Behöver en treåring kompisar?

[Ninapn]

Usch, jag känner mig så deppig, skulle behöva lite pepp...

Det gäller min älskade lille son som fyller tre i september. Hur mycket behöver egentligen en sån liten prins leka med andra barn? Han går inte på dagis, utan är hemma med mig och lillebror. Och det kan ibland gå ganska lång tid mellan lekstunderna med andra i samma ålder. Är det synd om honom? Våra bekanta tycker uppenbarligen det, känns som om jag har fått så himla många pikar av vänner på sista tiden

De pratar alltid om hur roligt deras barn har det på dagis med sina kompisar. Och även om jag är en styvnackad BB-anhängare, så har det på sista tiden börjat kännas tufft när ingen stöttar utan det känns som om alla tycker att man mest är taskig mot lillkillen som måste vara hemma och "ha tråkigt"...

Men så fort jag börjar kolla dagisköer odyl så får jag ont i magen! Jag älskar att ha honom nära, och han mår bra! Men igår tex så hade vi vänner på middag, och då var min son rätt så dålig på att dela med sig och samsas med deras barn. Och jag VET att alla andra tycker att "det är ju därför de går på dagis, för att lära sig sånt!". Men jag tror någonstans att det mest är en mognadsfråga... Samtidigt har jag ju inget att jänföra med...

Han står i kö till ett montessoridagis i närheten, det enda stället som ger mig en genuint bra magkänsla, men väntetiden skulle kunna vara upp till ett år till (då är han fyra). Är det att vänta för länge?

Ofta när vi träffar jämnåriga kompisar till honom så kivas de mest. Vad tror ni? Är det övning eller mognad som ska till för att kunna "samsas"?

Jag vill ju ge honom det allra bästa, det känns jobbigt när man nte är helt säker på vad det är...

Blir jätteglad för alla tankar och synpunkter, KRAM!

[Krümel]

Hej,
inte ska du ha dåligt samvete! Han har det säkerligen jättebra och behöver absolut inget dagis. Många barn tycker ju det är kul att träffa andra barn men det betyder inte att de absolut måste umgås med dem så mycket som det blir på dagis. Anna W gör ju en liknelse någonstans som ungefär går ut på att barn tycker om hundvalpar också men därför är det ju inte synd om barnen om de inte får umgås med hundvalpar hela tiden. (Ursäkta om det blev helt fel nu).

Det där med att dela med sig och samsas om grejer är absolut en mognadsfråga tror jag också. Eller snarare, jag är helt övertygad! Sen är det iofs enligt min erfarenhet litegrann en personlighetsfråga också. Det lär de sig inte alls på dagis. Jag vet iallafall dagisbarn som inte alls kunde det i den åldern och inte senare heller för den delen. Det är ju rent löjligt att mena att man inte kan lära sig hur man beter sig minst lika bra hemma som på dagis. Där är det väl i så fall mer djungelns lag som gäller. Särskilt om det är många barn på få personal. (Därmed inte sagt att det inte finns bra dagis, det gör det säkert. Det beror ju så mycket på hur personalen är.)

Njut av era sköna dagar hemma tycker jag. Din son lär sig säkerligen mycket som hans jämnåriga inte lär sig hela dagarna på dagis!

[Nika]

Det där med att dela med sig och samsas om grejer är definitivt en mognadsfråga och inget annat. Min 2,5-åring har gått på dagis i över ett år. Han kan INTE samsas än. Det kan däremot storebror, 4,5, på ett helt annat sätt. Och det har han inte lärt sig, det har vuxit fram - det är jag övertygad om.

Storebror började leka mer och mer med andra barn när han var drygt 3,5 år tror jag. Inte innan dess.

Dagis är INTE lösningen på allt här i livet, som många tycks tycka. Tror de flesta andra lösningar är bättre!

[fjällström]

Hej!
Jag har min stora tjej (snart 3 år) på dagis tre timmar tre dagar i veckan. Orsaken är att jag "tyckte synd" om henne då vi inte hade några barn i närheten som hon kunde umgås med. Hon älskar sitt dagis och har verkligen roligt där. MEN jag tycker snarare att hon blivit mer egennyttig om sina saker sen hon började på dagis Nu håller hon hårt i alla saker för hon vet att någon annan kommer och tar dem annars . Dagis har väl sina fördelar, men jag tror inte att du behöver oroa dig. Han har ju dig och lillebror Nog hinner han gå på dagis och umgås med andra barn tids nog!
Njut av den tid du får ha honom hemma
Maria

[Doris]

Hej,

jag tyckte om att gå på dagis som liten och jag tror inte dagis per definition är dåligt heller (men det finns dåliga dagis).

Däremot tror jag inte att förmågan att dela med sig är något man lär på dagis! Så oroa dig icke. Alla ungar gör som din gör.

Kram.

[Nancy]

Min "stora" flicka (3 år i juni) går inte på dagis och jag har inga konkreta planer på det heller än så länge.

Jag vill såklart rättfärdiga inför mig själv att mitt beslut är riktigt och bra. Hon är ex mycket duktig på att dela med sig och visa hänsyn men jag lär ju aldrig få reda på om det beror på fostran, personlighet eller mognad.

Det som gör mig både ledsen och irriterad är att andra gärna ifrågasätter och kritiserar. Jag gör inte så inför dem utan respekterar deras val och lyssnar intresserat då de berättar om hur barnen har det.

Jag önskar att jag var bättre på att säga ifrån när andra kommer med dumma kommentarer.

Nancy

[Ingela]

Hej
tänkte flika in att min pojke har också varit dålig på att dela med sig och det tror jag var för att han umgicks mkt med samma barn så han ställdes aldrig inför sådana situationer. Men nu har vi börjat umgås mkt med våra grannar runtom och det lärde han sig fort att dela, så fort att jag glömt bort att det verkligen var så....
Dagis tror jag absolut inte lär barnen att dela med sig utan snarare tvärtom att hålla hårt i sina grejer...

[Lovis]

Vilken bra tråd! Jag missade den innan jag skrev en ny på disskussionsforum ("Usch..vad många barn").
Det är precis så här jag känner också....varför ska vi behöva fundera på om det är rätt - det som är det mest naturliga i världen - att vara tillsammans med sina barn.
Och precis som du skriver Ninapn....man älskar att ha dem nära sig
Jag blir så glad när jag hör sådant....

Kram
Malin

[Tina-Stina]

Hej!
Du ska absolut inte tvivla! Ni gör det som är bäst för er och tråkigt nog får man mycket "skit" för att man tar hand om barnen .
Vi har våra barn hemma, och har fått mycket kritik över det. (är ensam om att ha barnen hemma på vår ort) Hoppas att synsättet ändras när vårdnadsbidraget införs
Om du oroar dig för att han inte får tillräckligt med lekstunder med andra barn, så kan du ju kolla runt om det finns öf eller barntimma, mammagrupp?
Det fungerar här
Vad gäller dela med sig är jag övertygad om motsatsen.. nästan alla barn vi träffar går på dagis och de slåss om sakerna. De håller hårt i sakerna och slår rejält om någon råkar titta på leksakerna Så jag lyssnar inte på att de "lär sig dela med sig på dagis" Det kommer hemifrån med att man aktivt arbetar för det..tror jag iallafall Sedan har de väl sina perioder som de "trotsar" också.
Lycka till nu, och vässa armbågarna
Mvh Tina

[lilla morran]

Läste tråden och det var skönt att höra att det var fler som har funderingar kring kompisar i den här åldern.
Jag känner att jag skulle behöva lite råd faktiskt.

Har en dotter på fyra år som går tre dagar i veckan på dagis, fem timmar om dagen. Enligt personalen så har hon svårt att leka med andra barn, hon vill inte dela med sig eller vill att allt skall ske på hennes villkor. Och gör dom andra barnen inte som hon vill så struntar hon helt enkelt i att leka med någon!
Och jag som var rädd för att min dotter blir överkörd av andra barn eftersom hon är så lugn och som jag uppfattar henne tillbakadragen.

Hon har uttryckligen sagt till förskoleläraren att - jag leker själv så får jag som jag vill!
Hon umgås mest med vuxna. Vi har inga jämnåriga runt omkring oss tyvärr varken i familjen eller bekanskapskretsen.
Har försökt att hon skall leka mer med de barn som vi träffar i lekparken osv men nej, hon har inga såna behov!
Problemet som jag ser det är att hon "biter" sig fast på mig eller andra vuxna som hon tycker är hennes lekkamrater! Då har hon inga problem att leka.

Jag är hemma med hennes lillebror på 8 månader och det är svårt att både ha koll på en liten vildbasare samtidigt som tjejen tycker att jag skall leka med henne! Hon har alltid varit med oss och gjort vardagssysslor, när hon var mindre så tyckte hon det var jättekul men nu står hon bara och hänger brevid.
Hon säger saker som: När du är klar med tvätten mamma så ska vi leka ditten och datten.
-mamma, vet du vad vi ska leka idag?
När jag förklarar att när jag hängt tvätten t ex så vill jag göra annat men hon får gärna hjälpa till men då svarar hon att jag väntar på dig mamma...
Jag försöker få henne att hitta på saker själv som hon kan göra under tiden men nej, hon står vid mina ben och följer mig som en hund var jag än går!

När hon och jag leker så förklarar jag att nu leker du och jag medans lillebror sover t ex sedan så fortsätter du själv. Och det tycker hon är helt ok tills lekstunden är över! Då skriker hon och bär sig åt! På samma sätt beter hon sig mot t ex pappan, mormor och morfar mm.

När pappa kommer hem från jobbet så skall det bara lekas med henne och dom har jättekul tillsammans även med lillebror men sen så kan hon säga till pappa att du får inte lägga mig! Det vill jag att mamma skall göra. Du får inte vara med osv. Vi har alltid haft systemet att vi turas om med läggningen och det är inget vi ruckar på. När hon väl ligger i sängen så går det jättebra med pappan. När det är jag som lägger så får hon separationsångest verkar det som. Hon gråter och försöker få hitta på alla möjliga saker för att jag skall stanna.

Jag har konstant dåligt samvete för att jag hela tiden, känns det som, nekar henne att leka tillsammans. Pappan har dåligt samvete eftersom han känner att han inte räcker till när han kommer hem. Det är ju några få timmar som hela familjen skall få sin dos!

Ska vi verkligen finnas till som lekkamrater 24 timmar om dygnet? Skall andra vuxna verkligen känna sig obekväma i att dom inte törs säga ifrån när vår dotter hela tiden skall leka med dom?
Är detta bara en fas som hon går igenom? Kommer hon släppa taget om oss när hon kanske upptäcker hur kul det kan vara att leka med andra barn?
Ska jag låta henne hänga kvar i hälarna tills hon börjar delta i min aktivitet eller hittar på något eget?
Det här blev långt men jag hoppas att någon förstår min uppsats

[Ewa]

Hej!

Jag ser leken som en naturlig del av barnets utveckling för att lära sig förstå världen och bearbeta intryck. Men leken är också en paus ifrån arbetet. Och arbetar man aldrig, så blir heller inte den egna leken något man söker sig till. Detta blev oerhört tydligt när maken var hemma när lillasyster kom. Jag har aldrig varit någon lekmamma. Vi har jobbat ihop och sedan tagit pauser ihop. Var och en med sitt. Men med en lekpappa hemma hela dagarna i ett par månader så "kunde" helt plötsligt inte sonen leka själv längre. Och ville leka med någon hela tiden. Till skillnad från annars. När vi så återgick till våra rutiner, med rejäl tid för utelek och rejält mycket social delaktighet där han verkligen blev livsnödvändig för att få tillvaron med liten lillasyster att flyta bra så tog han sig också sina pauser igen, och lekte själv.

Så mitt recept är att du involverar henne i arbetet på RIKTIGT. Och då är det inte fråga om att hon kan hjälpa till om hon vill. Då MÅSTE ni hjälpas åt, för annars GÅR DET BARA INTE . Är du med på skillnaden?

Hon är också så pass stor att ni skulle kunna sätta er ner och göra upp om arbetsuppgifter som kan vara hennes alldeles egna. Vilka kan det vara? Och vilka dagar ska de göras? Med det ansvaret kommer hon växa mycket, vågar jag lova. Fundera tillsammans och låt henne komma med förslagen.

Bara en kort reflektion kring en del av din frågeställning. Vad tror du? Tips på social delaktighet finner du under den klistrade trådan här ovan i Barnafostran.

[lilla morran]

Nej, jag är verkligen ingen lekmamma! Skönt att höra att vi är fler!

Jag har trott att man ska leka med barn? Alltså en stund på deras villkor där dom får full uppmärksamhet. Där man verkligen är närvarande.
Det är nog därför som jag har så dåligt samvete jämt. För att jag inte lyckas så många gånger med dessa lekstunder. Lyckas inte heller längre att få med henne på "jobb". Där är pappan lite bättre men han är som du skriver en typiskt lekpappa! Och det är väl så hon ser alla vuxna omkring henne, som lekkamrater! Trots att jag aldrig varit någon lekmamma men det dras väl till sin spets nu när jag går hemma och vi nöter på varandra lite mer.
Hon har svårt att leka själv, då vill hon gärna sätta på TV´n och det får hon inte...Hon har svårt med att prova saker själv, hon behöver hela tiden hjälp. Vi skall hela tiden stå till hands. Hon vågar inte själv!
Vi har aldrig servat för henne men ändå så tar hon för givet!
Häromdagen skulle hon bygga en koja men hon krävde hela tiden hjälp med att ställa iordning kuddar och filtar. Jag sa att jag kan visa dig en gång sedan får du försöka själv. Först blev det tjat och sedan skrik när jag förklarade att du får faktiskt försöka lite själv.
Hon byggde inte koja mer.

Min fråga är vad hade jag i en sådan situation kunnat göra annorlunda?
Jag blev glad över att hon självmant ville bygga koja. Men det hon ville var att jag skulle bygga och sen att vi tillsammans skulle leka i den.

På dagis verkar det ju vara tvärtom, där leker hon själv om hon inte kan hänga med personalen förstås.

Den här situationen gör mig ledsen då vi hela tiden ryker ihop då jag till slut lackar ur på hennes tjat om att vi ska leka. Hon blir sur tillbaka på mig och blir ännu mer mammig!

Hon är otroligt språkligt begåvad, artig, hjälpsam, lugn, försiktig osv. Kan skriva en del! Förståndig. Hon är mer som en vuxen människa i en liten kropp. Hon har aldrig varit speciellt förtjust i att klättra, cykla, hoppa eller så. Där är hon väldigt försiktig´och verkar inte intresserad av att lära sig hoppa på ett ben, cykla t ex som andra barn gör. Hon är inte vidare fysisk!

Hur uppmuntrar man sånt?
Åh, nu blev det så där långt igen...
Tack för svar.

[Lovis]

Hej lilla morran!

Min lilla är inte heller fysisk det minsta....mycket förståndig och en "tänkare" men hon vill t.ex. inte åka rutschbana och är väldigt försiktig..
Jag tror att det kan ändra sig eller så gör det inte det! Det är nog inget att fundera över så mycket, jag själv har tänkt mycket på det men bestämt att hon är som hon är. Man kan ju pusha lite, ibland kan de ju behöva hjälp med att upptäcka hur roligt något är. Jag ser hos mig själv att jag har en tendens att jämföra henne med andra och eftersom jag själv alltid varit "osmidig" och framför allt "rädd" så vill jag inte att hon också ska bli det..
Så problemet ligger kanske hos mig...

Gällande den andra frågan, om leken...Ewas svar är klockrent! Men jag känner igen mycket av dina funderingar där också....
Det är lätt att man "dras med" i deras krav och behov utan att tänka steget längre. Jag har flera gånger gjort som min lilla har velat eftersom det inte har haft någon egentlig betydelse för mig. MEN så har jag har kommit på att "hoppsan nu behövde hon bara knäppa med fingret så gjorde jag som hon ville" och det är själva den grejen som är viktig att jobba med.
Det spelar kanske ingen roll vilken klänning hon ska ha på sig för dig men ändå så Bestämmer du att hon ska ha just den blå klänningen idag- därmed basta! Just för bestämmandets skull!! Hon behöver ledning och veta att någon tar hennes "bekymmer" åt henne.
Så tror jag och det har jag behövt jobba med en del! Jag vet hur det ska vara men det är svårt att omsätta det i praktiken ibland. Om du har Barnaboken så står jättemycket bra om detta i den. Även här på forumet som Ewa tipsade om.

Här blev det också långt!!

Kram
Malin

[Ewa]

Hej!

Härligt med lite påfyllning - tack Lovis

Nu börjar detta röra annat än vad tråden egentligen handlar om, så jag gör helt enkelt så att jag lyfter detta till egen tråd - och döper den till "Leka själv". Hoppas du inte misstycker, lilla morran
Här är den nu, så fortsätter vi där:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 413#149413