Efter en väldigt lugn och harmonisk höst har nu Elsa, snart 3,5, kommit in i en ny trotsfas. Lillasyster är 8 mån och börjar visa tecken på 8-månångest. Jag känner att jag hanterar det mesta fel

och skulle verkligen behöva lite bannor

och konkreta verktyg för att ta mig i kragen och hantera situationer på ett bättre sätt! Ska ge ett par exempel

VILL STYRA Elsa vill styra det mesta, meningen "det är jag som bestämmer" hörs ofta här hemma, både när hon är arg och när hon är glad. Det är att hon ska bestämma precis hur vi ska göra, det mest extrema exemplet är att hon vill bestämma hur vi ska säga saker, alltså hur vi ska uttala saker

Vi kan sitta och prata, eller jag läser en bok och så säger hon helt plötsligt "NEJ mamma! Det heter inte leeego, det heter leggo!" Hon blir verkligen arg, och sen vill hon absolut att man ska upprepa ordet som HON tycker att man ska säga det. Nu gör vi inte det längre, men i början innan vi fattade så kunde vi göra det, för vi trodde inte att vi "bråkade" om nåt, då visade det sig snabbt att det inte gick att säga "rätt"; utan hon fortsatte bara att rätta oss tills vi gav upp... Visst fattar jag att hon inte ska få styra hur vi pratar, men hur bemöter man sån här ilska och styrandebehov på bästa sätt. Känner att jag är inkonsekvent och ibland blir irriterad. Ibland ignorerar jag, ibland säger jag bara att "men så här säger jag, du får säga på ditt sätt".

PÅKLÄDNING Vet att det är ett problem för många, men här är det så att hon vill göra allt själv, vilket hon också får. Men det tar sån tid!

Hon går på dagis 6 timmar om dagen och vi har inte bråttom dit så jag brukar börja i god tid (45 min innan vi måste gå). Först vill hon inte klä på sig alls och när vi sen väl kommit till det stadie att hon tänker klä på sig (oftast med hjälp av humor och ibland tyvärr lirkande

) så hamnar vi i en härva där hon vill klä på sig allt, men inte klarar av allt. Jag har fattat att det absolut inte funkar att börja hjälpa henne - gudbevare mig!

men problemet är att om jag låter henne vara så håller hon på ett tag, ger upp och klär av sig allt som hon redan fått på sig och börjar leka med nåt istället. Om jag försöker hjälpa henne blir hon vansinnig. Nån enstaka gång ber hon om hjälp, men när jag börjar hjälpa henne blir hon så arg att tårarna kommer och skriker "jag kan SJÄÄÄÄÄÄÄLV!!" fast hon nyss bett om hjälp..... Till slut blir jag sur och arg och lillasyster skriker för hon börjar bli trött och så kommer arga rösten fram och då blir ju allt ännu värre - hjälp!

Har t om börjat vissa morgnar med att säga att "idag VILL jag inte att vi bråkar, jag tycker att det är så jobbigt, vi kan väl hjälpas åt idag" Det har faktiskt gått lite bättre de dagar, men jag vet inte om det är helt fel att lassa över så mycket ansvar på henne..?

ILSKA Ja hon är ARG

så ofta. Jag tycker att det är så himla tråkigt och kan inte låta bli att visa det ibland. När vi gör nåt kul tillsammans så blir hon ofta helt plötsligt bara ARG på mig och allt jag gör är fel. VET ju egentligen att jag inte kan bli sur för det, men vad ska man göra? Bara sluta göra det man gör? Säga att man inte vill vara med nån som är så arg (men man måste väl få vara arg, eller?)
Usch det finns tusen exempel till, men summan av det hela är att jag som tyckte att jag hade koll på trotsbiten känner att allt blir fel. Jag har försökt analysera mig själv och jag tror att det handlar om att jag nånstans i situationen tycker att "men du är ju stor nu, skärp dig och hjälpt till nu!". Fast jag VET ju att hon inte alls är så stor

Hon pratar så himla bra och jag tror att det påverkar mig också- det KÄNNS ju som att hon borde förstå men så är det ju inte.
Blir jättglad om jag får en spark i baken och lite konkreta tips!