska må bättre (och i slutändan får vi alla det lättare) men jag måste ha hjälp med vad...
Något som han säkert skulle vilja ha mer kontroll över är när han ska göra läxorna.... men det fungerade inte innan eftersom han alltid sköt upp det så att läggtiden försköts.... så vi bestämde - tillsammans kändes det som, men han kände väl det inte så - att han skulle göra det direkt när han kom hem så att han blev "ledig" resten av em/kvällen, men detta är något som det måste påminnas om och det möts alltid med 1000 argument......men jag vet inte hur jag/vi skulle ändra på det.
Kom gärna med förslag. Jag behöver hjälpen - för vi har kört fast.

[Piggelin]

Hej,

jag är bonusmamma till tre killar som alla varit i den fasen som du beskriver. Det ÄR svårt, men din medvetenhet kommer att hjälpa.

För våra killar har 'att förflytta sig' varit en viktig punkt på ansvarslistan. Det gäller i smått som i stort. Till och från skolan, träningar, kompisar (och numera till stan, till klädbutiker, till scoutläger m.m.). Till och från farmor och farfar (med tåg, först utan byte, så småningom med byte).

Kan det vara ett litet halmstrå?

Hälsar och undrar,
Piggelin

[Mactilda]

Det ligger säkert något i det.
VI bor i Schweiz och här är mkt anorlunda... en stor skillnad är väl att vi bor i en stad där den mesta förflyttningen är bilburen vilket leder till mkt trafik. Men samtidigt upplever jag att barnen har mer "ansvar" här än i Sverige för sådana saker. W går till och från skolbusssen själv, men har svårt att ta sig till stan, eller kompisar som inte bor i samma område, men det är definitivt värt att lägga på minnet, och vi flyttar tillbaka till Sverige (och Limhamn) om några månader och då kommer det att komma i ett annat ljus. Bra grej - TACK!

[Gäst]

Fråga honom! Vad skulle han vilja var med och bestämma? Finns det något han skulle vilja göra/tycker att han skulle klara som han inte får idag? Lyssna på honom och hans argument och se till att försöka mötas!

[Mactilda]

Fråga honom! Vad skulle han vilja var med och bestämma? Finns det något han skulle vilja göra/tycker att han skulle klara som han inte får idag? Lyssna på honom och hans argument och se till att försöka mötas!

Det är det vi försökt..... då har svaret blivit sådant som att bestämma över läxläsning, men det går ju inte. Eller gå och går, det är klart man kan låta honom få omläxor och ha låga prestationer i skolan, men det känns ju inte rätt.
Likadant med tv/dator tid. Det blir för mkt om han ska bestämma själv alltså måste vi reglera, vilket leder till konflikt, trots att han varit med att sätta upp reglerna.

[blomman]

Jag hinner tyvärr inte svara så långt idag, men såhär tänker jag att jag nog hade gjort:

Ni sätter er ner och diskuterar vad som är viktigt. Dels vad ni som föräldrar tycker är viktigt, och sen vad han tycker är viktigt.
Alltså säger ni att tvätta händerna och inte springa med fotbollsskor på gräsmattan är viktigt, för er. Vad han kommer att säga är väl jättespännande!

Sen kan han få skriva egna komihåglappar, stora, och sätta på t.ex toadörren, och kanske där hans fotbollsskor står. Sen får ni skriva komihåglappar på det han tycker är viktigt, om det nu kan vara att ni ska tjata mindre eller vad han nu tycker.
Han ska alltså inte bestämma vad HAN får GÖRA, utan vad han tycker är viktigt att NI gör eller inte gör.

Är det bara middag en gång i veckan han ansvarar för? Ge honom fler uppgifter i så fall, en varje dag!

När det gäller kompisarna och sakerna, så tycker jag att det är helt rätt att då lägga undan saken åt honom. Det blir lättare att kunna skylla på er, och det är också något ni faktiskt kan säga till honom att göra om det känns jobbigt. Att säga "jag får inte för mamma/pappa" är väldigt skönt när man är liten och egentligen inte vill en sak, men har svårt att säga emot kompisarna.
Min mamma gjorde så en gång när jag skulle på skoldisco i mellanstadiet, och jag var för trött för att stanna hela tiden ut. Jag ville alltså själv åka hem tidigare, men det är inte helt lätt att säga till kompisarna. Då sa mamma "skyll på mig" och så tyckte alla lite synd om mig istället..
Det här är ju inget man ska praktisera jämt, eftersom man givetvis ska lära sig säga nej och hantera konflikter, men jag minns att jag blev så glad för att min mamma gav mig en väg ut som gjorde att jag slapp tappa ansiktet! Och som synes mins jag det fortfarande!

Jag ska fundera mer och återkomma!

Kram Blomman

[Susanne*]

Hej
Du har fått många fina svar och jag förstår att du "är påväg" i att möta sonen på annat sätt.

Kontrollbehovet kan bli lite "vän av ordning" och därmed skapa motvals. Dessutom så har skolbarnen i den åldern inte riktigt hjärnan med sig. De kan en hel massa och ska ha en massa ansvar, men de är också fortfarande ganska små och behöver då en hel del stöd påvägen. Vet inte just att han behöver bestämma så mycket själv som att han behöver ha sin frihet innanför ramarna.

Så tänk såhär: ni ger ramarna och han bestämmer innehållet.

Som Blomman skriver så är det bästa att sätta sig ner med familjeråd och gå igenom hur alla ni tillsammans vill ha det i familjen. Ni har med er de punkterna som är viktiga för er - och ni ger båda barnen utrymme att säga saker som är viktiga för dem. Ett gemensamt avtal. Sedan har man det att luta sig på när då det oundvikliga "tjatet" kommer.

När äldsta tjejen var i den åldern gjorde vi lista för vad som skulle göras morgon och kväll. Det var allt från att kissa till att packa gympakläder vissa dagar.

Det viktigaste tror jag dock är att de får ta konsekvens av sina egna handlingar samt att man arbetar under temat "smart".

Konsekvens av leksak till skolan är att den försvinner. Om man inte kan ha nattlampan släkt så kan man heller inte ha en lampa. Om man förstör gräsamattan så får man laga den (arbetssamt ska det vara så man aldrig vill göra om det - allt från att kratta till att lägga er gräsfrön ett och ett 8) ).

Från AW har jag lärt mig att använda "det är inte smart" för äldre barn. De ska inte göra saker för min skull utan just för att det inte är smart. Det är inte smart att glömma tvätta händerna för det sprider bakterier (vi har precis haft springmask och det var INTE roligt ) och dessutom tycker folk det är småläbbigt med smutsiga händer. Det är smart att göra läxan i tid för då får man mer tid till annat och mindre skäll i skolan. Typ sådana saker.

Vad tror du

Kramar
Susanne

[Mactilda]

Efter dagens fotbollsturnering (Det är FÖR varmt att spela fotboll 9-16 i 35 graders värme......) och en tur till poolen hade vi veckans familjemöte.
Vi pratade om vad som var viktigt för oss, och jag vet inte om jag fick ut så mkt från sonen som jag velat, men det kändes som om han tog det jag sa på allvar i alla fall (men det märker vi väl )(Dotern tyckte det var viktigt att det var kinderägg i lördagsgodiset - hon är snart fem:)).
Det han tyckte var viktigt var att vi skulle vara en familj (älskade barn) och att vi inte skulle skiljas (har aldirg varit på tapeten, men bästa kompisens föräldrar har just separerat). Efter lite mer prat om praktiska detaljer om den kommande veckan kom han på något mer som han tyckte var viktigt för honom : att han skulle få äta med grillbesticken - vass kniv - när vi vuxna gör det, så det bestämdes också. 8)
Smart-uttrycket har jag ju hört innan, men det var en nödvändig uppfräschning av minnet. För det har hänt att jag sagt att det var dumt gjort, vilket 1) är en negation vilket gör allting mkt tråkigare, 2) kan missuppfattas som att det är den som utför handlingen som är dum och inte handlingen. Så tack!

Det känns oerhört skönt att prata/skriva om det här. Det är som en extra påminnelse liksom. (bra svenska ).
Tack.
Har ni fler tips eller komentarer så bara skriv.