Vad ska man göra när en nioåring VÄGRAR sova? Min man har två barn sedan tidigare, själv har jag ett, de är sex, sju och nio år. Flickan som är nio totalvägrar att sova hos oss om hon inte får sova i vår säng. Vi har förklarat att då vill pojkarna också sova hoss oss också och det går inte an, var och en sover i sin säng, då får vi alla den bästa sömnen...
Vi har snart varit tillsammans i tre år, så detta har pågått en tid, killarna accepterar fakta, men inte tösen, hon VÄGRAR konsekvent!
Vad i hela fridens namn gör man då? Vi har provat det mesta, legat bredvid en stund och läst, hon har fått titta på film el lyssna på band. Så fort vi går el bandet är slut, så skriker hon hela natten, och jag menar verkligen Hela natten...
Får hon inte som hon vill kräver hon att bli körd till sin mamma, detta är såååå jobbigt!
Ser fram emot tips.
Sovtips för en nioåring!
Hej.
Jag har viss erfarenhet av att vara i tjejens situation...
Detta har inget med sömn att göra utan hon är ledsen och besviken.
Även om ni gjort det 100 gånger så kanske ni skulle sätta er ner och prata med henne om att det är som det är att mamma och pappa inte kommer att bo ihop någon mer gång, men att ni tillsammans vill göra det så bra som möjligt.
Även om hon blir arg så får inte ni bli det utan hålla er till fakta. Ni kan visa att ni förstår hur hon känner, men som sagt bestämt förklara att det inte kommer att bli annorlunda.
Jag vet inte mer vad jag kan säga eller om det hjälper något alls...
Lycka till!
Och håll hennes väl för ögonen.
/LO
Jag har viss erfarenhet av att vara i tjejens situation...
Detta har inget med sömn att göra utan hon är ledsen och besviken.
Även om ni gjort det 100 gånger så kanske ni skulle sätta er ner och prata med henne om att det är som det är att mamma och pappa inte kommer att bo ihop någon mer gång, men att ni tillsammans vill göra det så bra som möjligt.
Även om hon blir arg så får inte ni bli det utan hålla er till fakta. Ni kan visa att ni förstår hur hon känner, men som sagt bestämt förklara att det inte kommer att bli annorlunda.
Jag vet inte mer vad jag kan säga eller om det hjälper något alls...
Lycka till!
Och håll hennes väl för ögonen.
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
Nioåringen som ej vill sova
Tack för svar LO. Det är just det som är så hemskt att vi kan föreställa oss hennes känsla, har pratat med henne och hon är ju också ledsen för att hon inte kan hantera situationen. Det hör till saken att hon och jag kommer bra överens och hon litar på mig, som hon själv utrycker det: du talar alltid sanning! Pappan vill inte vara "sträng" eftersom det bara är varannan helg, och vill då att den tiden ska vara kvalitetstid.
Hos sin mamma sover hon alltid bredvid henne, hon sover aldrig hos kompisar eller på läger el liknande, så har det tydligen alltid varit, så det är alltså inte bara sedan skilsmässan...
För övrigt är det en självsäker tjej, så jag får inte riktigt ihop det!
Hos sin mamma sover hon alltid bredvid henne, hon sover aldrig hos kompisar eller på läger el liknande, så har det tydligen alltid varit, så det är alltså inte bara sedan skilsmässan...
För övrigt är det en självsäker tjej, så jag får inte riktigt ihop det!
Jag har också för det mesta varit en självsäker och självständig tjej, men jag sov hos min mamma till jag var 12. Jag somnade i och för sig i min egna säng, men vaknade ofta och gick in till henne.
Helt säker har Anna W något bra svar på hur ni ska göra - hoppas hon läser detta och svara i helgen.
Kram och lycka till!
/LO
PS, som du säkert vet (men pappan kanske skulle tänka på) så är kvalitetstid ingen kvalitet om man inte har fasta rutiner och vet vad som gäller. Och man är inte snäll om man är FÖR snäll.
Helt säker har Anna W något bra svar på hur ni ska göra - hoppas hon läser detta och svara i helgen.
Kram och lycka till!
/LO
PS, som du säkert vet (men pappan kanske skulle tänka på) så är kvalitetstid ingen kvalitet om man inte har fasta rutiner och vet vad som gäller. Och man är inte snäll om man är FÖR snäll.
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
-
Gäst
Håller med /LO - detta handlar inte om sömn. Det handlar om hennes brist på känsla för sitt egna sammanghang och tillhörighet. Kika in på http://www.annawahlgren.com/extra/index.htm om hur viktigt det är för en människa att få behövas - inte vara "kvalitetstid" åt någon 
. Fint -men ack så fel tänkt!
Vill ni veta mer om det så viktiga begreppet KASAM (känsla av sammanhang) så gå in på www.kasam.nu
Lycka till!
. Fint -men ack så fel tänkt!Vill ni veta mer om det så viktiga begreppet KASAM (känsla av sammanhang) så gå in på www.kasam.nu
Lycka till!-
Gäst
Här finns några frågor som ni kan ställa till henne med era egna ordval - som ett samtal. Bara så att ni vet vad det kan handla om! Hoppas det kan vara till hjälp!http://www.fms.nu/kasam_main.html
http://www.fms.nu/kasam.html
Många kloka ord. Tillämpar på min pojk(och alla tre varannan helg) hur viktig/viktiga dom är för familjen. Idag är min man bortrest, så när jag dammsög så tog Ohdin, min son tag i maten självmant, för huuur skulle jag hinna allt?
Ju mer jag tänker på det så kanske det egentligen grundar sig i att hon har dåligt samvete inför mamman, för att hon trivs med oss? På dagtid går allt(för det mesta) som smort.
En gång när tösen hjälpt till m maten och vi hade hur trevligt som helst, så tysnade hon plötslig och sa till mig: Cilla nu har nog mamma ångest när jag inte är med henne...stackarn, vilket onödigt ok!
Förklarar givetvis att mamma, pappa och jag är glada när vi vet att barnen mår bra och trivs...
Sen på kvällen kommer alla hennes tankar och kval, hur mycket vi än pratar och hon förstår dagtid, så kan hon inte hejda sig när hon ska sova...Phu!
Ju mer jag tänker på det så kanske det egentligen grundar sig i att hon har dåligt samvete inför mamman, för att hon trivs med oss? På dagtid går allt(för det mesta) som smort.
En gång när tösen hjälpt till m maten och vi hade hur trevligt som helst, så tysnade hon plötslig och sa till mig: Cilla nu har nog mamma ångest när jag inte är med henne...stackarn, vilket onödigt ok!
Förklarar givetvis att mamma, pappa och jag är glada när vi vet att barnen mår bra och trivs...
Sen på kvällen kommer alla hennes tankar och kval, hur mycket vi än pratar och hon förstår dagtid, så kan hon inte hejda sig när hon ska sova...Phu!
Hej,
Det "hörs" verkligen att du bryr dig om henne, för hennes egen skull. Så fint att läsa.
Det är en mycket känslig ålder och det ligger ofta mycket tankar bakom som inte ens hon förstår. Kanske kan du också läsa i Barnaboken för åldern 9 samt de åren runt omkring
Jag har själv en flicka på åtta år samt har själv varit i den åldern...(tro det eller ej ). Vi hade det ganska tufft hemma och jag mådde ganska dåligt. Var dock söt och rar som man ska vara. Varje kväll mamma var borta så trodde jag hon skulle dö och det enda som gjorde att hon kom hem var att jag skrev söta lappar som hon fick på sängen. Ingen förstod min ångest och jag hade säkert inte kunnat sätta ord på den.
Jag upplever på min flicka, samt mig själv, att man i den åldern (alla åldrar) har en enorm lojalitet, till mamman, till familjen. Man kanske läser in för mycket i föräldrarnas beteende och vill bara att alla ska må bra.
Jag tror inte på att överanalysera saker och tvinga fram känslor. Kanske kan ni skapa ännu mer utrymme för henne att våga fråga och prata om saker som gnager. Tid på egen hand, då kommer ofta mycket funderingar. Fortsätt ge den värmen ni ger. Att få som hon vill kanske inte är målet för henne. Får dem ofta att må dåligt och de känner så tydligt irriationen. Blir en konflikt. Kanske kan ni prata med mamman och be henne "i en attityd av självklarhet" försäkra att allt är så bra när hon är ensam. Att hon saknar barnen, men också ska göra det och det. Kanske släpper då flickans omhändertagande lite
Det är verkligen jättesvårt och svårt att komma med råd när man egentligen inte vet något. Ville bara dela med mig av det jag vet.
Kram till er
Det "hörs" verkligen att du bryr dig om henne, för hennes egen skull. Så fint att läsa.
Det är en mycket känslig ålder och det ligger ofta mycket tankar bakom som inte ens hon förstår. Kanske kan du också läsa i Barnaboken för åldern 9 samt de åren runt omkring
Jag har själv en flicka på åtta år samt har själv varit i den åldern...(tro det eller ej
). Vi hade det ganska tufft hemma och jag mådde ganska dåligt. Var dock söt och rar som man ska vara. Varje kväll mamma var borta så trodde jag hon skulle dö och det enda som gjorde att hon kom hem var att jag skrev söta lappar som hon fick på sängen. Ingen förstod min ångest och jag hade säkert inte kunnat sätta ord på den. Jag upplever på min flicka, samt mig själv, att man i den åldern (alla åldrar) har en enorm lojalitet, till mamman, till familjen. Man kanske läser in för mycket i föräldrarnas beteende och vill bara att alla ska må bra.
Jag tror inte på att överanalysera saker och tvinga fram känslor. Kanske kan ni skapa ännu mer utrymme för henne att våga fråga och prata om saker som gnager. Tid på egen hand, då kommer ofta mycket funderingar. Fortsätt ge den värmen ni ger. Att få som hon vill kanske inte är målet för henne. Får dem ofta att må dåligt och de känner så tydligt irriationen. Blir en konflikt. Kanske kan ni prata med mamman och be henne "i en attityd av självklarhet" försäkra att allt är så bra när hon är ensam. Att hon saknar barnen, men också ska göra det och det. Kanske släpper då flickans omhändertagande lite
Det är verkligen jättesvårt och svårt att komma med råd när man egentligen inte vet något. Ville bara dela med mig av det jag vet.
Kram till er
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Ps Mammut Maria, var inne och läste de där frågorna, kan ju bara kostatera att "tösabiten" lever i en obegriplig värld, hon vill att allt ska vara som förr, fast hon och jag skulle kunna träffas ändå ... När vi svarar att tyvärr så blir inte allt exakt som förr, men att detta nya kan leda till något gott också, så säger hon bara att, men det vill inte JAG!
Tid, alla säger se tiden an, m det är så himla tärande... Min pojk har också varit med om en hel del omvälvande saker i sitt liv, fast han aklimatiserar sig snabbt till nya situtioner...ja alla är vi ju olika.
Känns skönt att se att ni inresserar er!
... När vi svarar att tyvärr så blir inte allt exakt som förr, men att detta nya kan leda till något gott också, så säger hon bara att, men det vill inte JAG!Tid, alla säger se tiden an, m det är så himla tärande... Min pojk har också varit med om en hel del omvälvande saker i sitt liv, fast han aklimatiserar sig snabbt till nya situtioner...ja alla är vi ju olika.
Känns skönt att se att ni inresserar er!
Hej,
Några kommentarer:
Vilken realtion har flickans pappa och mamma? Pratar de med varandra? I så fall tycker jag att de skall sätta sig ned och diskutera igenom saken med flickan. Kanske skulle ni göra det alla fyra? Risken finns dock att det kan uppfattas som att ni tre vuxna är på en sida och flickan ensam???...
Jag tror inte heller att det är just sömnen som är problemet så där skulle jag råda er att vara konsekventa och säga nej. Sedan om hon får "tokspel" (ursäkta uttrycket) så vet jag inte hur man skall hantera det. Jag inbillar mig att om man är konsekvent och säger nej så upphör beteendet ( 
), men då krävs det att BÅDA är konsekventa. Hur känner pappa det?
Du skriver att han vill vara "snäll" och inte bråka när han väl har henne? Föräldrarskapet upphör ju inte bara för att det är helg... Det är kärlek att sätta gränser. Tänk på vilka konsekvenser detta kan få för framtiden. Ibland tycker jag att föräldrar tänker så kortsiktigt, men det är ju faktiskt vuxna vi håller på att forma. Tänk på henne!
Må så gott!
Kram
Kristin
Några kommentarer:
Vilken realtion har flickans pappa och mamma? Pratar de med varandra? I så fall tycker jag att de skall sätta sig ned och diskutera igenom saken med flickan. Kanske skulle ni göra det alla fyra? Risken finns dock att det kan uppfattas som att ni tre vuxna är på en sida och flickan ensam???... Jag tror inte heller att det är just sömnen som är problemet så där skulle jag råda er att vara konsekventa och säga nej. Sedan om hon får "tokspel" (ursäkta uttrycket) så vet jag inte hur man skall hantera det. Jag inbillar mig att om man är konsekvent och säger nej så upphör beteendet ( ), men då krävs det att BÅDA är konsekventa. Hur känner pappa det?Du skriver att han vill vara "snäll" och inte bråka när han väl har henne? Föräldrarskapet upphör ju inte bara för att det är helg... Det är kärlek att sätta gränser. Tänk på vilka konsekvenser detta kan få för framtiden. Ibland tycker jag att föräldrar tänker så kortsiktigt, men det är ju faktiskt vuxna vi håller på att forma. Tänk på henne!
Må så gott!
Kram
Kristin
Storebror f. aug-04
Lillebror f. aug-06
Lillebror f. aug-06
Pappan och mamman har pratat om detta och vi alla fyra vid ett tillfälle, jag har klargjort att även om flickan är envis så är jag ännu envisare, för jag har som du t.ex Susann aldrig( : nästan ) tummat på konsekvens.
Tror heljärtat på handling och konsekvens, barn lär ju sig snabbt lönande koncept.
Nu pratar vi inte ett litet spel, utan fullständigt rabiatspel! Hon gapar och skriker sig fördärvad. Får jag henne att tystna, genom att prata lugnande så funkar det tills man säger att nu börjar vi om från början, nu fixar vi detta! då är vi direkt på ruta ett, behöver jag säga att man är som ett ras när man suttit och pratat lugnande till 05.00 på morgonen?! hur flickan orkar begriper jag ej.
Pappan är med på noterna, men för det mesta vill hon att hon och jag ska prata...tjejsnack ni vet...
Nu har det eskalerat till att hon aldrig sover över, kommer bara på kortare visiter, då hör hon sig noga för om vad vi ska göra, är det då inget kul, så hoppar hon över det hela, för då hittar mamma och hon på något annat kul...
Vi har sagt som så att vi inte vill "locka" henne m roliga happenings, utan det får isåfall bli en överraskning. Ibland är vi nämligen så tråkiga att vi bara är ute i skogen och går eller något annat tråkigt. Fika, gå till leksaksaffärer och springa på allehanda aktiviteter slutar väl bara med Disneyland-nästa! givetvis gör vi sådant ibland ochså...
Det är ingen lätt situation, övergående hoppas jag vid gudarna!
nästan ) tummat på konsekvens.Tror heljärtat på handling och konsekvens, barn lär ju sig snabbt lönande koncept.
Nu pratar vi inte ett litet spel, utan fullständigt rabiatspel! Hon gapar och skriker sig fördärvad. Får jag henne att tystna, genom att prata lugnande så funkar det tills man säger att nu börjar vi om från början, nu fixar vi detta! då är vi direkt på ruta ett, behöver jag säga att man är som ett ras när man suttit och pratat lugnande till 05.00 på morgonen?! hur flickan orkar begriper jag ej.
Pappan är med på noterna, men för det mesta vill hon att hon och jag ska prata...tjejsnack ni vet...
Nu har det eskalerat till att hon aldrig sover över, kommer bara på kortare visiter, då hör hon sig noga för om vad vi ska göra, är det då inget kul, så hoppar hon över det hela, för då hittar mamma och hon på något annat kul...
Vi har sagt som så att vi inte vill "locka" henne m roliga happenings, utan det får isåfall bli en överraskning. Ibland är vi nämligen så tråkiga att vi bara är ute i skogen och går eller något annat tråkigt. Fika, gå till leksaksaffärer och springa på allehanda aktiviteter slutar väl bara med Disneyland-nästa! givetvis gör vi sådant ibland ochså...
Det är ingen lätt situation, övergående hoppas jag vid gudarna!
Tror kanske att mamma inte klarar sig!
Hej!
Jag är inget skilsmässobarn...men jag hade väldigt svårt att sova över hos andra när jag var runt 9 år...
När kvällen kom kände jag att jag behövdes av mamma och pappa... och började tänka på hur ensamma de skulle va utan mig... (Nånting som bara fanns i min hjärna naturligtvis) men jag kunde inte koppla av utan det slutade alltid med att jag åkte hem eller gick hem mitt i natten om jag inte blev skjutsad.... allt som fanns i huvudet var att ta mig hem!! 
Kanske er tjej tänker mycket på sin mamma som är alldelens ensam och är ledsen utan henne...
Hon kanske skulle behöva höra från sin mamma att det går bra att hon sover borta och att mamman klarar sig bra och inte saknar henne alldelens förförligt mycket!
Hoppas att mina tankar kan hjälpa till.../Linnea
Jag är inget skilsmässobarn...men jag hade väldigt svårt att sova över hos andra när jag var runt 9 år...
När kvällen kom kände jag att jag behövdes av mamma och pappa... och började tänka på hur ensamma de skulle va utan mig...
(Nånting som bara fanns i min hjärna naturligtvis) men jag kunde inte koppla av utan det slutade alltid med att jag åkte hem eller gick hem mitt i natten om jag inte blev skjutsad.... allt som fanns i huvudet var att ta mig hem!! Kanske er tjej tänker mycket på sin mamma som är alldelens ensam och är ledsen utan henne...
Hon kanske skulle behöva höra från sin mamma att det går bra att hon sover borta och att mamman klarar sig bra och inte saknar henne alldelens förförligt mycket!Hoppas att mina tankar kan hjälpa till.../Linnea
jasså Linnea, du ville ej heller sova borta 
min syster var likadan när vi var små, så jag vet att det finns utan att man behöver vara skilsmässobarn. Själv trodde jag att jag skulle förgylla tillvaron för alla grannar genom mina visiter Mor och Far hade ju glädjen nog att ha mig för det mesta. Min son har ärvt detta av mig, så nu är det han som knackar dörr och undrar om någon vill hyra honom gratis!
Utan att låta allt för cynisk så misstänker jag att mamman för över mycket på flickan, kanske omedvetet. Vet att hon är bitter över att ha en splittrad familj, kanske vi har en budbärare till pappan?!
min syster var likadan när vi var små, så jag vet att det finns utan att man behöver vara skilsmässobarn. Själv trodde jag att jag skulle förgylla tillvaron för alla grannar genom mina visiter Mor och Far hade ju glädjen nog att ha mig för det mesta. Min son har ärvt detta av mig, så nu är det han som knackar dörr och undrar om någon vill hyra honom gratis! Utan att låta allt för cynisk så misstänker jag att mamman för över mycket på flickan, kanske omedvetet. Vet att hon är bitter över att ha en splittrad familj, kanske vi har en budbärare till pappan?!
-
Gäst
Hej Cilla - det känns som att det TUR att denna familjen har just dej!Ja, den där känslan av att inte känna sitt sammanhang (kasam) är nog påtaglig för många skilsmässobarn - och vuxna! Frågorna du läste är väldigt klargörande enligt mitt tycke och det var bra att du förstod problematiken genom dem. Det är så vårt att sätta ord på saker som olika människor har olika ord för! Då är frågor bra - för då tolkar man svaren utefter sin situation.
Nåväl - jag kan inte råda mer än att ni gemensamt med mamman tar upp detta. Om flickan kunde se er alla som en enhet (på något sätt) så hade det varit det bästa. Dessutom finns det hjälp att få där yrkesmänniskor utövar samtla med barn med just kasam som grund!
Lycka till!