Inte behövs nåt dämpande av glädje eller tillrättalagt allvar för MIN del. Jag har bara inte haft tid att VARA rolig den här tiden för all energi har gått åt till annat. (Ja, det kan verka häpnadsväckande men ibland får jag ANSTRÄNGA mig för att vara rolig.
Jag ska säga att till och med i Fridhem under sökdagarna skrattades det mellan varven. Man orkar inte med hur mycket elände som helst. Sista dagen i skallgångskedjan skojade jag på när jag märkte att mitt gäng började slacka. Och si, det är som en mirakelkur bara det, då piggnar folk till och orkar lite mer.
Så skoja på ni.
Just nu är Lisas sorg min sorg. Min vän är ledsen och jag för hennes skull. Hennes barn är mitt i sorgen och på det viset sörjer även jag. Engla har jag fått mig berättat om men jag kände henne inte personligen. Mamman har jag träffat genom Lisa innan bortrövandet men jag har alltså aldrig träffat flickorna. Ja, Sol har jag ju träffat nu då.
Så visst är det nära men inte mitt. Och det är jag glad för, för det är svårt att vara stöd när man själv är i sorgen med hela kroppen.
Kraaaaam! Jannika