Fundersam och undrande ligger jag här. Är det verkligen någon därinne? Jag är inte orolig direkt, men kan inte låta bli att grubbla.
Jag är sjuk - öroninflammation - som jag fått penicilin för (eller mot). Det hjälpte direkt akut första dagen, men sedan har det inte hänt så mycket mer. Locket släpper inte och det sticker fortfarande ibland, även om den dunkande smärtan är borta.
Det har ju inte så mycket med bebis att göra, men man funderar ju på hur nyttigt det är med medicin och så, även om det står på förpackningen att det inte ska påverka. Och läkaren sa samma sak.
Vi har varit borta hela julen. Åkt runt till släkten, som vanligt. Det är klart att det tar på krafterna, även när man är ogravid och fullt frisk. Idag bröt jag ihop för vi hade bestämt att vi skulle åka till Ikea. Jag orkade helt enkelt inte. Maken tog Vera och åkte utan mig. Jag somnade och sov i två timmar till. Och jag har inte gått ur sängen än...
Det har ju inte heller så mycket med bebis att göra. Jag undrar mest när man fattar att det är verkligt? Jag har ju sett med egna ögon att det är något, men det hjälper inte. Inte helt i alla fall.
/LO
PS. Jag måste bara säga att jag blir lycklig över att höra Vera sjunga "Hej mitt vinterland" i köket medan de packar upp massa julklappar
