Hur hantera pappig treåthalvtåring?

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
Helene
Inlägg: 44
Blev medlem: tis 23 nov 2004, 13:15

Hur hantera pappig treåthalvtåring?

Inlägg av Helene »

Vår son, enda barnet, har inte tidigare uppvisat någon särskilld preferens för någon av sina föräldrar gentemot den andre men nu tror jag att han blivit pappig, eller något annat.
Sedan ett par veckor är de bara "dumma mamma", han kramar eller pussar inte mig alls och om jag försöker kramas så knuffar han bort mig. Vid dagishämtningen idag så stack han bara direkt och gömde sig i ett annat rum när jag hämtade och pratade inte ens med mig. Nu bet han mig två gånger varav den sista stenhårt för att han inte fick titta mer på TV, efter bollibompa.
Saken är att jag, idag, faktiskt blev ledsen.
Jag vet inte hur jag ska hantera det - vad är bra vad är dålig respons?
Jag tar alla beslut om åtgärder och fostran, min man säger i regel aldrig till sonen och är de själva leker han med honom hela tiden vilket jag inte gör utan sonen får leka en del själv också osv. Sista tiden har jag också varit tröttare än vanligt och känner att jag kanske inte riktigt orkat att bemöta sonen så pedagogiskt som jag brukar. Inte riktigt orkat lirka med allt utan sagt till honom lite mer än vanligt.
Suck.
Vill få tips på hur jag ska hantera detta.
Ska jag resa bort? Min man är mkt oftare bortrest än jag t ex. Jag tar mkt mer det vardagliga, vet inte om det har med saken att göra...
Hur ska jag hantera detta?
Jag känner mig sårad nu när sonen tom biter mig stenhårt av ilska för att han inte får titta på TV?
F?rstag?ngsmamma med son f?dd 17/5-04. Gift, 30 ?r.
Ewa
Inlägg: 4900
Blev medlem: tis 04 apr 2006, 14:45

Inlägg av Ewa »

Hej!
Vår son, enda barnet, har inte tidigare uppvisat någon särskilld preferens för någon av sina föräldrar gentemot den andre men nu tror jag att han blivit pappig, eller något annat.
Eller något annat, är jag tämligen övertygad om :wink:. Din son har kommit in i trotsen och ifrågasätter då ALLT som tidigare varit fullständigt självklart. Det ska han och MÅSTE han, för att kunna utvecklas. Och vad ni då bäst gör att att se hans agerande som just frågor. Som bäst besvaras sakligt. Han säger inte "dumma mamma", för att han tycker att du är dum. Jag är inte ens helt säker på att han ännu förstår innebörden. Han säger det för att han undrar vad som händer OM - NÄR - han säger det. Då kan du välja att låtsas som om du inte hörde det. Att helt enkelt inte lyssna förrän han har något vettigare att säga. Eller säga att "Man säger inte dumma till varandra. Jag säger inte så till dig, och du säger inte så till dig."
Nu bet han mig två gånger varav den sista stenhårt för att han inte fick titta mer på TV, efter bollibompa.
Saken är att jag, idag, faktiskt blev ledsen.
Lite mer saklighet, tror jag ni alla är betjänta av. Bits man, tycker du? Nej, antagligen inte. Att han biter just dig - ja, det är du som är DÄR - i närheten just då. Därför ställer han frågan till dig. Vad händer om jag bits? Och vad händer då om man bits? Ja, det är förstås inte acceptabelt. Lika lite som att man slåss, eller knuffar omkull någon eller sparkar på någon. Våld är INTE ok - tror jag de flesta är eniga om. Och då får man förstås VISA honom att det inte är det. "Bits gör man inte. Man pussas. Behöver du bita i något får du ta ett äpple. Men bits gör man inte. Man pussas." Och så pussar du honom. Oavsett hur motsträvig han kan verka. För du talar om I HANDLING hur man faktiskt beter sig mot varandra i det här livet, som han fötts till.

[/quote]Jag tar alla beslut om åtgärder och fostran, min man säger i regel aldrig till sonen och är de själva leker han med honom hela tiden vilket jag inte gör utan sonen får leka en del själv också osv. Sista tiden har jag också varit tröttare än vanligt och känner att jag kanske inte riktigt orkat att bemöta sonen så pedagogiskt som jag brukar. Inte riktigt orkat lirka med allt utan sagt till honom lite mer än vanligt.
Jag skulle rekommendera att ni gemensamt sätter er och går igenom hur ni vill hantera och hjälpa er son genom trotsperioden. Den brukar i regel pågå runt ett år, så att ni båda har en gemensam linje, tror jag blir nödvändigt. Att säga till är inte alltid den fruktsammaste lösning, och inte heller att lirka med allt. Fundera över vad ni vill att han ska ha med sig ut på andra sidan trotsen och agera därefter, tycker jag. Er uppgift är att:

:arrow: Visa
:arrow: Leda
:arrow: Lära
:arrow: Hjälpa

Det finns ett fantastiskt konstruktivt kapitel om trotsen i BB. Läs det! Och läs gärna de klistrade trådarna här ovan i forumet (Gå i pakt, Börja alltid meningen med ett ja, osv).

Kram Ewa :heart:
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 :heart: & Lilltufsan född feb -06 :heart:
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"