. Har en snart 5 årig dotter + 2 tvillingkillar på 2 år. Från att ha varit en glad och go tjej så har hon blivit fruktansvärt arg och jobbig. Peppar peppar har hon aldrig varit dum mot sina bröder utan ilskan går ut över framförallt mig, mormor och farmor och pappa. På dagis är hon inte sån här, där är hon mer eller mindre exemplarisk. En liten polis som personalen säger, eftersom hon gärna ser till att alla andra gör rätt.Här hemma är det som sagt annorlunda. Säger vi att hon inte får åka kick-bike utan hjälm så kan hon sticka iväg rakt framför ögonen på mig ibland skrikande att hon minsann åker ändå. Hon vill aldrig vara hemma hos oss och leka, utan kommer en kompis så vill hon genast hem till denne. Jag har verkligen sett till att killarna inte kommer och stör, men det hjälper inte. Hon tycker allt är tråkigt här hemma och alla andra har roligare saker. Så idag kulminerade det hela. Hon har kläckt elakheter framförallt till mig men inte i sån omfattning som det blev idag. Hon hade fått en ballong och ville ha den fastbunden i sin cykelkorg. Detta gjorde jag. Det bar sig inte bättre utan att ballongen gick sönder när hon cyklat ett tag. Då blev hon tvärilsk och påstod att jag hade gjort sönder den. Sen skrek hon att jag var ful, fulaste mamman som fanns, hon ville hellre dö än vara med oss, hon ville flytta till faster osv osv. Det fanns inga gränser. Detta skedde mitt framför ögonen på 4 dagmammor...kul...Kände tårarna komma, men eftersom jag hade killarna med mig så fanns inget alternativ än att fortsätta till lekparken, där hennes dåliga humör fortsatte. Jag var iskall och ignorerade henne. Sen väl hemma så var det bättre, men nu på kvällen försökte jag prata med henne. Säga att jag inte ville hon skulle säga såna elaka saker till mig, att jag blir ledsen i hjärtat o det skulle jag aldrig säga till henne osv osv. Men inget förlåt kom, bara mer surande och dumma grejor. Så nu ligger hon i sängen, hon har visserligen sagt förlåt nu till slut. MEN vad gör jag? Hon säger saker jag aldrig skulle drömma om att säga till någon. Var kommer det ifrån? Ingen i vår närhet är sån.
Min mamma säger hela tiden att det är "synd" om henne för att hon fick 2 bröder när hon bara var 2,5 år, men är det någon som fått egentid med mig och sin pappa så är det hon. Med mina söner har jag skrämmande nog gjort något ensam med ca 5 gånger var sen de föddes och då har det mest varit sjukhusbesök. Snälla hjälp! Jag orkar snart inte mer. Nu när mina söner äntligen börjar klar sig lite mer själva och den pressen släpper så börjar detta. Jag fixar det bara inte.
På dagis säger de att det är 6-års trots eftersom hon är så långt framme rent motoriskt och med skriva osv. Men jag vet inte.
Tack snälla på förhand!
Kia
Viktigt här: skilj på RUTINER och KÄRLEK samt SAK och PERSON. Hon är inte arg och jobbig - hennes beteende är. Se det heller inte som något personligt och sörj - se istället att detta är nödvändigt för hennes egen utveckling. Små tankesaker som ovan som faktiskt gör stor skillnad på hur man hanterar och ser sitt barn. 
) och förvisat på rummet. I värsta fall hade jag burit hem henne. 
födda juli -07