Idag är jag inte så kär i stackars Abbe. Kan någon berätta för mig att killen bara är 17 dagar och att det går lite upp och ner i början?
Abbe är bara 17 dar gammal. Han vet inte än hur skönt liv han ska få. Han bara undrar lite.
Att det är ok att mamman gråter stora trötthetstårar?
Det är helt ok. Gråta är bra. Rensar kroppen och knoppen.
Att det snart stabiliserar sig, och blir lite jämnare nivå på dagarna?
Ungen är bara 17 dagar gammal. Ett pytto. Noll livserfarenhet. Snart så kommer han att fatta galoppen. Så klart!
Att Anton fortsätter älska mig trots att jag inte orkar läsa böcker för honom eller gå ut på äventyr?
A-men Jeeeeenny! DET är väl ett minor problem. Så här upptagen och trött kommer du bara vara en liten tid nu. Anton fattar, han är ju smart. Berätta för honom att du är trött så kommer du få både hjälp och kärlek. Han kan väl läsa för dig? Be honom hitta på roliga överraskningar till dig.
Att sambon fortsätter älska mig trots att jag är arg på honom mitt i natten för att Abbe inte sover?
DET kan jag inte lova men min fasta övertygelse är att han gör det. Som tur är har man ju barnen ihop, det är ett bra klister. Och förhoppningsvis hade du lite på pluskontot innan du gormade på natten.
Att det går några dagar mellan varje gång jag orkar duscha...? Tur att mitt hår nästan aldrig ser smutsigt ut.
Snart så orkar du. Ta det lugnt. Andas. Slappna av. Mössa?

Din lilla bebi är bara 2 1/2 vecka. Ett PYTTO!
Jag tycker det var tufft med 2:an, mycket mer påfrestande än omställningen från noll till ett barn. Mycket berodde nog på mina förväntningar och förhastade antaganden. 1) Jag trodde vi hade rutin och mer koll, att allt skulle flyta på av sig själv. 2) Jag jämförde med 1:an som var en softis. Två misstag. Varje unge är ny och de är inte nödvändigtvis lika varandra.
Bra verktyg: HUMOR
Det mesta spricker med lite mer skratt i livet.
Jag tycker du är SYYYPEduktig!
Kram Jannika