Hjälp behövs igen vid "Nej"!

[lillith]

Hej alla kloka föräldrar

Jag har, trots många månader på forumet, inte riktigt lyckats fatta hur jag ska göra de FÅ gånger jag behöver säga nej till David, ett år. Ska det "gå" att säga nej så att han inte reagerar negativt? Eller har jag misuppfattat något? Så jag skriver några konkreta exempel och hoppas på några råd, eller kanske stöd i att jag redan gör rätt.

1. Det finns två skåp fulla med vasst glas och kemikalier i köket. De är stängda med lås. Han försöker få upp dem, får inte det, får vredesutbrott och gråter. Jag sitter lugnt och accepterande bredvid, säger inte något, ser bara till att han inte slår sig (han kan slänga sig handlöst bakåt när han blir riktigt förbannad). Efter ett tag går det över och han hittar på något annat att göra, det blir frid och fröjd igen. Att öppna skåpen och låta honom hålla på med det som är därinne är INTE ett alternativ!

2. Matbordet, han sitter och äter. Han vill något av följande: slänga ned matskålen full med mat på golvet eller ta på mig (mina kläder) med superkladdiga fingrar efter att ha geggat med maten. Eller så kastar han ned egen sked eller pipmugg på golvet, och efter att jag har tagit upp dem en gång och de kastats ned igen får de ligga där, trots att han vill ha dem på bordet igen . Men i alla ovanstående situationer känner jag - nej, absolut inte. Jag har mina gränser. Och då utspelar sig exakt samma situation som i "# 1", han får ett enormt utbrott, jag sitter lugnt och stödjande bredvid och bara hindrar att han gör sig illa, han lugnar sig så småningom och måltiden fortsätter lugnt. Ovanstående situationer kan utspela sig efter tre tuggor, och efter det kan han äta en hel skål, så det är inte att han är mätt och därför börjar leka. Han är nog bara van att få nästan full frihet all övrig tid och fattar inte varför mamma blir så trist vid matbordet!

Jag har verkligen kämpat för att inte hindra honom under hans första levnadsår, min man är galen på mig för att jag har låtit honom undersöka och förstöra så mycket hemma i utforskandets tecken. Men sedan en tid tillbaka han han blivit mer medveten, mycket mer viljestark och envis (undrar varifrån det kommer!!!) och har tänjt gränserna till att även jag nu ibland säger nej. Och det skär i mig när min lilla solstråle går i moln, jag vill göra det så lindrigt som möjligt för honom när jag behöver säga nej.

Tusen tack!

Lillith

[liw]

Hej Lillith, jag ska göra ett försök att räta ut några frågetecken...

1. Det finns två skåp fulla med vasst glas och kemikalier i köket. De är stängda med lås. Han försöker få upp dem, får inte det, får vredesutbrott och gråter. Jag sitter lugnt och accepterande bredvid, säger inte något, ser bara till att han inte slår sig (han kan slänga sig handlöst bakåt när han blir riktigt förbannad). Efter ett tag går det över och han hittar på något annat att göra, det blir frid och fröjd igen. Att öppna skåpen och låta honom hålla på med det som är därinne är INTE ett alternativ!

Han förstår inte varför inte skåpet går att öppna. Ställ dig på hans sida och försök öppna det totallåsta skåpet men misslyckas även du och se undrande ut. "det sitter fast". Var hans bästa vän och hjälpande hand på ett för honom övertygande sätt, om du förstår vad jag menar. Oftast så hjälper vi de små för att de ska få öppna och titta, eller nå för att kunna klämma och känna. Men i det här fallet går inte det, då får även du visa att du går bet på det nedrans låset Än så länge är de ganska lättlurade... om det inte gå hem så finns alltid den underbara mutan. "Titta en hund!" (om det nu skulle råka passera en utanför fönstret just då) plocka upp honom från golvet som om ni hade väntat på den där hunden hela dagen och dela hans entusiasm.

2. Matbordet, han sitter och äter. Han vill något av följande: slänga ned matskålen full med mat på golvet eller ta på mig (mina kläder) med superkladdiga fingrar efter att ha geggat med maten. Eller så kastar han ned egen sked eller pipmugg på golvet, och efter att jag har tagit upp dem en gång och de kastats ned igen får de ligga där, trots att han vill ha dem på bordet igen . Men i alla ovanstående situationer känner jag - nej, absolut inte. Jag har mina gränser. Och då utspelar sig exakt samma situation som i "# 1", han får ett enormt utbrott, jag sitter lugnt och stödjande bredvid och bara hindrar att han gör sig illa, han lugnar sig så småningom och måltiden fortsätter lugnt. Ovanstående situationer kan utspela sig efter tre tuggor, och efter det kan han äta en hel skål, så det är inte att han är mätt och därför börjar leka. Han är nog bara van att få nästan full frihet all övrig tid och fattar inte varför mamma blir så trist vid matbordet!

OK, det här är en spännande del av utvecklingen. Har du tänkt på en sak... Den där lagen om att allt man kastar på golvet strax dyker upp igen på bordet, det måste vara en ganska intressant naturlag som självklart måste testas gång på gång... )och det knepigaste är att den slutar att gälla efter ett par levnadsår)
Jag gör så här... Fram med talrik, mugg och bestick på bordet. Skeden åker oftast i golvet direkt. Vem behöver den när man har fullt fungerande händer Sen låter jag honom sköta ätandet helt själv, kladdigt blir det. När han börjar trixa, lägger jag en hand på kanten av hans talrik och ibland lägger jag till "talriken ska stå på bordet" varefter jag fortsätter äta med en hand. Han får alltså ingen chans att kasta talriken i golvet. Skulle den i alla fall åka i golvet så plockas den upp och vi fortsätter sen som ovan.
Medan jag sitter där och håller i hans talrik så passar han ofta på att smeta in mina händer med mat. Mindre mysigt men det går att tvätta bort. Kläderna brukar jag däremot diskret försöka rädda så länge som möjligt.

I slutet skrev du att din man var så less på att du lät sonen utforska och förstöra allt. Meningen är ju inte att han ska få gå bärsäkargång (stavas det så???) och förstöra allt han hittar, meningen är ju att du ska visa honom hur man ska umgås med prylarna i ert och andras hem. Lukta på blommorna istället för att slita av bladen. Bläddra i boken som råkade ligga framme istället för att riva ut sidorna. Osv. Och skulle han hitta ngt som han inte får/bör ha så kommer plötsligt den där hunden och går förbi igen Underskatta inte mutans betydelse (som Anna brukar skriva)

[KriMi]

Hejsan!

Jag har också en 1-åring som på själva födelsedagen blev SÅ bestämd! "A-HA", tänkte hon... "Det här är världen! Och den kan jag påverka MYCKET! Häftigt!".

Jag säger inte nej till henne. Som jag har förstått Anna, så kan det ordet undvikas framtill trotsåldern. Jag säger "OjDÅ - en diskmaskinstablett! Den ska vara i detta facket" - och så lägger vi den i diskmaskinsluckan tillsammans, stänger maskinen med "handen på handen" och sen säger jag Tack Tack och bär den lilla till nästa superviktiga sociala delaktighets-sak som MÅSTE utföras.

Barnen ska ju inte hindras, vilket ju du inte gör när han försöker få upp dörren. Men, du kan också vara guiden, redskapet! Testa om dörren verkligen inte går att få upp... Nähä, synd... och sedan är det nästa sak som ni bara MÅSTE fixa. T.ex. sätta på kaffe eller äta en tomat eller gå ut....

Vad gäller maten så är det ju inte så kul att resa sig upp 77 ggr, men vad gör man... Ja, jag har ett batteri av bestick, två tallrikar och två muggar att ta till. Resten får vara på golvet, eller så utför storasyster stordåd med att ta upp saker gång efter gång på ett SÅ BRA sätt, vilket hon får mycket tack för. KLäder byter jag till "hemma-kläder" som är de kladdigaste som finns. Eller varför inte göra som vår farmor - "Här kommer jag med förklädet!" säger hon. Det är det första hon tar på när hon kommer till oss. Ett stort heltäckande är det (Ni vet typ Madicken-förkläden?!). Hon har sytt liknande till barnen. Ja, hoppas det ger dig några nya uppslag...

Lycka Till...

[KriMi]

Hej igen... Kände att jag bara ville tillägga ett PS. Självklart har vi alla "farliga" saker inlåsta, typ diskmaskinsmedel. Det var bara ett exempel...

[lillith]

Hej och tack för svaren

Det verkar som om det är avledning och mutor som får bli melodin hemma hos oss eftersom jag redan gör mycket av det som föreslås. För hur jag än försöker att "linda in" saker med att "mamma inte heller får upp skåpet" (till exempel) så blir han fly förbannad. "Handen om handen", "klappa fint" vid hantering av växter, böcker, etc., är bara att glömma - får han inte riva sönder bladen/tugga på saker/stoppa i mun som han vill så kommer världens utbrott, han kastar sig bakåt och kryper snyftande iväg. Diskmedlet vill han stoppa i mun, basta. Om jag förklarar att den ska in i diskmaskin och sedan stoppar in det, ja då blir det protester. Han verkar vilja göra som HAN vill, SJÄLV. "Handen om handen" funkar bara när han sitter och inte gör något och jag vill ha hjälp med diskurplockning eller tvätten, då går det bra. Men VILL han göra något efter eget huvud och jag försöker styra honom, så händer ovanstående. Därför har vi helt enkelt plockat bort blommor och annat som vi vill ha ifred (laptopen, fjärrkontrollerna). Han kommer få lära sig handskas med dem när han blir äldre och vi kan förklara för honom att han måste vara försiktig.

Hälsningar,
Lillith

[Gäst]

Det där med "handen om handen"...

Det fungerar som så att hur han än krumbuktar så GENOMFÖR du det som du tänkt. Du tar helt sonika lilla barnet och genomför tex klappen av blomman. Hur han än protesterar så har du en glad och självklar attityd när du handgripligen ser till att blomman klappas. Du agerar som om han hade gjort det helt själv med ett glatt leende på läpparna . Säg "Så bra att du vet hur man gör med blommorna - man KLAPPAR! Så fint du klappar! Se en BOLL! Kan du hämta den?"

Detta innebär att han trots sitt humör får veta vad du menar, får utföra handlingen och får kunskaper om hur man gör med blommor. Därefter avleder du honom med att ta honom i bruk med något banalt så att vanmakten blir bruten. Därefter kan han och du gå vidare i livet. Nästa gång det händer så stoppar du honom och frågar "Hur gör man med blommorna? Just det - man KLAPPAR!"" Minns han inte så kör du favorit i repris !

Hans sätt att haverera betyder vanmakt av att inte få veta hur man gör! Ord förslår som vanligt inte utan här måste du bryta vamakten genom att i HANDLING visa hur man gör. Humöret och hans reaktioner bortser du ifrån - kunskapen går in ändå! Och han känner sig nöjd i vetskapen om att han kunde hantera blomman. Självkänslan stärks inne i lilla kroppen även om det inte syns på utsidan just då !

Lycka till!

[annawahlgren]

Tack alla Härliga saker här

Vi ska heller inte glömma att de små älsklingarna har humor. Ett synnerligen effektivt "avledande" sätt är att själv bryta samman precis som barnet fast värre, och med glimten i ögat. Mycket värre Och sedan låta lilla älsklingen lösa DET problemet. En synnerligen intressant uppplevelse, jag lovar