När ska det bli kul att umgår med min son?????

[Sullan]

Det ska ju vara kul att ha barn? Vad har vi som föräldrar gjort för fel för att vår fyraåring är så jobbig, har alltid varit jobbig men just nu är det värre än någonsinn.

Social delaktighet fungerar jättebra, han är jätteduktig på att leka med andra barn, äter och sover jättebra (tack Anna), men resten är kaotisk

Han är helt okapabel att leka själv och är världens gnällspik!
Receptet ska ju vara att känna sig behövd, vi har flera uppgifter till honom som t.ex, töma besticklådan, plocka ut tvätten ur torkskåpet, hänga in ny tvätt, dammsuga köket och tvättstugan, hjälpa till att laga mat, sopa golvet, fylla på tomma toalettrullar etc. Det tråkiga är att ofta totalvägrar han att göra det han ska för han "orkar inte", vill inte etc. Vi får hela dagarna hålla på att göra så han genomför sina uppgifter eftersom om han inte gör dem så "klarar vi ju oss inte".

Då kan man ju tro att han skulle ha lust att leka själv, men icke, han är inte ett dugg intresserad av det. När han inte har social delaktivitet eller gör sysslor (efter mycket om och men) så är han två millimeter från sin lillebror (som vill leka själv men inte får en chans), är sur och otrevlig, gnälller, trot
sar eller är en meter från sin pappa eller mig och tramsar eller ställer frågor.

Jag bara känner att han är så påfrestande att det är aldrig roligt, jag bara längtar efter att klockan ska bli läggdags.

När han kommer hem från dagis t.e.x bara bölar han. Han är nog hungrig men vi brukar ge honom en frukt när vi hämtar honom för att höja blodsockret tills mellanmålet är framdukat.

Vad kan vi göra bättre för att vårt dagliga liv ska bli lite roligare.

[Gäst]

Hej på dig

Jag tänker på den sociala delaktigheten här, är alla med
I kampen för överlevnaden, så ska man delta med familjen Han kan naturligtvis ha egna stora och förtroendefulla uppgifter, men även arbeta i gemenskap med mamma pappa och syskon...

Jag tänkr också lite på min egen grabb, som numera är stor, men han lekte aldrig själv, han ville vara i händelserans centrum, alltid.
Jag tänker kanske att det är något i personligheten
Fortfarande i dag är han sjukligt sällskapssjuk, och är nästan aldrig på sitt eget rum,
han vill vara där vi är...
Enda gången han söker ensamhet är när han läser böcker, och det började han med i 8 års åldern,
Jag har inte jobbat aktivt för att få honom att leka själv, heller,
har han velat vara med alltid, så har han fått det, men då har han ju fått lov att bete sig som man gör i en civiliserad värld,

Så låt honom vara med i det ni gör, hela tiden, men avkräv honom en acceptabelt beteende,
accptera inte trots och otrevligheter. Utan tala om hur man beter sig här i världen,
du har nog stor använding av trotskapitlet i Barnaboken, kan jag tro.

Många pojkar (tror jag) har lite senare trots, och stäcker sig bortåt 4 års åldern..

Vad tror du

[cillamamman]

Jag har en fråga till dig.
Du säger att den sociala delaktigheten fungerar bra, men samtidigt verkar det som att det krävs mycket tjat, är kontakten bra mellan er i den sociala delaktigheten?

[Lua]

Det tråkiga är att ofta totalvägrar han att göra det han ska för han "orkar inte", vill inte etc. Vi får hela dagarna hålla på att göra så han genomför sina uppgifter

Hur gör ni? Tror du att han känner sig uppskattad och behövd på RIKTIGT? Är det roligt att jobba? Gör ni också saker tillsammans? Skrattar ni ibland och busar till det?

Han är helt okapabel att leka själv och är världens gnällspik!

Det man tänker om andra har en tendens att uppfyllas Ge honom MASSOR av positiv feed-back under några dagar. Beröm och uppskatta honom. Koncentrera dig på att se hans positiva sidor. Beröm honom inför andra, särskilt om han tror att du inte vet att han hör.

Sen tycker jag att du kan använda trotskapitlet i Barnaboken när han inte beter sig acceptabelt.

Vad tror du?

Kram Lua.

[Lua]

Många kockar samtidigt

[Gäst]

Receptet ska ju vara att känna sig behövd, vi har flera uppgifter till honom som t.ex, töma besticklådan, plocka ut tvätten ur torkskåpet, hänga in ny tvätt, dammsuga köket och tvättstugan, hjälpa till att laga mat, sopa golvet, fylla på tomma toalettrullar etc.

Askungen kände sig säkert behövd, men hade hon kul!?

Vill du ha kul med din son så får du se till att ni har kul! Lek, busa, mys! Visa att du vill vara med honom och uppskattar honom för den han är (och inte bara för vad han gör).

Han visar genom sitt beteende att han behöver din uppmärksamhet och kärlek. Samtidigt som du vill att han skall leka själv. Någon annanstans.

Kanske inte så konstigt om han inte är på så gott humör ?

/Pea

[Gäst]

Jag kommer också in och tänker lite högt här.

Sullan, jag förstår att du är trött och (kanske) lite uppgiven. Och jag förstår att man kan hamna där, för det ÄR tufft i trotsåldern och däromkring. jag har också en 4-årig kille och ibland så....

Men nu grälar vi nog samtliga lite på dig här... för läs ditt inlägg igen själv! Du fullkomligt sprutar ur dig negativa generaliseringar om din kille! Förmedlar du bara minsta lilla av detta till honom så...tja, inte hjälper det honom inte, om jag får vara lite hård.

Jag tycker mig läsa om en kille som kämpar för att synas och höras. Som bara MÅSTE trotsa och som ber om vägledning! Du, som ska stå för ledningen, tryggheten och den som har koll på allt, orubblig, har tappat lusten! Du väntar på att kvällen ska komma så att du slipper ifrån. DET är inte godtagbart för din lille son! Han behöver hjälp av dig och pappan att komma ur sitt beteende. Visa på alternativ! Hjälp honom ur sin klagan! Avled, pakta, busa, jobba, tävla, be honom hjälpa till med lillebror (vilket han ju visar att han vill, fast han inte vet hur, kanske?!).

Och precis som övriga talare sagt: Oacceptabelt beteende ska genast åtgärdas! EN varning i den åldern, sen kontrollerad förvisning (läs i BB). Inte en massa tjat och ord av typen "Du är alltid så...., måste du alltid...., kan du aldrig..." Det blir lätt självuppfyllande.

Några frågor:
Hur gammal är lillebror?
Hur reagerade 4-åringen på syskonet?
Känns det som om han är mitt i trotsen eller hur har han varit det senaste året?

Pepp till dig nu!

Kram Tinis

[Sullan]

Hej alla!

Jag tar åt mig av allt ni skriver och maken och jag försöker verkligen kämpa med att vara positiva. Jag rapporterar om ett tag hur det går.

Tinis, lillebror är 1,5 år, storebror har varit sotis redan från början och nu klart så tar ju lillebror allt större plats..... . Henrik har varit trotsig i flera perioder. det värsta av fyraårstrotset verkar ha gett med sig nu (eller är det bara önsketänkande........)

[Gäst]

Hej igen Sullan!

Har tänkt på dig. Hoppas ni får energi att vända saker och ting. Tänk på att ta hand om dig själv och få kraft att orka. Ät och sov bra och träna gärna lite för att få utlopp för frustrationen .

Kan ni jobba mer med syskonrelationen och att storebror känner sig verkligt behövd i arbetet med lillebror? Och att stärka vikänslan dom emellan?

Känn stödet! Vi är många som varit där...

/Tinis

[Sullan]

Hej Tinis!

Tack för ditt stöd!
De senaste dagarna (sedan jag skrev) har vi försökt att vara jättelugna och positiva och inte hetsa upp oss i onödan och det är som om vi har fått ett nytt barn . Nu ska man inte ropa hej... med det känns som om hoppet återvänder.

Han leker inte själv dock men är go att vara tillsammans med.

Vi hoppas och tror att det håller i sig bara maken och jag fortsätter att kämpa.

[Gäst]

Åh, gott att höra!

Du lät på gränsen till deprimerad i ditt första inlägg. Hur känns det nu?

Här finns vansinnigt mycket klokt att läsa. Jag plöjde följande idag, som var helt suveränt:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=11610

Fortsatt lycka till!

/Tinis

[Sullan]

Så ser det ut just nu och jag tror att bakslagen ofta beror på oss föräldrar så vi biter oss verkligen i tungan för att inte hetsa upp oss. Haromdagen var han förvisad fyra gånger på 45 minuter, men sedan som i ett nafs så vände d et och soltrålen (samt en glad mamma) var tillbaka igen.