Lillaste kejsarinnan är febrig.

Plötsligt är man så väldigt tyst och väldigt liten - inget orkar man förutom kanske sitta uppe en stund och luta sig mot pappas bröst - vid brasan. Ögonen glänser av feber och fingrarna åker in i munnen. 39 grader, nu när jag mätte innan jag lade henne igen. Tio somnade man första gången idag, och sedan orkade man vara uppe en timme - mellan halv elva och halv tolv. Nu sover hon igen. Med febernedsättande.
Små sötsaker skall inte behöva vara sjuka!

De skall vara friska och tycka att livet är skoj och snö världens fest! Nu orkar man ju inget alls; hänga lite i mammas famn och titta ut genom fönstret, på pappa och storebror som bygger snögubbe. "Mamma." "Titta."
Imorse vaknade hon 05.40 efter en febrig natt och grät sådär som man gör när man är liten och sjuk.

Jag hämtade in henne till oss och där gick det bra att sova vidare i en timme och tio minuter till.
Lillaste kejsarinnan! Igår var hon så kaxig med både det ena och det andra - man kan ju ställa sig upp mot möbler - nästan

- och man vet vad både blomma och katt och anka heter på två språk - då är man
kaxig. 8)
Nu orkar hon vara vaken en timme mellan varven. Bli snart frisk, Sofia! Vi klarar oss inte utan någon som allvarsamt pekar ut blommor och ankor och katter!
"Titta!" "Kisse."
"Titta!" Ka-ka!"
"Titta! "Kuk-ka!"
Nu skall jag gå och glo lite, bredvid sjuksängen.
