Plötsligt hysteriska utbrott??

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
MaryP 78
Inlägg: 6
Blev medlem: tis 22 jan 2008, 10:47

Plötsligt hysteriska utbrott??

Inlägg av MaryP 78 »

Hej,

Vår son på 2 år och 2 månader har varit världens underbaraste lilla solstråle med stark vilja dock men det har gått över ganska så snabbt. Plötsligt vet vi inte riktigt vad som har hänt. I förrgår kväll ville han att pappa skulle bära honom. När pappa sa att han inte orkade bära honom något mer och satte ner honom och han skulle få hjälpa till med maten istället så blev han helt hysterisk. Han bara slängde sig på golvet och skrek och grät till hysteri (trots?) . Vi försökte prata med honom i lugn ton men det hjälpte inte. Vi lät honom vara i sin ilska men då blev det nästa ännu värre. När jag gick till honom och skulle ta honom i min famn och lugna ner honom efter 20 min skrikande så blev han ännu mer arg "pappa ska komma istället" "inte komma mamma" helt vansinnig. Ska man göra honom till viljes där och låta pappa komma istället? Men då slutar det ju med att pappa bär honom precis som han ville tidigare så då var ju utbrottet ngt som gjorde att han fick som han ville i slutet ändå. :?: :?

Samma sak hände igår kväll. Sak man låta honom skrika för sig själv och låtsas inte höra eller ska man hålla om honom?

Just nu är det väldigt mycket pappa som gäller. Pappa får kramar och pussar. När pappa komemr hem springer han jätteglad mot honom. När jag kommer hem vill han ofta inte ens komma och hälsa utan börjar gnälla direkt. Jag försöker att inte bry mig för det är väl bara en fas men man blir faktiskt lite ledsen ibland även fast jag itne visar det för sonen. Han säger "gå bort mamma" "gå till pappa istället" hela tiden. Hur hanterar man utbrotten och pappigheten?

Någon som har några tips?
Mamma till världens finaste Leon född 0512
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Hej!

Jag tror du får många bra svar i den klistrade förtrotstråden här ovan (för det är där ni är, den riktiga trotsen är inte här ännu), som bl a behandlar just en sådan situation som du beskriver, om att vilja bli buren. Nyckeln här är att gå i pakt med barnet "JA! visst skulle man vilja bli buren! Jag med! Hur ska vi nu lösa det? Med de här gummiarmarna, har du sett? De KAN ju inte. Hopplösa saker :roll: . Vad ska man då ta sig till tro :-k ?" Och så fundera tillsammans - det är inte alls omöjligt att den lilla raringen sitter inne med en väldigt bra lösning. Då är du ditt barns bästa vän och undviker samtidigt den vanmaktssituation som uppstår när man inte känner sig förstådd eller blir frustrerad. Läs gärna även "Gå i pakt" och "Börja alltid meningen med ett ja" här under Barnafostran också, så tror jag du får mycket positiva insikter och verktyg att jobba med.

Vad gäller pappighet, så är det lite samma sak med det. Han frågar i påståendets form: "Vad händer om jag gör och säger så här?" Försvinner mamma då. Gör pappa det här då? Visst kan man bli ledsen en kort stund, men vet man vad det handlar om - så är det lättare att förhålla sig sakligt till det hela och inte dra in känslor i det. För det är inte det det handlar om. För honom. Och därmed bör det inte göra det för dig heller. Stå stabil där du står. Och så kan ju pappa ge sig iväg och handla eller något någon gång så att du och sonen kan jobba med något tillsammans bara ni två - där hans hjälp är alldeles ovärderlig.

Återkom när du läst, om du har fler frågor!

Kram Ewa :heart:
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"