Saga, 2,5 år, har alltid varit dålig på att äta själv. Tidvis har det varit nästan bra, hon har kunnat äta en normalstor portion på egen hand utan hjälp eller trug. Men oftast har jag hjälpt henne på traven med att mata eller be henne smaka på det goda köttet. Och det där med en sked för mamma och en för pappa har alltid varit en klassiker. Innerst inne har jag vetat att det är fel, men jag har varit så ifrån mig då hon annars inte bryr sig om att äta. För några månader sedan provade jag att sluta bry mig om hennes ätande, jag lade upp maten och lät henne äta vad hon själv ville och hur mycket hon ville. Sedan tackade vi för maten och så var det bra med det. Jag klarade av det i nästan fyra dagar. Då kapitulerade jag. Hon hade inte ätit någonting förutom välling morgon och kväll, och vår lilla underbara solstråle hade förvandlats till en odräglig gnällspik som jag lätt hade kunnat ställa ut på motorvägen med en skylt om halsen "BORTGES". Och när jag så gav upp och började mata henne åt hon med hjärtans god aptit. Och vår lilla solstråle återvände.
De senaste veckorna har jag känt att jag inte orkar eller vill hålla på med att mata och truga henne längre. Trotsen kommer när som helst och jag vill inte att hon ska använda maten som "vapen". Det ska vara i hennes eget intresse att äta, inte i vårt. Jag vet ju det. Dessutom har hon börjat med fasoner som att spotta ut maten och slänga den runt sig. Så i söndags startade vi om. Allt enligt regelboken: Lägg upp maten, äta utan att ta notis om hennes ätande, när hon stiger upp och säger TACK FÖR MATEN får hon duka av och ta i hand och så är måltiden avslutad. Inget trug och ingen matning.
Idag har vi avverkat fjärde dagen. Saga har inte ätit någonting på fyra hela dagar. Och nu vet jag inte om jag grejar detta längre. Inatt vaknade hon och grät så ledset (trots att hon inte är sjuk), vilket inte har hänt på jag vet inte hur många månader. Hon påstod att blöjan läckt, men när jag kände var den torr. Däremot var hennes mage så insjunken och platt och revbenen stack ut. Var hemskt att känna.
Och nu idag vrålade hon i 45 minuter innan hon somnade på dagsluren. Det kan jag leva med, har hänt förut. Men läggningen ikväll... Så har hon aldrig gråtit förut vid en nattning i hela sitt liv. Och det är ju inte så svårt att lista ut vad det beror på.
Alltså, det känns som vi kört fast. På något sätt är det ju som att mat föder mat precis som sömn föder sömn. Nu äter hon INGENTING. Förr kunde hon åtminstone plocka i sig en halv köttbulle och en halv potatis med lite sallad på egen hand utan någon som helst uppmaning. Men nu rör hon knappt maten. Flera gånger har hon stigit upp och tagit mig i handen och tackat för maten innan jag ens hunnit sätta mig till bords
Det är som om det blivit en sport för henne. Det är så roligt att inte behöva äta och få duka av den orörda tallriken och sedan göra vad man vill medan de andra äter 
Hennes aptit är noll nu. I samband med ensamleken har hon alltid ätit en smörgås eller en skål med torkade frukter. Hon har alltid älskat detta, speciellt russin och aprikoser. Idag fick hon en hel skål - som hon inte rörde. De andra dagarna har hon inte rört smörgåsen
Den som hon alltid slukade förut!Mjölkflaskan efter lunch och middag har alltid varit begärlig. Nu vägrade hon den också idag.
Vad värre är att nu har jag inte min man med mig längre i detta. I samband med den sorgliga nattningen ikväll deklarerade han bestämt att "nu får du sluta med denna löjliga metod! Flickan måste ju få mat i sig!" Och jag släppte in alla matvargar som finns. Är nu helt uppgiven.
Saga förstår knappast att det är maten som är vägen tillbaka till välbefinnande just nu. Tror inte hon ser sambandet. Innan måltiderna är hon otålig och hungrig, frågar stup i kvarten om vi ska äta nu och om hon får börja. Jag tänker varje gång YES NU kommer hon att äta. Hon sätter sig i stolen, tar/får mat, petar i den - och stiger upp och tackar för sig.
Snälla ni kom med råd snabbt! Vad ska vi göra? Jag klarar inte av att se hennes insjunkna mage längre. Och en likadan nattning till kommer att ta knäcken på oss alla. Hur ska vi hjälpa henne att hitta aptiten igen?
En förtvivlad mamma
Saga född 28 maj 2005 och kurad vid 6 mån 
Kan du inte ha en viss tid hon ska sitta med vid bordet? En äggklocka som ställs och hon måste sitta med tills den ringer! 
men hellre en mätt och glad unge som äter lite ensidigt ett tag 
Vi har inte världens bästa matstunder, det läses bok, trugas med en för kusinen si och så osv. Lovisa är liten och smal men kan äta rejält om hon gillar maten och är hungrig. Men hon är väldigt lättdistraherad och efter några tuggor har hon ofta tappat intresset. Då tar vi ofta till att mata henne (om vi får). Jag ser det inte som ett problem utan tror att det är något som ger sig med tiden.
).
Ett problem jag inte vet hur man löser är när ett större barn kan förstå att det kanske vankas godsaker efteråt 