Häromdagen var vi hemma hos Sagas äldre kusiner (2½, 4 och 7). Jag har tidigare funderat på hur det skulle gå när Saga började krypa och gå lite mer, eftersom de två yngsta tjejerna gärna behandlar henne som en docka -på både gott och ont
2½-åringen har t ex börjat säga Ajabaja

en hel del till henne när hon gör saker som man både "får" och inte "bör"

! Och vi tjatar: "visa henne hur man ska göra, visa henne hur man gör..." Och 4-åringen och 7-åringen vill gärna bära t ex -trots att saga KAN ta sig fram riktigt bra...
Så man får helt enkelt ha ögonen med sig och armarna beredda

överallt, och man kanske egentligen inte har uppskattat riktigt vad det innebär för LYCKA

att ha äldre "vägvisare"(!) runt sig...
Men alltså, nog tjatat -häromdagen då

... Saga och Albin (7-åringen) var ute i hallen, eftersom Saga krupit dit och Albin förmodligen tyckte att "oj, borde vi inte ha bättre koll på henne...?" Efter en stund tittar jag ut mot hallen och blir alldeles fylld av glädje och värme

Saga är i full färd med att demolera en blomma medans Albin med alla sina uppbådade krafter försöker hålla hennes hand för att klappa fint -"Man
klappar!" Saga har ju händerna fulla av blad just då, men han låter henne alltså hållas och visar och visar
I samma stund som jag insåg att orden från Barnaboken är fullständigt sanna ("de äldre barnen lär de yngre hur man klappar en blomma"

) så kände jag en överväldigande iver att skaffa några syskon
