Så har man överlevt en helg och sitter vansinnigt trött och sömnig, med svidande ögon och huvudvärk på jobbet igen...
Vi var på middag hos min mans chefchef. Nu är han en jättetrevlig prick, så det var inte något "politiskt", tack och lov. Walle var med och charmade alla. Vi fick höra att vi var så lugna och avspända föräldrar - vilket jag verkligen tog till mig!

Hittade också Barnaboken modell lite äldre i deras bokhylla!
Walle hade lite svårt att sova, men det var inte så konstigt. Vi har inte sovit borta på nästan ett halvår och den här familjen visste inte vad mörkläggning innebar. Fattar inte hur de kan sova själva.

Fick ta till lite förbjudna knep, men till slut sov killen. Kvart över ett på natten packade vi in oss i bilen och hade en resa på en timme hem - då Walle var vaken hela resan!
Hemma fick han extra välling ("Vadå? Äta nu? Nja... Okej, om du envisas!") och så bar jag in honom till sängen - och vilken min han visade då! Ett stort leende som klöv hans asikte! Han sträckte händerna mot sängen, kom ner i den, tog sin mysfilt och blev omstoppad. Så ramsade jag mig ut och det var knäpptyst. Inte ett ljud. Bara underbart att få somna!
Vi stängde av väckarklockan och fick sova till tjugo i nio! En gång är ingen gång.
Gårdagen gick över förväntan. Lite tröttgnäll, lite förtrots och två gäspande föräldrar, som inte orkade mycket alls. Men inte var det farligt gnälligt, inte. Fast jag tror att alla tyckte att det var underbart att gå och lägga sig på söndagkvällen!
Men jag har faktiskt världens go'aste kille (och man)! Och när vi skall sova borta nästa helg, då skall jag INTE glömma mörkläggningsgardinen!
