Jag kurade min dotter Engla först en gång när hon var 8 månader och det höll i ca 1 månad, sedan var vi på ett bröllop och tvingades ha henne i vårt rum, som dessutom var jätteljust och då bröts "förtrollningen" och inte förrän vi gjorde om kuren helt, ca 2 månader senare fungerade nätterna igen. Sedan dess har hon sovit hela nätterna och kanske vaknat till totalt 3 gånger som vi har hört, men somnat om själv. Läggningen har fungerat jättebra, vi har lagt henne kl. 20.00 och gått ut med ramsan. Hon har antingen somnat direkt eller legat och småpratat i upp till 20 minuter innan hon somnat. Jag kan räkna på ena handens fingrar de gånger hon gråtit vid läggningen sedan vi kurat henne. Under de här 8 månaderna har vi ju bara använt ramsan i samband med läggningen, så det känns inte som om den har hållits "aktiv", men hon har ju inte vaknat på nätterna, så det har ju inte funnits något tillfälle att utnyttja den.
Nu är hon 18 månader och har börjat på dagis för 3 veckor sedan och då började problemen. Läggningen fungerar fortfarande hur bra som helst, hon vill t.o.m till sängen. I början av den här dagisperioden vaknade vi av att hon låg och jämrade sig och grät. Mycket mardrömmar och mycket nya intryck på dagis är min slutsats. Jag ramsade och ramsade men ingen alls reaktion utan bara samma gråt. Jag gick in och då låg hon ner och liksom grät i sömnen. Jag lade en hand på ryggen och strök lite varpå hon tystnade och somnade igen. Jag gick ut med ramsan. Sedan har det blivit värre. I och med dagisstarten kommer ju sjukdomar som ett brev på posten och den senaste 1,5 veckan har hon varit förkyld, haft feber och hon vaknat varje natt och ställt sig upp och gallskrikit i sängen. Ramsan har bara gjort henne ännu mer arg/förtvivlad.
Jag har försökt med följande: ramsat utan för dörren (inte fungerat alls), och dessutom dessa saker (jag vet att de inte är enligt kuren): gått in och försökt lugna henne i sängen med strykningar och lite sång (fungerat ibland), tagit upp henne och suttit med henne i mitt knä lutad mot mitt bröst tills hon lugnat sig/slumrat till och sedan lagt henne i sängen och gått ut med ramsan (fungerat flera gånger). De senaste dagarna har vi dock begått "dödsynden" vi har tagit in henne till oss och låtit henne sova där... Hon har varit nöjd med att få komma in, det har märkts, men även i vår säng har hon vaknat flera gånger och skrikit till av rädsla och vi har fått hålla om henne tills hon lugnat sig. Varken vi eller hon sover ju bra när hon sover i vår säng och efter att ha haft "perfekta" nätter i 8 månader vet vi ju hur det kan vara. Härom natten tänkte jag försöka få henne att somna om i sin säng med hjälp av buffning (som hon tidigare älskat), detta gjorde henne helt vansinnig och det var verkligen en kamp oss emellan, jag verkligen hålla fast henne för att kunna buffa henne samtidigt som hon gjorde allt i sin makt för att försöka ställa sig upp. Jag gav upp efter ca 5-7 minuter och gick ut med ramsan. Sedan ramsade jag utanför dörren var 3-8 minut i 1,5 timme medan hon ihärdigt skrek stundom argt stundom ledset, med utan tillstymmelse till att lugna sig. Till slut gav jag återigen upp och tog in henne till vårt rum där hon direkt tystnade och somnade... uppenbarligen nöjd med resultatet...
Just nu när hon samtidigt är sjuk är hon väldigt mammig och jag kan inte ens gå ner på undervåningen utan att hon gråter vid grinden. I natt försökte jag återigen lugna henne i mitt knä vid sin säng för att sedan lyfta över henne, men hon håller i mig stenhårt, och minsta att jag förändrar greppet om henne blir hon ledsen och håller ännu hårdare, livrädd att jag ska gå. Det känns mer som att hon vill att jag ska vara där än att hon är rädd för att vara i sin säng eller sitt rum.
Det enda som fortfarande fungerar är läggningen. Jag misstänker att detta inte kommer att gå tillbaka av sig självt, utan vi blir nog tvungna att kura om henne. Men hur ska vi göra då, ska man tvinga på henne buffning vid läggningen även fast hon lägger sig utan minsta protest själv? Eller ska vi lägga henne som vanligt och sedan buffa henne i upp till 45 minuter första gången hon vaknar? Hon är så stark nu att det känns verkligen som om jag får ta in med hårdhandskarna för att kunna hålla fast henne när jag buffar, det känns inte så bra.
Vad gäller rutiner i övrigt har vi ett bra schema, hon sover bra på dagis och hemma låter vi henne sova i vagnen utomhus på helgerna. Hon äter inte så bra när hon är sjuk, men hon är inte hungrig på nätterna, har provat att ge henne välling en gång, det ville hon absolut inte ha. Dagisdagarna lägger vi henne vid 19.00 och hon vaknar själv mellan 06.00-07.30 alla dagar.
Jag behöver verkligen några handfasta tips, idag ska jag åka och hämta tillbaka min utlånade "sova hela natten"-bok, som jag inte trodde att jag skulle behöva mer...
Tack på förhand!
Ulrika
Sovit hela natten i 8 månader, nu dagis = kaos!
-
TorpSara
Hej! Välkommen till forumet!
Jag tror inte alls att du behöver kura om i stor stil. Hon vet vad som gäller, men världen är lite upp och ned just nu, såklart. Att mamma och pappa hönsar runt gör ju inte saken bättre!
Här ser du ju själv vad det ställer till. Klart hon blir förvirrad och ledsen, kan det inte få vara som det ska någonstans? Nya regler överallt och nu behövs mamma och pappas personliga skydd på nätterna, något är väldigt fel!
Vi hade samma typ av trassel vid dagmmameinskolningen för vår lillplutt, och visst ömmar föräldrahjärtat extra när man märker hur mycket de påverkas av det, men det gör ju ingen glad att strula till det ännu mer! 8)
Så, nu ska ni tillbaka på banan, och låta henne vara ifred!
Så här var det för oss:
Vi hade ett uppvak först. En timme mellan 03-04. Lite förvirrade traffikerade vi såklart förmycket, men det gav sig ändå. Någon natt senare hade vi en timme mellan 00-01. Och sedan två nätter på raken hade vi en timme mellan 03-04. Han började ledsen men sedan jäkla ARG. Inget snack. Vi har fått skäll utan dess like. Inga tårar, inga hulkningar utan han har bara rytit åt oss.
Våra åtgärder:
Uppvak besvaras med ramsa. Absolut ingen trafik. Totalt en upplysning, max två påminnelser och en bekräftelse. Det gav sig efter andra natten, med den strategin.
Jag tror att detta skulle funka utmärkt på er tjej också. Hon VET vad som gäller, och kommer att, efter initiala utskällningar, reagera med lättnad.
Läs också förtrotstråden, för det är ju en kombination, skulle jag tro:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13298
Så, tillbaka på banan nu, och glöm inte att även om mammasamvetet är ömt av dagisstart så hjälps inget barn av att "tanka närhet" på natten. Börjar man på dagis så behövs den rekreerande sömnen bättre än någonsin!
Vad tror du om det?
Jag tror inte alls att du behöver kura om i stor stil. Hon vet vad som gäller, men världen är lite upp och ned just nu, såklart. Att mamma och pappa hönsar runt gör ju inte saken bättre!
Hon har varit nöjd med att få komma in, det har märkts, men även i vår säng har hon vaknat flera gånger och skrikit till av rädsla och vi har fått hålla om henne tills hon lugnat sig.
Här ser du ju själv vad det ställer till. Klart hon blir förvirrad och ledsen, kan det inte få vara som det ska någonstans? Nya regler överallt och nu behövs mamma och pappas personliga skydd på nätterna, något är väldigt fel!
Vi hade samma typ av trassel vid dagmmameinskolningen för vår lillplutt, och visst ömmar föräldrahjärtat extra när man märker hur mycket de påverkas av det, men det gör ju ingen glad att strula till det ännu mer! 8)
Så, nu ska ni tillbaka på banan, och låta henne vara ifred!
Så här var det för oss:
Vi hade ett uppvak först. En timme mellan 03-04. Lite förvirrade traffikerade vi såklart förmycket, men det gav sig ändå. Någon natt senare hade vi en timme mellan 00-01. Och sedan två nätter på raken hade vi en timme mellan 03-04. Han började ledsen men sedan jäkla ARG. Inget snack. Vi har fått skäll utan dess like. Inga tårar, inga hulkningar utan han har bara rytit åt oss. Våra åtgärder:
Uppvak besvaras med ramsa. Absolut ingen trafik. Totalt en upplysning, max två påminnelser och en bekräftelse. Det gav sig efter andra natten, med den strategin.Jag tror att detta skulle funka utmärkt på er tjej också. Hon VET vad som gäller, och kommer att, efter initiala utskällningar, reagera med lättnad.
Läs också förtrotstråden, för det är ju en kombination, skulle jag tro:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=13298
Så, tillbaka på banan nu, och glöm inte att även om mammasamvetet är ömt av dagisstart så hjälps inget barn av att "tanka närhet" på natten. Börjar man på dagis så behövs den rekreerande sömnen bättre än någonsin!
Vad tror du om det?
Tack för ditt snabba svar och handfasta tips! Och du har rätt, vad ger vi henne för säkerhet om hon numera måste sova typ i min famn?
Håller på och läser igenom massor av trådar om fnurror på sömntråden... Och det känns inte riktigt som om det är konsekvens mellan tipsen. Men som du skriver, jag kanske inte behöver kura om henne i första läget? Även om det just nu känns som om allt vi byggt upp är förstört...
Hur länge ska man vänta mellan påminnelseramsorna? Häromnatten skrek hon ju i 1,5 timme... tills jag plockade upp henne. Ska man fördela dem över en längre tid då, eller använda dem i början och sedan låta henne skrika tills hon ger upp och somnar? Det känns ju som om det kan ta timmar, men i en tråd stod det att barn i den här åldern kan få skrika tills de ger upp... Något som känns lite avigt eftersom det strider lite mot vad den här metoden bygger på tycker jag.
Du tycker inte att man ska använda solfjädern? I en tråd jag läste verkade rekommendationen vara att man skulle gå in, lägga tillrätta i solfjädern och hålla fast tills barnet lugnade sig "det fick ta den tid det tar" för att sedan köra ramsa och ut.
Känner att jag måste ha helt klart för mig exakt hur jag ska gå till väga, minns förra kurningen, då satt jag med Annas bok i handen samtidigt som jag kurade, det är lätt att ge upp frammåt 4-tiden annars...
/Ulrika
Håller på och läser igenom massor av trådar om fnurror på sömntråden... Och det känns inte riktigt som om det är konsekvens mellan tipsen. Men som du skriver, jag kanske inte behöver kura om henne i första läget? Även om det just nu känns som om allt vi byggt upp är förstört...
Hur länge ska man vänta mellan påminnelseramsorna? Häromnatten skrek hon ju i 1,5 timme... tills jag plockade upp henne. Ska man fördela dem över en längre tid då, eller använda dem i början och sedan låta henne skrika tills hon ger upp och somnar? Det känns ju som om det kan ta timmar, men i en tråd stod det att barn i den här åldern kan få skrika tills de ger upp... Något som känns lite avigt eftersom det strider lite mot vad den här metoden bygger på tycker jag.
Du tycker inte att man ska använda solfjädern? I en tråd jag läste verkade rekommendationen vara att man skulle gå in, lägga tillrätta i solfjädern och hålla fast tills barnet lugnade sig "det fick ta den tid det tar" för att sedan köra ramsa och ut.
Känner att jag måste ha helt klart för mig exakt hur jag ska gå till väga, minns förra kurningen, då satt jag med Annas bok i handen samtidigt som jag kurade, det är lätt att ge upp frammåt 4-tiden annars...
/Ulrika
-
TorpSara
Hej igen!
Strykt av dina råd tog jag tag i det redan i natt. Och natten gick över ALL förväntan!
Hon vaknade till 01.15, jag ramsade direkt en gång utanför hennes dörr, sedan lät jag henne vara och gick tillbaka och lade mig igen. Hon grät och skrek med varierande styrka, stundom jättearg. Redan efter jag ramsat första gången bestämde jag att jag skulle ge en påminnelse kl. 01.35 och det gjorde jag. En arg och bestämd sådan. Sedan gick jag på toaletten utanför hennes rum och spolade och spolade vatten högljutt för att hon skulle höra att jag var minsann upptagen med annat. Starx efter det tystnade hon och 01.41 smög jag dit med min bekräftelseramsa, livrädd för att starta hela karusellen igen... Men det gick bra (jag sa den i och för sig väldigt tyst) och hon somnade och vaknade sedan inte förän i morse kl. 06.50 vilket är bra med tanke på att hon inte kan sova så mycket längre när vi ska till dagis.
Så nu känner jag mig verkligen glad och positiv! Det här ska vi lösa! Jag får väl räkna med att det kan ta ett par dagar, men det är det verkligen värt. Jag hade räknat med minst 1 timmes skrik och så blev det inte ens en halvtimme!
Tack för hjälpen!
Ulrika
Mamma till Engla född 13/9 2006
Strykt av dina råd tog jag tag i det redan i natt. Och natten gick över ALL förväntan!
Hon vaknade till 01.15, jag ramsade direkt en gång utanför hennes dörr, sedan lät jag henne vara och gick tillbaka och lade mig igen. Hon grät och skrek med varierande styrka, stundom jättearg. Redan efter jag ramsat första gången bestämde jag att jag skulle ge en påminnelse kl. 01.35 och det gjorde jag. En arg och bestämd sådan. Sedan gick jag på toaletten utanför hennes rum och spolade och spolade vatten högljutt för att hon skulle höra att jag var minsann upptagen med annat. Starx efter det tystnade hon och 01.41 smög jag dit med min bekräftelseramsa, livrädd för att starta hela karusellen igen... Men det gick bra (jag sa den i och för sig väldigt tyst) och hon somnade och vaknade sedan inte förän i morse kl. 06.50 vilket är bra med tanke på att hon inte kan sova så mycket längre när vi ska till dagis.
Så nu känner jag mig verkligen glad och positiv! Det här ska vi lösa! Jag får väl räkna med att det kan ta ett par dagar, men det är det verkligen värt. Jag hade räknat med minst 1 timmes skrik och så blev det inte ens en halvtimme!
Tack för hjälpen!
Ulrika
Mamma till Engla född 13/9 2006
-
TorpSara
Bravo! Och angående skrik: Riktigt ledsen gråt ska man ju såklart åtgärda, men arga små rara barn KAN man inte hjälpa, mer än påminna när man själv fått nog... 
Det brukar, som du märkt senaste veckan, bara bli mer cirkus då. Oftast klarar en Säker Sovare ut sina nattfnurror själva på bästa vis om man inte som förälder går bort sig. (Vilket man ju tenderar att göra, eftersom man ju blir lite förvirrad... 
)
Nå, sätt upp en strategi för i natt med så du har handlingsplanen klar! Jag är faktiskt inte ens säker på att hon kommer att höra av sig, nu när du gav helt nöjaktiga svar!
Och angående skrik: Riktigt ledsen gråt ska man ju såklart åtgärda, men arga små rara barn KAN man inte hjälpa, mer än påminna när man själv fått nog... Det brukar, som du märkt senaste veckan, bara bli mer cirkus då. Oftast klarar en Säker Sovare ut sina nattfnurror själva på bästa vis om man inte som förälder går bort sig. (Vilket man ju tenderar att göra, eftersom man ju blir lite förvirrad... )Nå, sätt upp en strategi för i natt med så du har handlingsplanen klar! Jag är faktiskt inte ens säker på att hon kommer att höra av sig, nu när du gav helt nöjaktiga svar!