Prioriteringshjälp behövs

[liw]

Hej på er, tänk vad mkt bra hjälp jag har fått härifrån. Jag har inget naturligt guld-tålamod och blir lätt stressad i pressade sittuationer. Forumet har varit en räddning för mig och mina barn. Jag vill inget annat än att ha en varm och lycklig vardag med dem men ibland går inte allt som man tänkt sig

Alla som har följt oss här inne vet att min äldste son är begovad med väldigt mkt av allt Han är väldigt nyfiken och väldigt levnadsglad och uppe på det även väldigt säker på sig sjäv. Fantastiska egenskaper allihop men ibland går de över styr... Och eftersom det händer så mkt hela tiden (både bra och mindre bra saker) så blir det att jag pratar väldigt mkt med honom. Både förmaningar och "lektioner" samt vanligt samtal. Därför klandrar jag honom inte för att han har lärt sig att blunda med öronen

Mitt problem nu är att jag har svårt att veta vad jag ska koncentrera mig på. Jag är så rädd att jag ska missa ngt som i sin tur leder till att jag tappar honom och den rädslan i sin tur gör att jag troligtvis drar i lite för många trådar samtidigt. Det blir jobigt för både honom och mig

Han är duktigt här hemma och hjälper till så ofta det behövs (flera gånger dagligen, ganska korta pass) även om han har börjat ifrågasätta huruvida han verkligen behövs så det krävs lite jobb för att övertyga honom. Men det hör väl till åldern (han är drygt 3 år)... Han sover som han ska 12 timmar natt och han äter bra. Så alla grunder är noggrant lagda

Men allt det där andra som ska läras ut
- Lillebror får inte bankas på.
- Köksbänen är inte till för att klättras på för att nå åt att länsa de enda förbjudna skåpet.
- Det är inte meningen att hela huset skall vändas uppochnerpå bara för att jag råkar göra ngt som bara är mitt eget en liten stund.
- När man är ute bland folk så är det lämpligt att hålla sig i närheten av mamma, alltså inte smita. Fortfarande ett stort problem. Han försvinner ofta utom synhåll. På park eller vägar håller vi handen men det kan jag ju inte göra över allt, eller. Han måste ju få röra på sig också...
- Man måste inte kasta sig över saker och riva och slita. Ex. om vi lagar mat ihop så skulle jag behöva vara bläckfisk för att hinna med och rädda alla saker som är på väg ner på golvet, eller allt extra som är på väg att hamna i köttbullssmeten...

Ja jag vet faktiskt inte vart jag ska börja... Jag tar med honom på så mkt som möjligt men eftersom allt görs i sån otrolig hastighet och intensitet så blir det ganska svårt Och om ngt blir riktigt tokigt (ex om han är för tuff på lillebror och inte ger med sig efter upprepade lektioner) och jag tar till förvisning så verkar inte det ge ngn effekt. Han blir aldrig ledsen, han snarare skrattar åt mig/sittuatioen och svarar "jo, vara med". Väl inne på rummet så vänder han bara och öppnar dörren med ett leende på läpparna. Tilläggas bör att förvisning endast används i undantagsfall och när jag använder det så gör jag exakt enl boken.

OK förkortat... mina funderingar är:
- Vad ska jag koncentrera mig på. Allt (som jag gör nu) eller bara några utvalda delar (ta lite i taget)???
- Hur ska jag få honom att faktiskt lyssna på mig? Jag VET att han hör men jag får sällan/aldrig ngn reaktion när jag ropar på honom. Jag försöker att så ofta som möjligt bemöta honom på hans nivå men det är ju inte alltid som jag är där, ibland behöver jag en reaktion på distans också

OJ det här blev ett jättelångt inlägg från en allmänt förvirrad mamma. Sammanfattningar är inte min starka sida

[/LO]

Hej.
Ger dig ett citat. Ett av de bästa inlägg som gjorts här tycker jag. Det gick rakt in i mitt hjärta och huvud.

Hej Kristin, jag tänker inte komma med några smarta tankar om nattsömnen men om lite annat. Helt i linje med AW:s inlägg så vill jag uppmana dig att släppa lite på överkoncentrationen. Jag ser mig själv (för lite drygt ett år sedan) lite i dig och dina inlägg. Jag ville så väl och ville inget annat än att göra så rätt och så bra som möjligt. Det ledde till att jag vred och vände på allt, läste allt jag kom över och efter det så vände jag upp och ner på allt en gång till. Och till min förskräckelse så fick jag ju olika råd i alla tidningar och böcker. Det betydde ju att jag hur jag än gjorde ALDRIG gjorde rätt!
Så här höll jag på... det ledde till att jag til slut tyckte att det var jobbigt att vara mamma. För hur jag än gjorde så var det ju aldrig rätt (trodde jag), men jag glömde att sätta mig ner och titta på mitt barn. HUr mådde han egentligen... som en prins, men jag var för upptagen med att försöka vara en bra mamma så jag såg det inte.
För att jag ska må bra så har jag bestämt mig för att det är EN käla som gäller när det ev ska inhämtas information och det har blivit barnaboken (med tillhörande forum såklart ). Och avgörandet (utöver det tilltalande innehållet) var nog texten i inledningen där Anna beskriver ganska exakt samma scenario.

Kom ihåg Kristin att ingen är en bättre mamma till din son än du!

Det kanske inte är svar på någon av dina frågor men jag ger dig det ändå.

Kram på dig, du får säkert "riktiga" svar från någon annan

/LO

[Johanna G]

Hej!

Det lyser verkligen av välvilja och engagemang när man läser ditt inlägg, men jag kan också känna att din vardag gör dig helt slut!

Jag känner delvis igen mig och jag har bara ett stort, spontant råd: Tagga ner! (Ursäkta att jag använder slang, men det kändes så rätt här.)

Gör vardagen enklare. Det har jag gjort och då behöver man inte "jaga efter och förmana barnen så mycket". Barn behöver upptäcka världen och det behöver de göra på sitt sätt och inte på det sättet som mamma tycker är bäst. Med att göra vardagen enklare så menar jag t ex:

Ta bort allt som inte får rivas ner, kastas ut, klättras upp på. Visst, hemmet ser lite torftigt ut, men du kan vara lugn och han är fri.
Barnspärra alla skåp och lådor som du inte vill att han går i, men låt honom exprimentera fritt i de du inte spärrar.
Promenera på ställen där det inte gör så mycket om han går en bit före.
Ställ in dig på att det går åt en tröja (och kanske ett par byxor) vid varje måltid. En treåring KAN inte äta som vi och VILL inte göra det heller. Han vill kanske mycket hellre äta mjölken med sked än att dricka den och då kanske han ska få göra det?! Han vill ju bara testa hur det är och tids nog kommer han att sluta.
Lägg upp dagarna mycket efter hans behov. En tvättmaskin måste man kanske köra och man måste laga mat, men mycket av dagen behöver kanske vara på HANS villkor om han ska trivas. Min äldste älskar att vara ute och ska vi alla få trivsamma dagar här hemma så MÅSTE han få vara ute flera timmar om dagen, och det är bara för mig att acceptera. Vi är en familj och vi får hjälpas åt att tillgodose lite av var och ens behov varje dag.
Vad som ska hamna i köttbullsmeten kan du kanske styra genom att begränsa vad som finns på bordet när ni gör köttbullsmeten? Råkar det komma ner något extra så kanske det inte är hela världen?!

Sätt dig ner och fundera på vad som verkligen är viktigt att han lär sig/gör/lyder dig i om dagarna och fokusera på det. Bestäm dig sedan för att inte bry dig om resten (majs i köttbullsmeten, kladdiga måltider, plastburkar över hela golvet eller vad det nu är). Vissa saker hör barn-och föräldraskapet till och dem får man bara acceptera. Kan man låta bli att irrittera sig på dem så gör man sig själv och sina barn en tjänst.

Angående springa iväg så vill jag dela med mig av hur jag löste en situation idag: Jag var på en plantskola själv med båda barnen. Det var jättetrångt överallt så syskonvagnen kunde jag glömma att ta med mig in. Lilla killen bar jag och stora killen tyckte ju självklart att det var jättekul att springa i de många gångarna av plantor. Jag lät honom också springa, men om/när han kom för nära den del av plantskolan där kassan och så var och det alltså fanns risk för att han skulle springa ut så ropade jag bara på honom pekade och sa "uppåt, Eskil, uppåt". Dvs han fick springa så mycket han ville bara han höll sig i en specifik del av plantskolan. Han tyckte den kompromissen var helt ok och jag kunde ta det ganska lugnt. Visst, han klämde och kände lite på grenar och blad också, men det tycker jag måste få ingå..

Jag får känslan av att han stänger öronen för att han får för mycket förmaningar och tillsägelser, stämmer det? Välj då vad du vill ska gå in och sätt dig ner när du pratar med honom så att ni kommer i samma nivå. Ta tag (löst) i honom så lyssnar han bättre och gör det gärna till en dialog: Låt honom berätta varför han gjorde si eller så och förklara vad du vill att han ska göra istället.

Kram och lycka till! J

[Gäst]

Jag tycker som Johanna G - tagga ner och anpassa miljön efter ålder på barnet.

Tänk också på att alltid visa HUR MAN GÖR istället för att visa vad man INTE gör.

Tänk också på att det är bättre att ta barnen och gå ut på en avledande manöver istället för att försöka skapa "syskonkärlek" . Enligt min erfarenhet så är förmiddagarna "lugna" och då kan man passa på att göra "sitt". På eftermiddagen behövs det utevistelse - för alla! Och då kan du röra dej på inhängade lekplatser (typ dagis) eller där du kan se långt (det är bra här i Skåne där det är platt och sikten är fri ).

Men i det stora hela - avdramatisera din vardag och lev i och med den istället för att göra den så fylld av detaljer. När något händer så fråga dej "Vad är det värstaste med det?" och besvara frågan tills du förstår att det oftast rör sig om helt banala saker. Då kan du gå vidare mot nya upptåg!

Har du fått boken än ?

En sak till! I vissa åldrar kan barn inte vara i möblerade rum - och SKA det inte heller! Inget fel i det utan undvik sådana tillfällen just nu - det går förbi! Gör det enklet för er - det vinner ni på!

[Gäst]

Jo, några tankar till!

Räkna inte med att det du "lär" honom nu ger riktigt resultat förrän efter trotsåldern. Ja, så är det faktiskt! Det tar ju ett tag med högskolestudier också . Tänk långsiktigt och tänk på att du inte "löser" bekymmer utan du HANTERAR dem då de uppstår.

8) Att huset ser ut som det gör efter telefonsamtal eller andra saker man vill göra (på mindre lämplig tid) - ja, så ÄR det! Och vad är det värstaste med det?! Han kan dock städa undan själv för att minska på kicken av den negativa uppmärksamheten som han får om du går igång. Om du inte gör någon sak av det hela utan säger "Oj - då! Nu har du lite att städa ser jag!" och går vidare med ditt så kan det hända att det blir lugnare nästa gång.

Lycka till!

[liw]

TACK alla!

TACK LO, dina ord rörde mig verkligen. Jag blev jätteglad!

TACK Johanna G för fina ord och handfasta råd. Här ska barnspärras och rensas ytterligare samt odla lite mentala skygglappar. Du har så rätt i att koncentrera sig på vissa utvalda delar och blunda för resten och det är väl så jag har försökt göra också men ibland när jag är extra trött eller lite stressad så blir allt bara fel Problemet ligger väl också mkt i just det där att jag är så rädd att missa ngt så att vi får större problem längre fram, men precis som du skriver... bara för att han äter sin mjölk med sked idag så betyder inte det att han kommer att göra det för alltid #-o

TACK Mammut för bra och konkreta tips. Jag visar mkt hur man ska göra men efter jag har talat om att man inte gör som han precis gjorde, är det fel? Ska jag bara ägna mig åt att visa hur föregånget av ett OJ, eller?
Ett av mina stora problem är väl att jag inte ens hinner fråga min "vad är det värstaste med det?" innan jag har reagerat. Jag reagerar alldeles för mkt på instinkt ](*,)
Boken har jag fått och börjat bläddra i men har tyvärr inte komit så långt. Lovar att återkomma med synpunkter och ev resultat när jag har läst klart

KRAM!

[anna]

Hej!
Vad mycket bra tips du fått!!!

Vill bara citera en sak Susanne* skrev till mig, ang vad man kan "kräva" av en 4-åring.

Jag kan inte quota, så jag klipper in följande ord:

"Gällande smöret så är det klart hon kan och visst kan du kräva det.
Men man får välja sina krig… Är det viktigt för dig så genomför med en självklar attityd och kan du lika gärna göra det så låt det passera. Ska ju dock vara genomgående om du bestämmer dig. så det inte blir "ibland tjat".

Detta svar tyckte jag var lysande, och det hjälpte mig mycket!

kram anna

[anna]

...och förresten...Ang. bordskicket hade vi ju en tråd en gång för länge sedan då vi diskutterade våra stora barns vanor vid matbordet.

NU, när Clara nyss fyllt 4 år, poängterar hon för mig "Mamma, jag KAN äta med bara gaffeln nu, inte med fingrarna, ser du?"
Det gör hon inte varje dag, men det börjar i alla fall gå däråt nu ÄNTLIGEN! Håll ut!

p.s. boken har jag också beställt, men glömt hämta ut kom jag på!

kram igen!

[Gäst]

Kort svar kommer här!

I o m att ha är lite "söndertjatad" så hade jag kört på med en "oj då-kur" för att komma ur mönstret! Ditt egna mönster alltså ! Det gynnar hela saken! Och undvik situationer där du känner redan från början att det kommer att haverera. Ibland är barn på fel plats vid fel tidpunkt... Se till att det inte blir så!

Bara för att han beter sig som en helt normal 3-åring så kommer han inte att spåra ur i framtiden! Får jag rekommendera att läsa om misstaget "Höna-Pöna"?!? 8)

Ha en bra dag supermama !

[liw]

TACK igen Är ensam hemma ikväll så då ska jag sätta mig i soffan med en stor filt och en kopp te och läsa om höna-pöna

Precis som du skriver så är väl hans beteende alldeles normalt för en tre-åring... det vet jag ju. Men när jag träffar andra så kan jag inte låta bli att jämföra lite, bara lite (jag vet att man inte ska...) och han är ibland som, ja åtminstonde två, kanske tom tre av den där andra treåringen som sitter helt still hela sångstunden bredvid oss... medans min lille Emil snarare är som Iprenmannen. Honom minns ni väl, gubben som var ÖVERALLT

[Gäst]

8) Kan bero på att han känner din överkoncentration och stress ! Tänk dej själv om någon satt på helspänn och registrerade allt du gjorde? Ja, jag hade blivit nipprig !

Ha en mer layback attityd så växer han med förtroendet om att han kan vara med i livet utan instruktioner! Då axlar han den manteln som du nu "jagar" honom med - förstår du?

Läs om Höna-Pöna, Tänk om... och Var perfekt! Tips från coachen !

[liw]

Mer avslappnad... OK det ska jag väl klara av...

Återkommer ikvällnär jag har läst höna-pöna

[anna]

Hej igen!
Jag kom att tänka på en sak ang. förvisningen, såhär skriver du:
"Väl inne på rummet så vänder han bara och öppnar dörren med ett leende på läpparna."

Detta får du ju förstås inte låta ske. Då lär han sig absolut ingenting av förvisningen.

Jag antar att han tar sig ur lillbrorsans spjälsäng? Annars kan det vara en bra plats.
I annat fall får du helt enkelt hålla emot dörren utifrån.

Jag frågade en gång AW om att förvisning av Clara inte "funkade som den skulle". D.v.s, hon satt helt tyst i sängen (runt 2 år var hon)
AW svarade:
"Lär dig dels att respektera att hon ibland behöver vara ensam och leka själv, utan dig (det var därför hon trivdes med en förvisning) därför att hon då och då har sin egen lilla inre kris som ingen kan lösa åt henne, bara hon själv, och det är inte så lätt alla gånger (som du vet!) Då behöver hon vara ifred för ALLT en stund. Så om förvisniongen inte fungerar som förvisningen är tänkt, så ta den för vad det är och respektera att hon behöver vara ifred"

kram anna

[Susanne*]

Hej du rara Mamma
Kliv ett steg tillbaka och se ut över din flock som den ledare du är. Fundera på vad din roll som ledare innebär. Vad är egentligen en duktig ledare - både på jobb och i familjen En duktig ledare fokuserar på att visa vägen och lära ut samt ge visioner. Emellan ramarna lämnar hon/han frihet för eget ansvar och egen utveckling samt eget initiativ...och konsekvenser med det.

Så fundera vad som är viktigt för dig att lära ut till dina barn. Vad som kommer att göra dem till välfungerande (läskigt ord), harmoniska och lyckliga människor. Välj sedan dina krig (Härligt Anna - tack ) efter dina ramar.

Lillebror får inte bankas på och empati behövs läras, kommer inte självmant

Köksbänken är visst till för att klättras på 8) just nu. Så eliminera allt farligt. Ett förbjudet skåp är en direkt uppmaning och flytta det förbjudna till något annan plats eller nåt. Jag har heller aldrig sett någon vuxen som roar sig med att klättra på köksbänkar.

Bra lärdom att mamma ska göra något eget. Man kan inte hindra dem från att försöka få uppmärksamhet men man kan göra det olönsamt. Och tråkigt att städa upp.... Låt annars allt också ligga så blir det verkligen ingen effekt alls och ta det när det är bortglömt.

Japp, lämpligt att hålla sig nära mamma. Annars så går man hem, åker inte eller bara står helt still. Konsekvens. Läs Ada klä på sig för tankar.

Rensa diskbänken innan och uppmutra hans egna mina initiativ som ska ner i köttbullsmeten. Han kanske kan provsmaka först och se om han tycker det passar

Sitta still i samlingen...tänk på att alla andra som har barn som "bara" sitter still avundas din son som är så framåt.... Men, konsekvens. Om han stör så går ni ut och leker på annan plats sålänge.

Inte massa prat och tjat. Ojdå, hoppsan eller bara ignorera och sjung för dig själv.

Äta fint. Jag har aldrig sett någon vuxen som kladdar förmycket men jag har sett många barn och vuxna som inte har någon matglädje. Mina barn är alltid kladdiga och nu har den snart stora 9-åringen kommit in i en kladdperiod igen där hennes kropp inte riktigt hänger med. Men kladdas det för att vara rolig så kan man ju få torka upp.

För myror i rumpan så är det utelek som gäller. I mängder. Eftersom jag har två sådana så har jag nu byggt en liten hinderbana i trädgården. Hade dock inte trott att den lilla 1.5 åringen skulle börja gå balansgång redan nu... 8) Hua.

Jag förstår din oro och jag kan säga att den blir inte mindre när man nu börjar se "resultatet" på den stora lilla damen här. Men det blir också väldigt tydligt att det är de stora ramarna och inte de små som påverkar.

Glöm absolut inte glädjen - för det är något av det finaste vi kan ge våra barn. Slår allt fint bordsskick och stillasittande i världen.

Stor kram
Susanne

[/LO]

Jag vill bara säga till dig Susanne* att du är suverän på att formulera dig och sätta fingret på kärnan.

Tack för dina inlägg.
/LO