Jag vill bara skriva att det kännas så bra att läsa och skriva här. Det känns som det finns massa vänner
Jag vill vara hemma med mina barn länge. Det är vad jag vill innerst inne. Men jag har en envis tanke som inte ger sig, så om jag nu lättar mitt hjärta här, så kanske någon nappar och kan ge mig ett bättre perspektiv.
Okej. Jag bekymmrar mig för min sjukpenning, a-kassan och pensionen. Lite jobb - dåligt försäkrad. Jag är feg helt enkelt och törs inte lita på att livet ska bära. Ja, och det gör mig sur på mig själv, för jag gillar inte att vara feg.
Om andra tycker att man är korkad som inte jobbar, utan är hemma för att man inte gillar dagis - det rör mig inte i ryggen. Om andra tycker att jag är helt passé för att familjen köper stereon och möbler på loppis, och struntar i att köpa det mesta över huvud taget, det bryr jag mig inte om. Om jag lagar mat på billiga linser, det gör mig nästan stolt.
Men den framtida ekonomiska otryggheten kan jag inte släppa taget om. Jag vill vara cool och säga att: Jag väljer det viktigaste, resten ordnar sig. Frysa ihjäl eller dö av svält, det har folk gjort före mig, så det klarar jag också om det skulle bli aktuellt på äldre dar.
Är det någon mer som oroar sig så här? Någon som har "kommit ut" på andra sidan?
Jag kommer att välja det viktigaste, men jag gillar inte att vara splittrad i sinnet.
På återhörande hoppas jag!
Linnea