Kära söta, jag drar på mun och önskar dig ett fromt sinnelag
Fromt på rätt vis, om man säger. Du ska då rakt inte inbilla dig att "alla andra" små barn sitter still i soffan med händerna i knäet, håller truten och väntar på att bli lämpligen aktiverade söndagar mellan 11 och 14. Och om du rannsakar dina njurar, är det förmodligen inte heller en sådan liten unge du vill ha, en jasägare och robot, en som inte kan stava till ordet rörelsefrihet, en som låter sig parkeras som en annan hund i korgen och går med på vad som helst, bara matskålen fylls med jämna mellanrum.
Visst är det en såkallad pojkflicka du har, och här är en till. Viserligen stod jag och strök med handen euforiskt lycklig över en nylonunderklänning jag fått i present som skimrade och hade en liten spets på kanten, men då var jag åtta år... Och eurforin kom sig inte av att jag skulle se ut som en liten prinsessa i den utan av att den var så vacker med sitt skimrande. Jag har livet igenom sedan dess njutit mitt så kallade estetiska sinne men aldrig någonsin sett mig som söt själv.
Vad vill jag säga med det? Inget du behöver bry dig om. Det står i "Något om personligheten" i Barnaboken...
Konsten att lyssna bör du till att börja med uppöva själv, innan du kan begära att hon ska det.
Säg överhuvudtaget ingenting som du inte tycker är VIKTIGT att framföra. Tig alltså - och börja lyssna själv, inte bara till det hon möjligen säger utan också till det hon gör; lyssna till hennes "liv" helt enkelt och försök tolka det så att du förstår vad det är hon sysslar med och varför. Kommentera sedan inte detta i stor stil. Lägg dig inte i hela tiden. Det kallas fö att styra och ställa, och innan man gör det bör man bitasig i tungan åtminstone tio gånger. Tänk efter - före. Vänta och se - före. Tänk på regeln för små krypbarn: att aldrig ingripa om inte LIVSFARA hotar. Lär dig släppa efter på kontrollen. Se framför dig en gammal mamma (du) som kommer och hänger upp gardiner i dotterns första egna hem och bestämmer var skåpet ska stå. Skulle du själv vilja ha det så, om du var dotter till henne? (Eller dotter till den mamma du redan har, hmhm?)
Med "lyssna" menar du förmodligen "lyda". Folk tror gärna att det går att slippa vara auktoritär och slå näven i bordet och vråla NEJ
genom att resonera, förklara, vädja till barnets förnuft och lite tjusigt manipulera det att inse "sitt eget bästa" (det vill säga göra som man själv vill i alla fall, inte som barnet möjligen vill). Oändliga maktkamper är resultatet. Med ty åtföljande klagomål som dina: "hon lyssnar inte". Dvs hon lyder inte. Mitt eget recept förr i världen, när folk undrade hur i fridens dar mina barn kunde vara så väluppfostrade och uppföra sig så drömtjusigt, var enkelt formulerat: hot och mutor. (Och ofta tänkte jag: "Ni skulle bara se vilket arbete jag lägger ner, hemma, innan jag släpper ut dem till omvärldens ögon ..." På den tiden var jag ju också (tämligen hatad) jättekändis och hade tusen förhoppningsfulla belackare i hälarna varje dag som inget hellre ville än anmäla mig till socialen som olämplig vårdare och se till att jag blev av med barnen.) Definiera alltså först vad det är du vill. Att hon ska lyda? Göra som du säger? Se den enkla sanningen i ögonen och sluta tro att hon på något vis ska uppfostra sig själv. Ta ledningen. Med hjälp av hot och mutor. Om du förstår. Jag vill varmt rekommendera avsnittet om fostran i femte delen av Barnaboken, om (den missförstådda) fria fostran respektive den auktoritära, samt om den gyllene medelvägen - förtroendets fostran, det ömsesidiga förtroendets fostran.
När du sparat dig till något du verkligen vill tala om för henne, sätt dig på huk, ta henne om axlarna, se henne i ögonen, invänta hennes koncentrerade uppmärksamhet (även om det tar hundra år), låt ingenting störa och meddela sedan, som en löpsedelsnyhet på tidningen, detta Kolossalt Viktiga som du nu ska förmedla. Och efterhör sedan att hon förstått - genom enkla frågor. "Kan du tala om vad det var jag sa, på ett ungefär?" Låt henne känna sig duktig för att hon faktiskt har förstått (någorlunda) och kan berätta, uppskatta och beröm: "BRAAA! Och vad skulle du nu göra, sa vi, om det och det skulle hända, till ecempel...?" Och så vidare. Så konkret som möjligt, och så leende men fast som möjligt: det som kallas vänligt men bestämt.
Vad sägs? En liten inspiration
Emotser testrapport
född mars -03 och 2 pojkar 
födda juli -07
och det är ju det vi inte vill.Varför lyssnar hon inte till vad vi säger? Som ikväll så ville hon klä på sig och springa runt när jag skulle ta in täckena.(Hon skulle ta en annan dörr och springa runt)och jag ville hon skulle vara inne för det var kallt och det skulle ta högst 5 sek.för mej.Då visste jag att innan hon var runt skulle jag vara in igen och hon skulle komma inrusandes där (brorsorna har sitt rum där brevid)och ropa högt på mej det gör hon alltid och så slamrar hon i dörren.Fast vi försökt säga och visa hur man stänger dörren försiktigt.Jag fick henne stoppad till sist förrän hon hannn springa iväg men det blev så att jag fick höja rösten.Tror hon att vi skojar med henne om vi pratar normalt eller?