I ny version. Så här i digitala tider får vi ju säga GlennMelody 2.0. (Vad betyder GlennMelody egentligen??? – Se nedan.)Inte hade vi väl kunnat tro att det skulle ta skruv så fort! Chockartat är det, det är det minsta man kan säga. Ett vår- eller sommarbarn hade vi tänkt, men det blir ju sällan så som man har tänkt. Nu blir det ett novemberbarn. Ännu tidigare än vad jag från början räknat ut, efter som jag var hela FYRA veckor längre gången än jag trodde! Jag visst ju att jag var i ungefär nionde veckan. Jag fick ju mens och sedan ägglossning, så tog det skruv direkt och japp, där är vi nu.
Men det var ju inte så! Det tog ju skruv en hel hoper veckor tidigare, men jag fick en blödning. Livmodern behövde inte all den där slemhinnan, så den gjorde sig helt enkelt av med den. Och lurade mig big time! Så idag, hos barnmorskan, fick jag se ett imponerande stort barn på ultraljudet. ”Jösses” tänkte jag. ”Ser det så barnlikt ut redan nu???”. Efter en noggrann mätning visar det sig att jag är i vecka 13+2!
Första trimestern har gått innan jag ens hunnit tänka tanken!Vi är glada. Glada, stressade och rädda. Tänk att det kanske blir en till! Tänk att vi verkligen skall bli en familj! Tänk att jag skall få en chans att standarmodella! Men samtidigt – vad säger de på jobbet? Jag har ju provanställning!!! Vi måste flytta – men när skall vi hinna renovera det vi har? Vart skall vi ta vägen? Tänk om KUB/NUPPen visar något?
Tänk om något är fel? Är jag dum som ens vill det här? Borde vi adoptera istället?Jag får faktiskt lite skuldkänslor gentemot det barn jag redan har! Hela världen är hans. Hans föräldrar gör vågen bara han säger pip. Vi skrattar, busar, fokuserar… Samtidigt har en mycket klok kvinna sagt att barn skall befinna sig i händelsernas centrum, inte VARA händelsernas centrum. Och det är nyttigt att få syskon. Och roligt. Skrämmande för hela familjen och svindlande. Jag vet ju att det är det största jag kan ge min son – ett syskon. Oj, som både min man och jag älskat våra syskon! Vi vill ju inget hellre än att ge honom det vi fick. Vänner för livet. Men det blir lite tufft för honom, åtminstone under en övergång.
Men visst är vi glada. Vi kan ju! Efter den långa startsträckan innan Waldemar tog skruv så var jag tveksam på om det ens skulle gå. Det ÄR ju svårare ju äldre man blir. Och purung är jag ju inte längre. Nu skall vi fixa KUB-testet för att se om det ser ok ut. UL på torsdag (i sista minuten!) och så får jag vänta några dagar mer resultatet från blodprovet. Jag håller tummarna så att jag blir alldeles blå!
Förresten – vad sjutton betyder egentligen GlennMelody??? Jo, när vi lekte med namn till vår ofödde Waldemar började vi tramsa. Bor man i Göteborg skojar man lätt med namn på göteborgska. Och då skojar man nog ofta med namnet Glenn. Det gjorde i alla fall vi. Så Glenn blev snabbt ”arbetsnamn”. (Lite ironiskt sedan man faktiskt blivit granne med Glenn Hysén!) Sedan kom vi in på försvenskning av utländska namn och Melody på göteborgska blev så himla roligt. ”Mällådy”… Och innan vi visste ordet av, så klistrade vi ihop namnen och varför överge ett vinnande koncept? Så länge leve GlennMelody – välkommen!
, så jag vet att de vill ha mig kvar. Det som är skönt med att plötsligt vara i vecka 14 är att jag kan berätta på jobbet redan nästa vecka, bara jag vet att det inte ser jätteknasigt ut. Puh. Lika bra att få det gjort. 
Rufus är jätteavis på Walle, men han får vänta lite till (tills jag är helt frisk från sköldkörteltrasslet) innan han får bli storebror. Men jag kan inte neka till att jag blir mer sugen när jag får veta att ni är på gång...