Det var dags för Emil att gå på 2,5 års besiktningen på BVC. Vi for dit och möttes av en byggarbetsplats. Alla rum utom ett var utrymt, det målades och fejade för fullt. Emil blev bestört av denna röra, inte fanns alla roliga saker kvar i väntrummet heller, där stod bara tre stolar mitt bland färgburkar och möbler i högar.
När vi kom in på rummet ser sig Emil omkring och utbrister Nalle Puh samtidigt som han pekar på en tom vägg
Planschen med Nalle Puh var borta Katastrofen var nära men jag lyckades avleda sonen med en liten fotboll som var i nöd av en spark. 
BVC-sköterskan presenterade sig och hon var trevlig och väldigt skånsk vilket inte är så konstigt eftersom vi bor i skåne. Först var det vägning och då fick vi gå in på stora vårdcentralen för någon stor våg hade de inte fått än. Därefter var det längden som skulle mätas. Inga problem för en mätgrej på väggen hade de minsann fått. Emil ställde sig snällt med ryggen mot väggen och lät sköterskan sätta mätstickan mot hans huvud. 88 cm deklarerar sköterskan glatt.
88 cm utbrister jag. Då måste han ha minskat med en halv cm sen i november Nej då säger sköterskan, se här och så pekar hon på mätstickan som mycket riktigt står på 88 cm. Jag hävdar dock att detta måste vara helt fel och till slut tar hon fram ett måttband och kontrollmäter. 
92 cm lång var Emil, mätstickan var uppsatt lite på måfå av någon händig snickare som antagligen tyckte att den arbetshöjden var bra. I en hel vecka hade de mätt barn och ingen hade reagerat. 
Det tyckte jag var kul. 
Sköterskan skulle sedan kolla talet så hon plockade fram en liten väska med olika föremål som hon visade Emil. Först tog hon fram en bil som han gladeligen tog emot och undersökte nogsamt. Sköterskan frågade tre gånger vad det var och Emil svarade varje gång: Bi. När hon för fjärde gången frågade vad det var blev nog Emil lite upprörd för han vände bilen upp och ner och visade den för sköterskan, pekade på ett hjul som saknade och sa KATOFF
Sen frågade hon inte om bilen något mer i alla fall. Nästa föremål var en docka och det sa han alldeles tydligt så sköterskan hörde det. Sen tog hon fram en röd plasthund som jag tyckte såg ut som en gris och det tyckte Emil med för han sa IS. Sköterskan plockade då fram en gris och Emil sa IS. Därefter tog hon fram en liten plastko och frågade vad det var. Emil sa MU. Sköterskan frågade igen och Emil sa MU detta upprepades ytterligare en gång. Då sa sköterskan att det var en KOU (ko på skånska
). Emil tittade på henne med stora ögon, tog plastkon och höll den väldigt nära hennes ansikte och sa MUUUUU Då kunde jag faktiskt inte hålla mig utan brast ut i ett gapskratt för vi pratar faktiskt inte skånska och Emil är så härligt bestämd med vad han tycker och tänker. Talprovet avslutades och sköterskan deklarerade att han saknade några bokstäver men förståelsen var det inget fel på.
Sen gick vi vidare till längd- och viktkurvorna som hon visade mig och talade om att han var så normal,låg fint på kurvorna, lite under på viktkurvan men inom det normala. Inget jag behövde oroa mig för.
Oroa mig, jag, för vad då? undrade jag som tyckte att hon inte heller behövde oroa sig för det mår man ju inget bra av. Emil och jag tackade för oss. Helt ooroliga åkte vi och handlade till gammelmorfar som har ont i kroppen och inte kan köra bil själv längre. Han är ju 90 år så då kan ju lite hjälp vara på sin plats. Emil fixade inköpen åt gammelmorfar med den ära. Vad jag inte riktigt fattade var varför han hade köpt ett paket med Taco-grejer till gammelmorfar. Jag upptäckte det när vi betalat så idag har vi ätit Tacos som Emil köpt till oss. Han är väldigt företagsam vår son.
Kram Susan
