Varför vill min 14-mån bli buren/hållen i handen hela tiden?

[Veronica]

Hej alla mammor!

Den som kan hjälpa mig med detta vinner evig ära.

Min dotter är 14 månader gammal. Hon har sedan cirka 6 månaders ålder varit väldigt klängig och är fortfarande. Jag bär på henne nästan hela dagarna, och det blir inte bättre, nu känns det värre än någonsin.

Att hålla henne i handen och följa med henne när hon går runt i huset och leker funkar för det mesta också, men om jag har något jag själv måste göra, så kan jag inte släppa och gå ifrån för då gråter hon, så jag måste bära henne när jag vill göra ngt.

Ex: Vill jag klä på mig på morgonen så sätter jag ner henne på min säng, hon storgråter medans jag klär mig tills jag tar upp henne igen. (jag tröstar aldrig, typ "stackars liten" tuan bara hämtar henne)

Jag lagar mat och hon sitter på diskbänken. Sen tröttnar hon och vill ner, men när jag sätter ner henne så börjar hon storgråta och klänger på mitt ben. Att sätta tillbaka henne på diskbänken funkar aldrig, efter första omgången är det kört. Slutar med att jag bär henne och lagar mat med en hand.

Om jag sitter ner på golvet stilla kan hon leka själv ibland, runt om mig. Men så fort jag reser mig för att gå runt i huset och plocka undan eller ngt, så börjar hon gråta och följer efter mig och klänger, så jag bär henne medans jag plockar och städar.

Hon diskar med mig varje dag och det gillar hon, men hon är inte så förtjust i matlagning. Men hon får social delaktighet iaf.

Hon hatar också att sitta med vid matbordet, även om hon får egen mat att plocka med. Hon sitter max 2 min, sen vill hon ner. Jag lyfter ner henne, men hon börjar gråta och klänger på mig, så jag måste följa med henne hållandes henne i handen. Sitta i mitt knä vill hon inte, hon vill ner, men inte ensam. Så här är det varje dag, hela dagarna, och har varit i evigheter.

Jag förstår inte varför hon är så. Hon kan vara i ett rum och leker hur nöjt som helst för sig själv, men så fort jag kommer in i rummet börjar hon gråta bara hon får syn på mig och börjar klänga på mig.

Hennes storebror var inte alls såhär. Hon gråter i stort sett hela dagarna. Det gör mig galen om jag ska vara ärlig, efter flera månader av detta är jag deprimerad och mitt tålamod är slut innan jag knappt hunnit vakna på morgonen. Jag är ingen rolig mamma.

PLEASE HELP! Vad gör jag för fel?

[Susanne*]

Hej och God Fortsättning

Det låter som ni fastnat i en negativ spiral - en spiral där du bekräftar hennes oro/krav och då bär runt på henne och tillmötesgår henne. Ofta kan något sådant här starta vid en "orolig period" som ex. sjukdom eller åttamånadersångest. Barnet är gnälligt och man bär och "gör som det kräver". Tiden fortsätter och barnet gör som det har lärt sig och som egentligen är ett destruktivt beteende för alla.

Har du läst Barnaboken Nu är min bok utlånad men (snälla hjälp mig någon vänlig själ ) det finns ett avsnitt inom "det första året" som handlar just om att barnet inte blir nöjt hur mycket man än tillmötesgår det. Kan det vara "gifta sig med barnet eller förbereda det för livet"

Ja, i alla fall, så vill jag rekommendera dig att läsa om hela det första året och därigenom backa bandet. Kör en "kur" där du bestämmer dig för ett förhållningssätt och ett nytt bemötande. Det brukar ta ett par dagar och barnet kommer tacksamt att ta emot det. Det är, som du skriver, ni som lärt henne detta beteende men är inte nöjd ändå för det är inte "rätt" för henne.

Hon behöver inte bli buren - annat än för transport eller för gos. Om du gör något så fortsätt med ditt, bjud in henne och hör sedan inte andra gnäll-krav på att ex. bli buren eller uppmärksammad. Prata glatt på om ditt och gör henne delaktig, ex. ta upp din strumpa, häll i vatten i kastrullen etc. Går hon bara runt så kan du släppa lite spännande saker på golvet som hon kan utforska. Vid andra tillfällen när hon gnäller och klänger så kan du sätta dig ner, bara göra ingenting. Låt henne klänga på dig tills "den tomma tiden" inträffar och hon går vidare i livet.

Du måste hålla en saklig och glad attityd. Inget är farligt och "såhär gör man här". Tyck inte synd om henne utan du gör henne en tjänst att kunna utvecklas själv och att kunna upptäcka världen själv. Just nu räddar du henne från världen som då måste vara farlig och knyter henne till dig själv.

För övrigt så sover hon som hon ska Ute som hon ska Äter som hon ska AKTIV social delaktighet Hon börjar bli en "stor" tjej och kan en hel massa nu.

Vad tror du Kom gärna med mer frågor så finns jag och vi här.

Varm kram
Susanne

[Linnéa med två barn]

Ja, du, jag förstår dig! Har också haft två bärbarn som jag brukar kalla dem. Såg en tjej som en gång fick till svar här att barnet skrek för att mamman lärt barnet att det är farligt utan henne. Men vad gör man när man inte orkar höra på skriket längre, jo, tar upp barnet förstås.
Försök bestäm er båda två, involvera andra släktingar med, hemma för att inte bära mer. Om barnet gnäller, har slått sig e.d, sätt er på huk och trösta. Vägra lyft! Lär barnet att man kan umgås på golvet. När du inte hinner sitta där på golvet (maten måste ju ex lagas) så får du helt enkelt försöka stänga av öronen. Jag vet att det är jättejobbigt men tänk på din rygg! Tillslut inser hon att det hjälper inte om jag skriker.
Kram o lycka till. Det kommer bättre tider, jag lovar.