Svimma av affektion !!??

[JC]

Hej,
har en fråga och undrar om fler känner igen sig i detta. Min stora flicka , 2 år och 7 månader är i en härlig trotsålder. Men det så skönt att få vara en trygghet och känna hennes lättnad eftersom vi lyder under barnaboken.

Men ibland när hon blir riktigt rädd för något, hittills har det varit att hon har ramlat från ex soffan eller liknande och dessutom varit väldigt trött så har hon innan hon kommer igång och skriker nästan blivit medvetslös i någon/några sekunder för att sedan få luft och ordentligt kunna skrika ut sin rädsla.

Vi har alltid haft henne hemma och hon jobbar här med våra sysslor, inne och ute med bägge föräldrarna och lillasyster. Hon är som jag ser det en väldigt trygg tjej och från start uppfostrad enligt barnaboken, kurad vid 3 månader. Detta har väl bara hänt 4-5 gånger sedan hon föddes, men när det händer så är det så skrämmande för oss.

Pratade med BVC och allt är normalt och inget att oroa sig för men undrar ändå om fler har samma erfarenhet.

/ Jessika

med två fina tjejer, födda 02 och 04

[liw]

Hej Jessica, jag har varit med om samma sak men bara en gång (men det räckte för mig). Emil var betydligt yngre när det hände (15 el 16 mån). Precis som du beskriver så hände även detta när han var jättetrött... vi var på sjukhuuset för att få en ev vätskebrist upkollad och inne i undersökningsrummet trillade han och slog huvudet. Ont gjorde det säkert men det var inget farligt fall. Men han skrek tills han tuppade av började krampa, tuppade sedan av några sekunder och kvicknade sedan till igen. Han blev rejält uppkollad där inne på sjukhuset eftersom han hade slagit huvudet men han hade inte skadat ngt.
För Emil tog det ganska länge (ngn timme kanske??? har inte ngn riktigt tidsuppfattning från händelsen) innan han blev sig riktigt lik efter affektkrampen (han låg väldigt still med blicken riktad snett uppåt) och det var nog nästan det jag tyckte var jobbigast. Jag klarade knappt av att titta på honom för det såg så otäckt ut. Och full av skuldkänslor var jag också... tänk om jag hade hållt i honom istället... då hade det aldrig hänt...

Efter den här gången har det aldrig hänt igen så för oss var det nog bara den olyckliga kombinationen av att han var utmattad av vätskebristen, tröttheten samt fallet/smärtan som utlöste det. Jag har i vilket fall aldrig hört honom skrika på det viset som han gjorde då...

Läkaren som träffade oss dagen efter förklarade att det berodde på att han när han skrek så mkt spännde halsmuskulaturen så mkt att syretillförseln till hjärnan ströps. Så fort han tuppade av så slappnade kroppen av och syret fick återigen fri passage till hjärnan. Han sa också att sånt här kan hända en gång eller återkomma men att det viktigaste var att alltid hålla sig lugn. Om det hände äldre barn så kunde det hända att de satte "tillståndet" i system (typ vid trotsutbrott) för att de märkte att mamma och pappa blev skärrade och därmed lättare gav med sig.

OJ det här blev långt och lite snurrigt... egentligen skulle jag bara säga att JA jag har varit med om samma sak och berätta att vad jag vet så är det helt ofarligt men att man alltid ska kolla upp det med en läkare när barnet krampar första gången.

[JC]

Vad skönt att läsa. Ja, första gången åkte vi in till sjukhus för vi trodde att hon kanske hade slagit sig i huvudet och blivit medvetslös på grund av det. Men det var inte heller något farligt fall.

Har också märkt att det absolut bästa är att bara vara lugn och att säga att allt är i sin ordning. Men inom sig är man ju livrädd!!

Men det var skönt att få en medicinsk förklaring. Känns lite lugnare. Tack för att du skrev.

/ Jessika

två fina tjejer, födda 02 och 04

[annawahlgren]

Maximal oro. Förstås

Ett hederligt gammalt knep är att hålla barnet mycket stadigt/hårt, gå med säkra steg (som mot ett mål) och tala högt och lugnande under tiden, verkligt högt, ihållande och betryggande vid lilla örat.

[jennifer]

Min äldste har också svimmat för någon/några sekunder vid några tillfällen. Jag har fått lära mig att det kallas affektkramper och är helt ofarligt. Det finns barn som får dessa affektkramper flera gånger per dag men det brukar gå över vid ca fem-sex års ålder har man sagt till mig. För min pojke har det hänt mellan fem och tio gånger och mest mellan 6 månader till ett år. Nu trodde jag att det hade gått över helt men det hände igen för ca två månader sedan. Han ramlade och slog sig och jag kunde inte komma till honom på en gång. När jag lyfte upp honom från golvet var hela ansiktet förvridet och han var helt tyst. Jag blev förstås jätterädd och orolig att han hade slagit i huvudet. Men efter någon sekund kom han igång att gråta/skrika igen och när han lugnade sig lite såg jag att allt var bra och att han inte hade slagit sig speciellt mycket. Men man hinner tänka så mycket på den där sekunden eller sekunderna eller vad det nu är. Övriga gånger som min son har fått de där affektkramperna har det varit när han blivit riktigt, riktigt besviken över något och det blev mycket lättare att unvika när han blev äldre och lärde sig prata och förstå mer.

//jennifer

[annawahlgren]

LIten varnig bara - barn "får" inte affektkramper utan de framkallas av något. De går heller inte "över" - de måste hanteras, och hanteras effektivt lugnande. Se mitt svar ovan

[kriss]

Min son har också haft affektkramper och jag fick en del goda råd från Anna W som betydde mycket för mig. Ibland har jag kännt igen tecknena och tror att nu snart kommer en men om jag är lugn och tittar åt ett annat håll eller pratar med hans syster och inte ger han den uppmärksamheten så har det bara blivit vanligt gråt. Tyvärr kan det hända ändå men inte speciellt ofta och då i regel när han har någon infektion i kroppen som gör honom extra känslig.
Hälsningar Kriss