.Jag har ju förmånen att ha sex barn, och se hela dagarna vilken kärlek och omtanke de visar varandra, och även de stora, trots att de ska vara lite "tuffa och balla" såhär i tonåren.
De frågar ALLTID efter varandra när de kommer hem:
"var är de andra?" om nån fattas, och sen "hur länge blir hon borta då?" "vem är hon med?" - de vill ha full koll på var restem av flocken är.
Och de små som är tillsammans mest hela tiden, och alltid kramar om varandra när de varit ifrån varandra en liten stund.
För att inte tala om den fullständiga DYRKAN de har för sina storasyskon (storbarna). Frida som är 1½ älskar sin storebror, har precis lärt sig säga ICKAD (Rickard) och kastar sig mot honom så fort han kommer innanför dörren
Eller när de sitter tillsammans och pratar och busar i soffan, viskar och tisslar och tasslar, och de små är så lyckliga - det händer faktiskt att jag måste gå en bit ifrån och gråta en liten skvätt av pur glädje när jag ser dem
(Då glömmer man alla gånger de bråkar och skriker, för det händer också
)De stora barnen har pratat jättemycket om det hemska som hände med de här två små barnen som blev ihjälslagna med hammare, så ser de på sina småsyskon och de tänker på om nån skulle göra DE illa. Jag är helt säker på att de skulle försvara varandra till sista bloddroppen om något eller någon skulle komma mellan dem...
Varje dag med mina barn är en STOR gåva, jag älskar att se dem tillsammans, och jag är så tacksam över vad jag fått. Och förundrad. Tänk att JAG fått de här underbara ungarna
Vilken ynnest!
när hon ska ha totalkoll på vad de andra i familjen gör/är... när det egentligen är flockkänsla bakom och inte kontrollbehov. 
och jag ser ju på Felix hur himla ledsen han blir, jag borde 
nog prata med farmor om det här 
