Min 4-åring tar kol på mig snart.

Hegro · Inlägg av **Hegro** » fre 13 jun 2008, 22:17

Hjälp! För nu behöver jag verkligen lite coachning innan vi är alldeles förlorade båda två. Det känns som att jag är osams med min son precis hela tiden. Han startar konflikt på konflikt. Är fruktansvärt provokativ och har börjat slåss på oss vuxna när han blir arg och det har han egentligen aldrig gjort mer än någon testande gång för länge sen.
I stort sett allt blir en maktkamp. Tex tandborstningen varje kväll är en källa till bråk. Inte tandborstningen i sig. När han väl kommer på plats så går det bra, men innan. Jag säger att han ska komma till mig så att jag kan borsta (han borstar själv först) men det ska ålas runt på golvet, stås på huvudet, lekas kurragömma bakom soffan....o.s.v. Det brukar börja med att jag ber vänligt att han ska komma och sluta med att jag tappar tålamodet och säger att då struntar jag i att borsta hans tänder. Varsågod och gå och lägg dig. Men då får han panik -"jag vill inte att Karius och Baktus ska bygga hus i mina tänder!" Men varför kommer du inte då när jag ber dig? Och så borstar vi tänderna utan vidare krångel. Varje dag! Vecka ut och vecka in. Och så här är det med allt. -" Var snäll och låt badrumsdörren stå öppen så jag ser vad lillasyster gör (hon satt i vagnen, inte fastspänd, och väntade på att vi skulle gå ut) Han trycker igen dörren. "låt dörren vara öppen. Jag behöver se så att Lina inte börjar klättra" Igen med dörren igen. Och så börjar mitt humör tryta igen "Hör du inte vad jag säger? Dörren ska vara öppen" Till slut är jag riktigt heligt förbaskad och ryter i åt honom att han ska ge sjutton i dörren varpå han flinar och trycker igen den en gång till. Den gången hivade jag in honom i hans rum för hans egen säkerhets skull. Jag har svurit på att aldrig slå mina barn men just då var det bra nära kände jag.
Han har också börjat ge sig på lillasyster. Han slår henne inte men tar precis allt hon har i händerna. Vare sig det är hennes grejor eller hans. Det kan vara något som legat på samma plats i månader utan att han brytt sig om den men tar hon den så är han där och sliter den ifrån henne bums. Och jag har verkligen försökt hålla mig lugn och säga att "den där hade Lina, du får vänta tills den är ledig, eller det finns en likadan där som du kan ta, eller om du tar den bilen ifrån henne så får du ge henne en annan... Men inget hjälper. Jag har tagit hans hand och lämnat tillbaks saken till henne och berömt för att han var så snäll och gav henne saken. Han verkar så väldigt svartsjuk på henne och ändå tycker jag att han får mer tid än vad hon får. Han ser liksom till att få den tiden medan hon ganska nöjd lullar omkring med sitt. Det som är kännbart är väl att det händer väldigt mycket i hennes utveckling just nu som hon såklart får uppmärksamhet för. Hon har börjat prata jättemycket och det är så roligt med alla nya ord som kommer. Dessutom har hon varit sen med att gå. Nästan 18 månader och nu när det äntligen lossnat så är det klart att alla gör väsen av det. Men det måste ju vara okej att glädjas över hennes framsteg också. Vi är noga med att berömma och tala om saker som han gör bra också. Som nu när han plötsligt klarat av att sova utan blöja. Klart vi berömmer det stort och berättar för farmor på samma sätt som vi berättar om sånt som Lina lärt sig.
Jag känner att mitt tålamod börjat tryta rejält. Jag känner själv att jag är alldeles fel ute. Att bli arg hjälper ju knappast och jag ser att det påverkar honom negativt. Det gör mig så ledsen när jag tänker att det är ju nu jag formar honom till den vuxna han ska bli. Och jag vill att han ska tänka tillbaks på sin barndom och mig som mamma med värme. Men därifrån är vi långt just nu och jag kan verkligen bli så himla gråtfärdig av hur vi har det. Men jag vet inte hur jag ska få stopp på honom! Och var sjutton hittar man kraften att orka ta sig igenom dessa provokationer gång på gång.
Vet inte om det hör till saken, men han har alltid varit en väldigt intensiv person och han vill ständigt bli sysselsatt av någon vuxen. Inte nödvändigtvis med att leka, men att ställa frågor, gissa saker, frågar om bokstäver och siffror.... och han är väldigt domderande. Han vill bestämma vad alla ska göra, säga och vara och exakt i vilken ordning. Vi försöker stoppa honom så mycket vi kan och det är ju inte så populärt. Vissa saker kan han bestämma men inte varje litet moment och varje litet ordval. Han kan suga tag i någon vuxen var som helst och sen är den liksom hans. De kan vara någon fröken på öppna förskolan, en granne om vi träffas på en fika, någon av mina arbetskamrater om vi är där och hälsar på...
Usch, vad rörigt det här blev men jag känner mig så frustrerad och ledsen. Vill försöka beskriva läget så bra som möjligt men det är svårt.
Så om det är någon som har några kloka råd och knep för att få mig att möta det här på ett bra sätt så vore jag evigt tacksam.

ulrikaj · Inlägg av **ulrikaj** » lör 14 jun 2008, 18:55

Hej Hegro

Har lite funderingar om hur ni har det med om eran kille har några sysslor hemma?Känner han sig behövd att ni helt enkelt inte klarar er utan honom?
Jag lovar,det gör underverk att känna sig behövd.Har själv en "intensiv" kille hemma som inte vill sitta still många minuter utan vill det ska hända saker hela tiden.
Med schema på kylskåpsdörren och egna sysslor har faktiskt gjort underverk.

Tandborstningen har blivit väldans intressant då vi kollade alla trollen som kom ur munnen (matrester

)när han spottade ut tandkrämen.Numera är det aldrig problem med det.

Kan han inte leka med sin lillasyster utan tar allting ur händerna så är det att kan dom inte samsas så får ingen leka med dom.
Har ni provat att få lugna ner sig på rummet typ-antingen så slutar du ta saker från syster eller oxå får du gå in på ditt rum.

Fick ett bra tips från Blomman som hjälpt mig mycket och det var att försöka vara en klippa till sitt barn.Det har räddat mig många gånger då jag varit påväg att tappa tålamodet just att vara en klippa.

Kram från Ulrika

Hegro · Inlägg av **Hegro** » lör 14 jun 2008, 20:19

Han har ganska många sysslor som han gör och han tycker också om att vara med. Det är väl inte så att han har några specifika uppgifter som är just hans men han är högst delaktig i de vardagliga sysslorna.
Schema på kylskåpet känns bra. Det ska jag ta till mig och använda. Han är väldigt systematisk och älskar ordning och reda. Inte när det gäller städning eller så utan mer att ha struktur och kunna planera. Så ett schema skulle nog tilltala honom alldeles kolossalt.

När det gäller tandborstningen så är det ju inte själva borstandet som är problemet utan att han ska hålla på att trixa innan han kommer på plats. Gäller i stort sett allt. Klä på sig, sätta sig vid matbordet.....

Du skriver att om de inte kan samsas om sakerna så får ingen ha dem. Men det känns fruktansvärt orättvist mot lillasyster. Det är ju faktiskt inte hon som inte kan samsas. Hon blir av med allt hon tar i. Då blir det ju som att jag hjälper Emil att hindra henne från att leka. Hon blir fortfarande av med sakerna och Emil uppnådde det han ville. För det är ju inte så att han vill ha saken, utan att Lina INTE ska få ha den. Eller tänker jag fel nu?

Hur menar du med att vara en klippa? Jag menar just när man står där och känner att nu är det dags igen, hur använder jag klipptänket då?

TorpSara · Inlägg av **TorpSara** » lör 14 jun 2008, 20:25

Har du sett den här tråden? http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11468
Jag tror att du kan hitta ett och annat matnyttigt kanske?

/LO · Inlägg av **/LO** » lör 14 jun 2008, 20:28

Här är en till!
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=15652

/LO

ulrikaj · Inlägg av **ulrikaj** » lör 14 jun 2008, 20:40

Hej igen

Det jag menar med att vara en klippa är just att försöka vara det det lugnet och stödet som sonen egentligen behöver.

-i alla lägen.Med att vara lugn och trygg och att kunna luta sig tillbaka emot.

Tar han saker av lillasyster så är det en tillsägelse som gäller och förstår han inte det så får han vara på sitt rum tills han kan "sköta sig".

Jag har lärt mig att handling är oftast bättre än en massa ord.

Kram igen från ulrika

Hegro · Inlägg av **Hegro** » lör 14 jun 2008, 20:41

Tack, det där var en användbar tråd. Har läst igenom den nu och ska göra det några gånger igen sen. Mycket tänkvärda saker.

TorpSara · Inlägg av **TorpSara** » lör 14 jun 2008, 20:57

Framförallt tycker jag att det är en viktig aspekt: KAN man inte bete sig bland folk, så ska man inte vara bland folk. (Samma med lillasyster) Han vet ju hur man gör, egentligen.

Hegro · Inlägg av **Hegro** » lör 14 jun 2008, 21:01

/LO det där var också en riktigt bra tråd. Ska läsa igenom den lite noggrannare imorgon.

Angående att förvisa till sitt rum. Just nu har det blivit mer som en bestraffning eftersom det sker när jag blir tillräckligt arg. Men om vi nu ska ta tag i det och göra rätt igen, är det ok att använda olika rum? Tänker mest att Lina är en klippa på att leka och sysselsätta sig själv, ofta inne i deras gemensamma rum. Om han då börjar bråka med henne så kan jag ju inte gärna förvisa honom till hans rum utan att ta ut henne först och då blir ju hon drabbad av hans förvisning. Som det är nu så har jag sagt att om han inte kan uppföra sig så får han gå ut ur rummet. Men det kanske inte räcker? Är det just det att få vara utanför gemenskapen som är poängen så måste han ju gå undan någon annanstans tills han kan uppföra sig som folk igen. Inte vara där jag är. Så ska jag ta ut Lina ur rummet och säga att han får vara själv därinne tills han kan uppföra sig eller ska jag förflytta honom till tex vår sovrum och han får sitta där tills han är klar?

Ett jättefel jag gjort med förvisningen förstår jag nu är att säga att han ska stanna tills han kan uppföra sig och sen kan han komma ut igen. Dvs. han avgör när det är dags att komma ut.

Så vill jag bara lägga till att de faktiskt leker jättebra tillsammans också. Ingen kan få Lina att kvittra så av total lycka som Emil kan. Och vi har flyttat in henne till hans rum för knappt en månad sen. Jag trodde vi skulle ha två klarvakna barn klockan 5 på morgonen men plötsligt sover båda oftast fram till 7. Jag har fått väcka dem allt oftare den senaste tiden. Och oj vad roligt de har innan de somnar. Lite väl roligt ibland. Det tar sin lilla stund att somna nu men ingen är ledsen eller missnöjd så de får hållas.

/LO · Inlägg av **/LO** » lör 14 jun 2008, 23:00

Hej. Kort svar.
Jag tycker mycket väl att du kan ta honom någon annan stans. Ligger ert sovrum lämpligt till, så är det väl bra!
Och som du själv skriver - förvisningen är till för alla parter. Den ska ske innan någon av er blir för arga. Ett sätt att lugna ner sig på och kunna komma igen.

/LO