Hur ska jag göra med hysterisk 3-åring?

[Margareta]

Hej!

Skrev på ett annat forum förut om min son som helt plötsligt blev mörkrädd och rädd för skuggor (även på dagtid).
Nu verkar rädslan för skuggor gått över efter några dagar, för han pratar inte så mycket om det längre.
Han har alltid varit lite uppe i varv vid sänggåendet, men det har gått att hantera. Nu vill han alltså inte sova alls och det är ett väldigt spring på kvällarna. Alltså tänkte jag försöka den berömda kuren. Efter sagoläsning, lite nojsande, kramande och pussande (han älskar att kramas och pussas)sa jag min inövade ramsa och gick ut. När han kom upp ledde jag tillbaka honom i sängen och upprepade ramsan. För varje gång blev han mer och mer hysterisk. Han vägrade ens gå till sängen så jag bar honom. Hela tiden besvarade jag hans skrik med ramsan i olika tonlägen. Till slut sparkade han och skrek "SLUTA, SLUTA"!!! Jag gav mig inte utan försökte hålla honom kvar i sängen och slutligen så kräktes han. Då gav jag upp. Nu sitter hans pappa inne hos honom och jag undrar vad jag ska göra. Jag utgår ifrån att det är något jag missat eller något jag gjort fel.
Till saken hör att vi har en väldigt jobbig period bakom oss. Jag har varit mycket sjuk och legat mycket till sängs (lunginflammationer med hög feber, därtill ett diskbråck). Sonen och hans tvillingsyster har säkert känt sig avvisade av mig som helt enkelt varit för sjuk för att orka någonting. Diskbråcket har gjort att jag ibland rasat ihop och vrålat och gråtit av smärta. Deras pappa har varit trött och orolig för mig. Det har alltså inte varit så kul här hemma. Slutligen hamnade jag på sjukhus och fick mitt diskbråck opererat. Sammanlagt låg jag på sjukhus i två veckor och dottern grät mycket. Sonen verkade tämligen cool (lite mera trotsig, kanske). När jag kom hem blossade lunginflammationen upp igen, sonen fick maginfluensa, min sambo åkte på en halsinfektion och hade 40 - 42 graders feber i en vecka, och så fick dottern maginfluensa. Vi har haft ett litet helvete, med andra ord.
Nu är jag alltså opererad och mår bättre än på länge. Alla andra i familjen har också piggnat till. Dottern skriker och trotsar dagarna igenom, men somnar hur lätt som helst på nätterna. Sonen kan också trotsa, men är förhållandevis lätt att tas med, framför allt är han gladare. Men sovandet är det alltså problem med. Min fråga är helt enkelt; hur ska vi hantera det här? Kan någon hjälpa oss?

[/LO]

Jag vet inte varför du inte fått något svar. Jag har ju inte kurat någon större, så känner inte att jag kan hjälpa dig.
Men jag flyttar upp tråden.

Ett tips är i alla fall att läsa på ordentligt igen (och några gånger till) och genomföra - inte försöka.

Här kommer några tankar som kom upp samtidigt som jag sitter och skriver.
Tänk på att barn ställer frågor i påståenden och vill ha svar i handling. Att han säger (skriker) sluta kanske beror på att han tycker att du stör. Du har gett honom ett besked och det måste få ta en stund för honom att ta till sig det. Hur länge har han varit utan spjälsäng? Anna rekommenderar spjälsäng till i alla fall en bit efter trotsåldern.

Har du inte Barnaboken rekommenderar jag den starkt. Där står om varför barnen trotsar och ger konkreta tips och råd hur man kan hantera olika situationer.

/LO

[ia]

Hej Margareta!

Har inte heller barn i samma alder som dina, men jag kande med er nar jag laste din beskrivning om hur ni har haft det en tid med sjukdom och allt. /LO's rad ar (som vanligt ) kloka och sakliga, sa mitt tips ar att ta fasta pa det hon skriver.

Det galler for er att kunna svara betryggande pa barnens "fragor" (dotterns trots om dagarna och sonens problem med att somna om kvallen) om vad som galler nu nar tillvaron atergatt till normalt igen.

Jag sager som /LO, las Barnaboken! Dar star hur man kan forsta barnens reaktioner battre och hur man kan handskas med dem for att gora tillvaron begriplig for alla, stora som sma.

Las ocksa pa om SHN-kuren har pa sidan och ocksa det Anna skrivit om kuren for storre barn:
http://www.annawahlgren.com/phpBB2/viewforum.php?f=4

maria

[mammamy]

Hej Margareta!
Ni verkar verkligen inte ha haft det roligt en tid, tungt och slitigt och svårt att orka vara de lugna, trygga och stabila förebilder barnen behöver och som gör dem lätthanterade. Skönt att det verkar lätta nu!
Barnen har givetvis känt av den här jobbiga tiden på många sätt och känner sig säkert otrygga och osäkra på tillvaron i nuläget. Sjukdom är helt abstrakt för barn och tillräckligt skrämmande för oss vuxna, dvs helt obegripligt för barnen.
Ni har varit sjuka och trötta, säkert misströstat i perioder och därmed omöjligen kunnat förmedla känslan av att "allt är i sin ordning, allt är bra, allt blir bra och livet är stabilt och tryggt". Det är det jag tror ni måste jobba på att förmedla TYDLIGT nu en tid, i HANDLING och humör, till båda barnen. Förmedla känslan av trygghet och stabilitet genom att ständigt agera i en aura av upphöjt lugn. (Föreställ dig en stor kraftig sävlig rysk babuschka som bara en mindre jordbävning kan skaka om... )
Håll alla tider och rutiner noga, minska utflykter och besök och få barnen att känna att det finns en värld som är bestående och oföränderlig. Försök att vara extra lugna och sävliga och stabila en tid (inte så lätt med trotsiga eller gråtande ungar, men försök att inte visa det även om ni är på väg att explodera eller börja gråta inuti.
Du har legat på sjukhus (försvunnen för barnen), pappa har varit orolig för dig, du har varit sjuk hemma, ni har inte orkat vara konstruktiva med barnen, etc etc. Inget är någon fara, livet jäklas ibland och man kan alltid ta nya tag, men nu behöver barnen känna att det är ni som har kontroll igen: på er själva, familjen och världen.
När det gäller lilleman och hans stökiga kvällar tror jag att du behöver utrusta dig med ett badkar fullt med tålamod. Efter läggningen (då du vänligt och lugnt fullständigt IGNORERAR alla protester, sprattel och skrik och lägger tillrätta, håller stadigt och betryggande en stund för att markera, agerande hela tiden som om han är nöjd och belåten och tacksam för att få gå och sova) så går du ut ur rummet med en glad och avslutande ramsa, som om du inte skulle behöva säga någon fler ramsa för han är ju redan på väg att somna .Parkera dig sedan utanför dörren till hans rum med en bok och ramsa så fort han säger nåt, oavsett vad han säger. Kliver han ur sängen leder du tillbaka honom lugnt och vänligt, som om han vore glad och lugn, helst hinner du förståss stoppa urklivandet med en ramsa men om han klivit ur ändå alltså. Ramsa i lugn och stabil ton, gärna med ett kärleksfullt överseende leende på läpparna (det hörs!). Trygghet, trygghet, trygghet.
Han är otrygg och det är ert jobb att betrygga honom och jag tror det måste få ta lite tid. Det ni ska förmedla är ju att livet är lugnt och tryggt, han är säker i sin säng och det finns ingen anledning för honom att kliva ur och kolla att du inte har åkt till sjukhus eller nåt eftersom i ert NYA LIV finns inget sånt. Syrran upplever säkert samma sak men uttrycker det annorlunda bara genom att trotsa och jag tror abslout att ni ska bemöta det på samma sätt, upphöjt lugn och vänlig handledning.
Klarar ni att stå stabila några veckor nu när det stormar så i barnens känsloliv så tror jag verkligen att lugnet och friden lägrar sig igen inom kort. Barnens tillit till tillvaron måste restaureras och det fixar ni, garanterat!
Vad gäller konkreta handlingsråd för att hantera trotset hänvisar jag till barnaboken, är ingen expert på nåt men i synnerhet inte på det.
Lycka till!

[mammamy]

Hoppsan, åkte ivåg två gånger.....

[Margareta]

Tack för all omtanke. Det värmde och piggade upp.

Jag tror att det sakta men säkert börjar lugna sig här hemma. Jag bestämde mig för att inte "handla" så mycket utan mest flyta med och vara nära mina barn så mycket som möjligt, tills jag kände mig mera balanserad. Det tycker jag att jag gör nu och orkar möta dotterns trots med ett relativt lugn. Ibland skriker hon bara för att överrösta mig när jag försöker prata med henne. Då går jag bara därifrån tills hon lugnat sig. När hon gjort det sätter vi oss alltid (nästan) ner och pratar. Hennes skrikattacker har förkortats från, ibland 1 timme, till som mest några minuter.
Sonen har också lugnat sig. Inget spring, men upp ur sängen minst ett par gånger varje kväll. Sedan låg han i sin säng, men sov gjorde han inte. Han pratade och pratade och följaktligen höll han även dottern vaken. Han verkade helt enkelt inte trött. Så vi har avskaffat middagsluren och tidigarelagt sänggåendet på kvällen. Nu somnar han NÄSTAN ovaggat. Dottern somnar också på en gång så hon har förmodligen sovit för lite tidigare, fast vi inte begripit det (hon har själv avskaffat middagsluren för länge sedan).

Så just nu känns det finfint. Jag tackar er för ert stöd. Jag tror att det har bidragit till att mitt lugn infunnit sig så att jag kan möta mina barn på ett positivt och konstruktivt sätt, som de förtjänar.

Margareta

[mammamy]

Vackert så, heder åt dig! Det är alltid lättare att skriva hur man tycker att folk ska göra än att verkligen göra det, jag är full av beundran!

[Katarina-Mamma duracell]

Jag har en son på 2.5 som varit krånglig att få att sova.
Jag var hemma sjukskriven för utbrändhet och min man var i samma situation när problemen var som värst,vi levde i en ond cirkel där tillslut valet var sömntabletter till hela familjen eller hitta ett alternativ.
Alternativet blev shn kuren, och mycket peppning från AnnaW, sagomamma, och alla andra här inne hjälpte oss att ta beslutet, vi ville få sömn! och vi tog orken till oss att försöka dela på jobbet och gjorde en i våra ögon stooor satsning och gav oss på kuren, något vi inte ångrar idag.

Vi körde kuren för lite äldre barn.
vår kurning såg ut såhär:

1, en varm dusch tillsammans med mamma eller pappa, tvätta tår och händer osv,

2. Gröt- en stor laddning mannagrynsgröt med äppelmos, åt tills det stod ut ur öronen, sen satte vi oss och tittade på bolibompa så gröten fick mätta ordentligt

3. när bompa var slut, torr blöja på och pyjamas, sen in i sovrummet

4. Saga i mammas eller pappas famn, kramas med snuttefilt och gosedjur

5 Mamma eller pappa placerade sig i en fotölj i dörröppningen, ett nej och ramsade natti natt nu ska lillprinsen sova, om han försökte sig upp ur sängen.
oftast blev det protester, men de var oftast lama efter en stund och han somnade sedan skönt i sin säng. vi fjädrade eller buffade aldrig eftersom vi började med kuren så sent i livet.

Nu förtiden begär han sig själv i säng, något som var omöjligt för 6 månader sedan (oj vad fort tiden går när man får sova ) Nu sover han i sitt egna rum, sover 12-13 timmar i sträck + en liten dagslur, och vårt liv är helt annorlunda.


Hoppas ni också finner ro i er familj nu när alla är på bättringsvägen.

Lycka till!