Men först till glasskiosken!
Vi cyklade iväg genom den vackra och väldoftande tallskogen. Är man nästan 9 år kan man visa vägen på hemmaplan alldeles utmärkt, hålla fint till höger, korrekt räcka ut handen, nogsamt se sig om och trampa iväg! Jag och lillflickan i barnsadeln tätt bakom min rygg lät oss ledas ända fram till Stora Landsvägen. =D> Där kunde man se den lilla trion stanna fint, stiga av cyklarna, hålla avståndet till vägen - inte genast fara ut på övergångsstället! - ta ögonkontakt med bilföraren och så, marsch över och fram till kiosken, där glassen fanns....och den var mumsgod! =P~
Hästhagen nästa! Först passerade vi tillbaka över Den Stora Landsvägen för att återigen hamna på cykelbanan, som leder hela vägen in till och igenom samhället... :-k hm,...mycket trafik där av alla slag, mycket människor i rörelse, mycket stimm...nej, tror inte det, tänkte jag. =;
Men, det löper en fin liten cykelbana längs hela strandlinjen och den leder ända fram till hästhagen! Fast... :-s då måste vi återigen ta oss över den Stora Landsvägen.... :-k 
Åkaj, kort förmaningstal och så fick lilltjejen trycka på ljusknappen för grönt 
och strax hade vi passerat. Sedan cyklade vi längs havet i den strålande vårsolens glans, då Storasyster underhöll med sång =D> och Lillasyster övade alla nya ord, som hon lärt sig på sistone. =D> Islandshästarna uppskattade vårt besök och lät sig väl smaka av det saftiga gräset som bjöds. =P~ Liten lektion hölls om hur man bjuder en häst på gräs, och inte äpplen, morötter eller dylikt stort, när det blåser kuling och inga grässtrån ligger kvar i utsträckt handflata ( 8) );
Man plockar låååånga grässtrån och samlar till en tjooock bukett, som man håller i knuuuuten näve med aaaaaalla små fingrar invikta, så att ingen liten hästläpp nafsar i dem utan enbart i gräset! Voila! \:D/ Nu var det så här, att i en annan hage, någon annanstans, fanns små ponnymammor med små ponnybebbar! Jodå, jag såg dem ju...
nästan...på andra sidan Den Stora Landsvägen...men si,
det löpte en gångtunnel under den! Åkaj! Kort förmaningstal och så fortsatte vi vårt Äventyr genom tunneln och fram till Den Lilla Landsvägen vid Stora Rondellen.Där hoppade vi av cyklarna - fast jag fuskade och fick en reprimand av Nioåringen,
men också dispens! 
Jag hade nämligen en herrcykel, med en sådan där konstig stång, som jag aldrig har begripit varför den sitter där. Så jag gick med ett ben på var sida om stången, Nioåringen klistrad vid min sida och 1,5-åringen tätt bakom min rygg (nu prövade hon högljutt sina nya ord!) och så spände jag blicken i bilförarens, lyfte på ögonbrynen och fyrade av ett svårtytt leende, 
vilket allt sammantaget betyder: "Du står still!? Javisst! Tack!" och så passerade vi över det första övergångsstället och även det andra. =D> Sedan gullade vi med ponnybebbarna och tog oss samma väg tillbaka hem. Glada och upprymda av att ha begått Det Stora Äventyret cyklade vi längs havet och jag tänkte på vilken rikedom barn är.
Lilltjejen var riktigt i sitt esse och hojtade alla sina nya ord, "Hej då!! sitter klockrent! Och jag är full av beundran för Stora tjejen, som snart fyller nio, och som är en absolut dröm att cykla med, en absolut dröm att umgås med över huvud taget. Dessutom har hon den goda smaken att redan så här tidigt i livet tillämpa eftertänksamhet! Lugnt och sansat säger hon vad hon vill säga, letar efter orden ibland, byter ord, börjar om från meningens början, tänker efter och låter sig oftast inte raskas på. Här tjattras inte i 90 med uppskruvad röst i hårfästet, här smulas inga samtalsämnen sönder för att aldrig avslutas.
Och jag önskar för detta älskliga barn att hon i alla möten får den tid hon behöver, tills hon kan ta den själv. 
