1 årig strulputte

Tessina · Inlägg av **Tessina** » ons 16 jan 2008, 14:08

Jag har läst här inne ett tag och nu känner båda jag och maken att vi måste få ordning på vår sons sovande. Det är vår tredje son och han har på nåt sätt bara "hängt med". Dvs vi har inte orkat (!) lära honom att sova själv, utan har han ända sen han var nyfödd somnat genom att ammas, bäras eller åka vagn. Och så är det fortfarande.

Kvällarna ser ut så här: Mat kl 18, amning 19.30, sen kvällsrutin med bok, sång och så bli lagd i spjälsängen, vilket hans pappa har hand om den senaste månaden. Sen börjar det! Han gallskriker och ställer sig upp, ropar och pekar och är helt förtvivlad. Går vi ut så gallskriker han tills vi kommer in igen. Hans pappa lägger honom och tar upp honom när han blir för hysterisk, går runt, vyssar, sjunger etc..för att när han precis ska till att somna lägga ner honom i sängen, och så börjar det om..Detta tar ca 40 min tills han somnar. Men han somnar alltså aldrig själv i sin säng. Varje kväll så vaknar han sen var 40 onde minut hela kvällarna tills jag går och lägger mig. Varje gång han vaknar ammas han eller så vyssas han av sin pappa. (pust!) Han ligger sen mellan oss på nätterna. Vissa nätterna sover han någerlunda bra, ammar kanske 3-4 ggr i sömnen och vissa nätter kan han amma säkert 20 ggr!

Vi har läst igenom forumet och ska försöka börja med kuren nästa helg. Jag behöver lite råd och tips. Hur gör vi det bäst? Det är idag omöjligt att göra solfjädern på honom och få honom lugn och sömntung. Han ställer sig upp och gallskriker. För att få honom att ligga kvar måste man hålla fast honom och det är väl inte meningen?
Jag vill inte sluta amma på dagarna, men gärna på nätterna. Jag vill att min underbara lilla son ska sova hela nätterna och vara pigg och glad när han vaknar på morgnarna!

Inlägg av **annawahlgren** » ons 16 jan 2008, 14:59

Välkommen är du

Låt mig citera en pappa (från Livet efter kuren - en uppmuntran) som jag också citerar i nya, Internationella SHN-boken som utkommer snart.

Av pappans berättelse kan du bland annat lära att reservationer, tvivel och tvekan inte är någon bra utgångspunkt för kurandet

Läs också månadens krönika: "Säkerhet är trygghet."

Och LYCKA TILL

* * * * *

”Det känns som en evighet sedan vi kurade Felix. Ändå är det bara några månader sedan ...

Vi var så slut både fysiskt och psykiskt, att om jag inte hade hittat till Annas forum vet jag inte vad det hade blivit av oss. Vi trodde att det var helt normalt som det var och väntade bara på att det skulle gå över på något sätt. Varje kväll var man lika optimistisk och trodde att nu så, den här natten kommer det att bli bättre … Första året gick väl an, men andra året tog alla reservkrafter helt enkelt slut.

Det är ju tyvärr så att man tror att det är helt normalt att barnen inte sover de två första åren!!! Man godtar det som ett faktum. Och försöker bara att stå ut. Vilken galenskap! Jag gick i den fällan också, även om jag hade svårt att begripa varför det skulle vara så. Jag lyssnade på dem som hade kunskap och erfarenhet (?!). Jag får rysningar när jag tänker på det nu, särskilt på de små barnen som lider mest. Att de första åren fylls av sömnbrist ... Helt otroligt ologiskt, eller hur? Det är ju då man borde kunna sova utan det minsta lilla bekymmer! Tryggt vetande att föräldrarna tar hand om en.

Första gången jag försökte kura var inte viljan stark nog. När jag solfjädrade pojken, kunde jag inte ta gråten som kom med alla frågorna. Det blev ett halvhjärtat försök, som var dömt att misslyckas. Men jag läste på forumet om andras försök och fick motivationen att växa. De som lyckades skrev att det egentligen var väldigt enkelt, bara man var målmedveten och inte gav upp. Jag började tänka på ett nytt försök, men ville vara ordentligt förberedd den här gången.

Det tog några månader, men till slut tyckte jag att det var dags. Jag sov på dagen, så att jag kunde hålla mig vaken första natten. Jag kände mig säker men ändå lite nervös. Vi hade kommit överens om att mamman skulle sova i ett annat rum, så att hon inte blandade sig i vad jag höll på med. Hon sa att hon inte skulle klara av det.

Visst kändes det lite konstigt att tvinga ner barnet i liggande ställning, särskilt när han nu var så stor redan. Men bestämt var bestämt. Och det kunde ju inte vara värre än att låta honom vakna så många gånger eller låta honom bara skrika. För man var ju nära barnet i alla fall och hade till och med fysisk kontakt med honom. Jag kommer ihåg att jag läste något inlägg på forumet där föräldrarna backade ur för att de tyckte att solfjädern var som att använda våld mot barnet ... Men det är väl mer våld att låta barnet skrika i ett par år, inte sant?

Redan den första natten gick det bättre med insomningen. Jag minns att jag var så paff över att det tog exakt 45 min med solfjädringen, precis som Anna hade sagt. Jag kommer inte ihåg längre hur många gånger han vaknade de första nätterna, men det tog inte många nätter förrän han sov sina 12 timmar i sträck. Vi kunde inte tro att det var sant! Det kändes så ofattbart, att vi inte riktigt visste hur vi skulle reagera. Det kändes som magi ...

Dagslurarna gick lika smort. Det var bara att lägga honom, och vips så sov han. Bara så där, inga konstigheter alls. Och han var själv jättenöjd också, det kunde man se på honom. Och det var vi med. Det var så härligt att veta att han sov hela nätterna utan bekymmer. Äntligen kunde vi också sova ... Det tog några månader innan krafterna började komma tillbaks. Men det gjorde de. Nu njuter vi av barnet på ett helt annat sätt! Både pojken och vi orkar så mycket mer.

Felix sover fortfarande sina nätter igenom. Ibland vaknar han lite för tidigt, men det är inget jag oroar mig över, eftersom han i vilket fall som helst sover hela natten utan att vakna. Det underliga är att det känns som lyx när det egentligen är något som är helt naturligt!

Till dig som läser detta och fortfarande tvekar, vill jag bara säga att det faktum att ditt barn inte sover hela natten är något som det går att ändra på. De flesta föräldrar tror att deras eget barn är så speciellt, att det inte kommer att fungera. Jag trodde också att mitt barn var för gammalt och det ena med det andra, jag hade alla möjliga undanflykter. Man kan också bli lite skrämd av all den information man måste ta till sig. Men till slut var det så enkelt, att man nästan blev förbannad på sig själv för att man inte hade gjort något tidigare. Du som har hittat hit har halva jobbet gjort redan. Nu behöver du bara läsa på, förbereda dig och bestämma natten som förändrar allt…”
_________________
Pappa till Felix, född mars 2005, kurad januari 2007.