Vår son på 2 år och 2 månader har varit världens underbaraste lilla solstråle med stark vilja dock men det har gått över ganska så snabbt. Plötsligt vet vi inte riktigt vad som har hänt. I förrgår kväll ville han att pappa skulle bära honom. När pappa sa att han inte orkade bära honom något mer och satte ner honom och han skulle få hjälpa till med maten istället så blev han helt hysterisk. Han bara slängde sig på golvet och skrek och grät till hysteri (trots?) . Vi försökte prata med honom i lugn ton men det hjälpte inte. Vi lät honom vara i sin ilska men då blev det nästa ännu värre. När jag gick till honom och skulle ta honom i min famn och lugna ner honom efter 20 min skrikande så blev han ännu mer arg "pappa ska komma istället" "inte komma mamma" helt vansinnig. Ska man göra honom till viljes där och låta pappa komma istället? Men då slutar det ju med att pappa bär honom precis som han ville tidigare så då var ju utbrottet ngt som gjorde att han fick som han ville i slutet ändå.
Samma sak hände igår kväll. Sak man låta honom skrika för sig själv och låtsas inte höra eller ska man hålla om honom?
Just nu är det väldigt mycket pappa som gäller. Pappa får kramar och pussar. När pappa komemr hem springer han jätteglad mot honom. När jag kommer hem vill han ofta inte ens komma och hälsa utan börjar gnälla direkt. Jag försöker att inte bry mig för det är väl bara en fas men man blir faktiskt lite ledsen ibland även fast jag itne visar det för sonen. Han säger "gå bort mamma" "gå till pappa istället" hela tiden. Hur hanterar man utbrotten och pappigheten?
Någon som har några tips?