Ett Barnaboksbarn med språkkänsla?

[Kit]

Hon är 1 år och 7 månader i blondaste kalufs och med ögon lika blåa som den knallblåa himlen och ofta med ett finurligt leende över ansiktet. Hon gillar att bli buren - i alla fall av vissa.... - och då sträcker hon sina små armar upp i luften och låter höra ett : "Uh!" och strax sitter hon i min famn.
Hon kan säga en del ord redan, naturligtvis "Mamma" och "Pappa". Att "Eja" betyder storasyster Louise hör ju vem som helst. Ofta säger hon "icka", åtminstone tycker jag att det låter så. Då menar hon "dricka". Eller "sitta". Eller "titta". Detta är en kolossalt rationell liten dam!

Häromdagen sa hon mitt namn. Och hon sa det precis så som det är tänkt att uttalas, med lååångt i, vilket få vuxna kan. Förvisso utelämnade hon t:et och satsade istället på det lååånga i:et och såg så där pillemarisk ut, som om hon visste att hon minsann kunde något som inte många andra kan!

Eller...har hon uppfattat vad de vuxna ( ) i hennes närhet anser som "viktigt"?

[Karolina]

Jag tror att du har rätt Kit, dom små vet vad vi stora vill höra.
Vår ettåring såg i går Harrison Ford på TV , pekade och utbrast glatt "Titta dä. Pappa". Likheten är kanske inte slående , men pappa blev glad.