6 månaders ångest?

[Teami]

Hej,

Axel växer så det knakar. Tack vare AW filosofi njuter hela familjen av långa sköna nätter. Dagslurarna kan strula i bland men funkar också foftast väldigt bra. Mat är heller inga problem - han äter för fulla munnar.
Problemet hos oss är dagarna. De senaste veckorna har varit otroligt krävande varje vaken minut. Axel gnyr, gnäller, gnölar mest hela tiden.
Jag lägger honom på mage där jag är och han får sysselsätta sig med färgrika leksaker medan jag arbetar med annat. Oftast går det inte mer än någon minut innan han börjar visa missnöje. Jag tar inte upp honom förrän han börjar stortjuta (vilket han tyvärr gör efter några minuters gnäll).
Vagnen som han älskade förut skyr han numera som pesten och vägrar att sitta i den när vi går och handlar eller på promenader. Jag är osäker på hur jag bör löösa detta. Om jag bär honom varje gång han börjar gråta är jag rädd att skapa ett mönster. Å andra sidan känns det jobbigt för mig att gå med ett gallskrikande litet barn i vagnen och låtsas som ingenting.
Vår tillvaro rubbas enormt eftersom vi inte kan njuta av proemnader eller träffa vänner och ha det trevligt.
Jag har fått så dåligt "mammasjälvförtroende". Varför är min älskling inte lycklig?
Jag har läst TorpSaras underbra berättelse men förstod aldrig om / hur hon löste situationen? Är det någon som har upplevt detta som jag beskriver och lyckats vända på steken?
Morgonens ensamlek går (peppar peppar) än så länge OK - även om den kortats ner lite.
Så tacksam för hjälp att ta mig ur denna onda spiral som jag skapat för mig och min lille kille!
Loppis

[TorpSara]

Jo, jag kan säga att det löste sig själv, det hände nämligen ett och annat. Sitta och krypa. På samma sätt som att många som lär sig gå är hypergnälliga så hade vi nog (med facit i hand) vårt gnäll där.

Det bästa var en filt ute på mage, alternativt på mage på en höjd, eller sitta i diskhon.

Men det var en rätt ansträngande tid för båda...

[Siobhan]

mmm...känner igen det där litegrann. Fast just vid sex månader var allt frid och fröjd, men har haft perioder vid andra tillfällen som varit krångliga. Min tös har ALDRIG tyckt om att vara i vagnen. Det är ju jättetråkigt enligt henne. Nu när hon kan gå själv känns det fantastiskt eftersom vi båda slipper irritationen vid vagnpromenaderna. Jag erkänner att jag undviker vagnen så mycket som möjligt nuförtiden, sätter tösen på cykeln istället och när vi kommit fram till lekplatsen får hon springa runt. Men ibland måste man. Korna måste mjölkas

[kattklo]

Hej!
"Han får sysselsätta sig med färggrika leksaker medan jag arbetar med annat"...
låter som en fortsättning av ensamleken tycker jag.
Låt leksakerna stanna kvar i spjälsängen efter ensamleken och ta med honom i dina sysslor tycker jag. Det är det jag tror att han kräver när han högljutt visar sitt missnöje.
Handen om handen, visa, lära, leda!
Hur gör man här i världen?!

Leksakerna används med glädje när man är ledig. Men då måste det ju finnas något att vara ledig i från.


Kram kattklo

[Teami]

Tack för svar Siobhan, kattklo och TorpSara.
Kattklo, att jag inte tänkt på detta innan! Det är ju självklart att Axel ska vara delaktig! Ska testa detta och hoppas att det blir lite bättre.
Kram

[kattklo]

Bra beslut!
Det finns en tråd om detta om du får idétorka:

http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=5385

KRAM!

[TorsMamma]

Och jag vill gärna tipsa om BB och kapitlet "småfolk" 5-6 mån och hur man går från "passiv socialdelaktighet" till "aktiv socialdelaktighet". Här tror nämligen jag att en STOR nyckel ligger, ihop med maten då.