Hemma med 2 små

[Fd Medlem]

Det är ju inget unikt för besökare på det här forumet. Men i min bekantskap är det hela revolutionerande. Att ha Hugo, 20 månader hemma hos mamma och nyfödde Herman, när han kunde få gå på dagis och ha kul och kompisar och bli stimulerad och aktiverad osv, väcker frågor.
Jag känner mig rätt övertygad om att jag gör det bästa för sonen. 99 procent av av mig, i alla fall.
1 procent av mig vacklar.
Och vad är då bättre än att vädra funderingarna här?

Upprinnelsen:
Herman är tre veckor i morgon och jag är hemma själv med de två bröderna. Det innebär att utbudet av aktiviteter och utevistelse är rätt begränsat för Hugo just nu. Det jag har kunnat/orkat erbjuda Hugo idag är: 1,5 tim ensamlek. Promenad runt kvarteret och inspektion av alla vattenpölar utmed vägen. Handla mat i egen vagn. Sitta i saccosäck när jag mättar lilleman. Sitta på golvet när jag mättar lilleman. Sitta på saccosäck när jag mättar lilleman. Sitta i sängen när jag mättar lilleman...

Det som fick mig att grubbla var när vi mötte ett gäng ungar under promenaden, fem stycken, från något yngre till något äldre än Hugo. Vi hamnade mitt ibland dem, när de var på väg till parken med vad som verkade vara en dagpappa, förnuftigt klädd för lek med barn utomhus!

Hugo skrattade så han skrek när han såg dem. Han ville också hänga med. Istället fick han knata vidare med mig till affären, och det gjorde han gladeligen, skjutsandes lillebror i vagnen och hoppandes i alla vattenpölar. Men jag kände sorg!
Min son träffar ju inga andra barn! Han får vara ute pyttelite just nu. Jag vill inte flänga runt för mycket just nu, jag vill hellre få rutiner att sätta sig och vet att det blir bättre sen, när lillebror är något äldre och har fått ett schema.

Hugo kräver inget, han gnäller inte, han klagar inte. Tvärtom, han tar Herman i sitt knä och klappar om, rättar till täcket när han knorrar i sömnen, skurar handfatet i badrummet, accepterar att åka i säng en halvtimme före schema för att mamma är så trött...

Och jag tycker synd om honom! Fast jag vet att han är superlycklig som får vara hemma. Men ändå. Alla pratar om att barn behöver möten, kompisar, att de bli understimulerade av att vara hemma. Blablabla. Jag vet att det är mycket bullshit, men jag luftar mina tankar ändå.

Jag vill känna mig nöjd med mitt val. Och nu känns det sisådär...

Kram
Ulrika

[miar70]

Hej Ulrika

Jag vet så väl hur du känner det, och det får kännas så, i början, när ni ännu håller på att vänja er vud att vara en till!
MEN jag vill absolut försäkra dig om att Hugo mår allra, allra bäst hemma!
Visst kan man känna sig otillräcklig, men sätt ribban lite lågt nu!
När Frida var ny bebis förra vintern, och jag var hemma med tre så hade jag välidigt låga krav på mig själv! Det var många dagar vi inte ens kom ut, men det är ingen katastrof!
Ta tillvara pappan när han är hemma, och han kan ta ut Hugo och härja då!

Hugo kräver inget, han gnäller inte, han klagar inte. Tvärtom, han tar Herman i sitt knä och klappar om, rättar till täcket när han knorrar i sömnen, skurar handfatet i badrummet, accepterar att åka i säng en halvtimme före schema för att mamma är så trött...

Näpp, han klagar inte, HAN är nöjd!
Ni är viktigast av allt för Hugo nu, se det som en stor kärleksgåva till honom att han faktiskt får vara hemma med er

KRAMAR i massor
Mia

[ms Sophie]

Ni är viktigast av allt för Hugo nu, se det som en stor kärleksgåva till honom att han faktiskt får vara hemma med er

Så rätt! Jag tycker att det verkar som att ni har det alldeles förträffligt hemma. Och du skriver själv att Hugo är nöjd, och varför skulle han inte vara det? Han får ju vara hemma med familjen!
Tids nog hinner ni med uteaktiviteter och träffa andra, men världen kan vara liten utan att vara tråkig för det!

Sophie

[Petra]

Du gör alldeles rätt. Jag har känt och känner fortfarande precis samma motsånd Förstår precis hur kämpigt det är när andra har åsikter och när man dessutom har en sååå liten klimp att ta hand om. Din lilla kille trivs så bra hemma med er och skulle inte byta mot alla kompisar i världen Min äldsta tjej leker vilt med sina idag 2 åriga syskon men hon har också älskat varje stund av deras uppväxt och känner en samhörighet och en mening med allt - känner sig framförallt behövd och viktig \:D/ Till skillnad mot de stackarna som är intryckta på ett dagis

[Fd Medlem]

Gulle er!
Som man ropar får man svar...
Och det jag ville ha med den här tråden var ju just bekräftelse (hoppas nu ingen kommer och säger "låt ungen gå på dagis och få lite polare! Tänk dig själv vad trist att sitta hemma med mamma...!")

Man vill ju att ungstackarn ska passa in den dag han ska ut på egna äventyr.
Men jag lägger ribban lågt och fokuserar på delaktigheten. Han har det bra här hemma!

Kram på er!

[kattklo]

Hej raring!
Så här skriver ju Susanne G i en annan tråd här på dagis (angående "sen" dagisstart") :

"Hur gick det då när vår tjej skulle skolas in? Detta barn som fick en sån sen dagisstart? Som bara varit på öppen förskola 1 ggn i livet?

Jo. Alla var ute på gården när vi kom dit första gången. Det är en stor trädörr ut. Ungen kastar upp den och halvskriker,
HEJ, NU ÄR JAG HÄR
(så var det med det)"

Och du, snart kan ju vi ha ett eget öppnis med våra 4!
KRAM från bowlingklotet.

[Fd Medlem]

Hallå, kattklotet!
Läste Susanne Gs inlägg och tyckte att det lät fantastiskt. Tror att Hugo går en liknande (sen) dagisstart till mötes!
Men jag snyftade ändå inombords när jag såg Hugo tråna efter det lilla gänget igår...
Kan du få ut din lilla vän nu snart??? Så har vi ju ett helt ungdomsgäng!

Kram

[kattklo]

Jo jag vill!
Jag är ju helt ledbruten. ligger bara fet och ful och less i en svettig säng.

Hugo och Karla ska snart få ses!
Det blir jättebra. och då kan vi hjälpas åt.

KRAM

[TorpSara]

Brorsan är hemma med tre barn det här året. Det intressanta är att han aldrig har hört ett pip om det, fast äldsta är 4 år. Undra vad det kan bero på...? :-k Att det är så udda att folk blir förstummade?

[Susanne G]

Hejsan!

Njut och var lycklig över att du kan ha honom hemma. Han är faktiskt inte ens 2 år än, kompisar kommer han få nog av senare.

Att han är intresserad av andra barn och vill gå efter dem och leka med dem är en helt annan sak än att vara på dagis. Att vara på dagis innebär ju att du inte är med, han kommer bli lämnad och du och lillebror kommer gå hem. DETTA är den stora skillnaden.
Många tänker inte på detta(nu menar jag inte dig Nya mamman ) när de säger att barnen är så intresserade av andra barn och kanske skulle behöva dagis. Ja, de är intresserade just där och då i den stunden men det betyder INTE att de vill bli bortlämnade. Väldigt stor skillnad.

Min tjej började på dagis, som jag skrev i en annan tråd, när hon var 2 år 8 mån. Vi skulle gärna väntat ett halvår till om det gått. Nu hade vi sån tur att hon hade sportlov, påsklov och ett sommarlov på 7 veckor + att hon går 4 - 5 timmars dagar 4 ggr i veckan så det blev inte så mkt dagis ändå. Det hade varit perfekt för henne att börja, då efter sommaren, 6 månader efter den egentliga starten. De 6 mån.gör jättemkt på mognaden. Även om hon tyckte det var kul och allt gick jättebra med inskolning och allt så önskar jag att hon varit liiiiite större.

Så njut och njut av din lille kille. Tiden går snabbt snart skiljs ändå era dagar åt (Lite projecering. Så känner jag just nu. Jag vill vara hemma )

Torpsara: Kan det vara så att han inte blir ifrågasatt för att han är man De brukar ju veta vad det gör till skillnad från oss kvinnor.

Susanne

[Fd Medlem]

Susanne G: Jag läste om din härliga dotters fantastiska kommentar när hon väl kom till dagis. Vilken självkänsla!!!
Och det är ju det man hoppas kunna ge, när man låter barnen jäsa i lugn och ro här hemma.
Bra att du påminner mig om att det är STOR skillnad på att vara tillsammans med både en förälder och andra barn, och att bli lämnad på dagis. Ett väldigt bra argument när man blir ifrågasatt. (Jag tycker att jag blir det heeela tiden!!! Direkt och indirekt. Kanske för att jag själv är en så ifrågasättande typ i alla avseenden )

Idag känns allt bättre. Min såsiga hjärna kom på den lysande idén att lägga om Hugos schema, så att han bara sover EN gång om dagen, 2,5 tim på eftermiddagen, istället för som nu, 45 min på fm och 2 tim på em (han har ett härligt och heligt förhålllande till sömn, den mannen...)
En 2,5 tim lur på em innebär att vi får oceaner av tid att vara ute på bus medan lillebror sover i vagnen. Och han får ändå sin sömn (och jag får min fritid), fast bara en gång om dagen.
Träffade dessutom en mamma med två barn i samma åldrar som mina i parken idag. SOM HADE BÅDA BARNEN HEMMA! Vilka är oddsen, jag har aldrig mött NÅGON (i min egen generation) utanför detta forum som varit hemma med två. Men så idag! HÄR, vi värsta "skola in fort som fan-bältet".
Nu känner jag mig så där befriat hög igen!
Lite uppmuntran och lite struktur på dagen är allt som behövs!

Kram alla!

PS. Torpsara: Härlig bror du har! Skulle aldrig komma på tanken att ifrågasätta en man som bryter normerna som han gör! Snacka om medvetet val! Så tänker ju vanligtvis inte folk, mig själv inräknad, när en kvinna gör det samma...

[Susanne G]

Nya mamman Härligt.
Vi hade sån tur när vår tjej var hemma att en jämngammal grannflicka, som blev hennes bästis, oxå var hemma. De hade hela gården för sig själva hela dagarna när alla andra barn var på dagis. ( Vi bor i ett gårdshus och vår gård är fantastisk ligger mitt i Malmö där du inte ser och knappt hör en bil.).Är så lycklig att hon fick lunka på där och gräva, gunga och klättra bäst hon ville. Vi gjorde inte många knop kan jag säga. Deras värld var verkligen liten, vi gick knappt utanför denna gård De älskade varje minut. De vattnade blommor, badade, åt nästan alla mål där. Sov dock middag inomhus men annars var de ute hela dagarna.
De älskade att vara tillsammans (tyvärr flyttade de till Köpenhamn i höstas) och jag kan sakna denna tid av ett mikrokosmos.

(Hoppas alla förstår att jag var ironisk i svaret till Torpsara )

Susanne

[TorpSara]

(Hoppas alla förstår att jag var ironisk i svaret till Torpsara )

Det tror jag nog. Men visst är det nog så. Det går så utanpå det mesta annat att man inser att han nog har "valt själv" och tänkt aktivt... Och han hamnar ju inte i "kvinnofällan", vilket jag tror är den dunkla huvudanledningen till att folk grymtar. För det verkar ju ske reflexmässigt, och varför skulle man tycka att skulle vara viktigare med andra barn än sin familj egentligen?

[Susanne G]

Torpsara: Håller med dig helt och hållet. Det är väldigt lustigt det där. När en kvinna är hemma är det en kvinnofälla, men när en man är hemma är han duktig och ansvarsfull Hur kan det vara så?

Kommer ihåg en gång när jag var på jobbresa i Paris under 5 dar när tjejen var ca 8 mån. När sambon stötte på olika bekanta ute och sa att jag var iväg så hade vissa sett lite förvånade ut och frågat: "Är du själv hemma? Vad duktig du är! " Ursäkta mig men jag har aldrig fått ngn av de där kommentererna.

[mrs tall]

Jag får ju såklart också titt som tätt höra att den äldre (2år 4 mån) borde gå på dagis, och att hans sena tal nog beror på att han inte går på dagis, och att han nog skulle göra både det ena och det andra bättre om han bara gick på dagis, osv. (Att han kan duka bordet, damsuga och tvätta golv är det ingen som förundras över.... Det är tydligen inte lika viktigt.... )

Hur som helst brukar jag tänka att det faktiskt är BRA för barn att ha det lite tråkigt ibland. Små barn skall aktiveras så förskräckligt hela tiden tycker jag! Läser med förundran när föräldrar går på baby sim, rytmik, öppna förskolan osv när ungen är någon tackars månad! Själv har jag först nu, när den äldre blev 2 år börjat med de första aktiviteterna utanför hemmet!

Jag tror att det är bra att ungarna lär sig att det är ok att ha tråkigt och skappna av. Att det inte är farligt att fundera en stund. Att bara vara.... Vårt samhälle blir mer och mer hektiskt och då tror jag att förmågan att koppla av och koppla loss blir än viktigare.

Så må inte såligt för att sonen får lära sig att världen inte försvinner fast man är hemma en stund!