Jag köpte barnaboken när jag var gravid och tänkte att har AnnaW lyckats uppfostra 9 barn som verkar klara sig bra i livet, förhållandevis framgångsrika och dessutom velat skaffa barn i sin tur så bara måste ju HON om någon veta hur man gör, i alla fall lite.
Min utgångspunkt var att jag inte har haft så mycket bra förebilder i mitt liv och att JAG kan nog inte uppfostra/ta hand om ett barn, men visste att om jag inte får bli farmor eller mormor endag, så blir jag nog bli en bitter gammal kärring som ingen vill ha att göra med…
Insåg att man kan nog inte liksom bara BLI en bra förälder på intuition utan här krävs noggrann planering och strategi samt en KURS i föräldraskap, men vart? Kurser för Hundar finns massor men för barn??
Började läsa barnaboken och bestämde mig för att man bara måste köra standard modellen och inte ha sitt barn i sängen utan i sin egen (ville inte ha en 12 åring som skall sova med mamma och pappa precis).
Sagt och gjort pluggade boken i 2 månader innan Tor kom till världen och när han var född på BB så visste minsann JAG hur man GÖR men INGEN annan (nåja, AnnaW vet ju…).
Så amma försökte jag göra och ungen skrek, så jag buffade och buffade (så stod det ju i boken…) Efter 3 dygn hade han gått ner mer än 12% och min mjölk var inte igång heller. En barnmorska övertalade mig att få ge honom ersättning inför PKU provet och på den banan är det. För första gången sen han föddes blev han mätt, så mätt att när de stack honom i handen så soooov han så gott.
En annan barnmorska sa att SÅ skall ett spädbarn absolut inte bete sig så hon sa att han var så sjuk och uttorkad, att han nog skulle dö alldeles strax, typ.
Och med den kommentaren var MIN överlevnadsångest i full blom. Här skall ammas och handmjölkas om det så är det sista jag gör!!
Jag ammade och Tor hade ont i magen, jag grät och hade ångest och så var det igång. Han skrek på bröstet och jag grät, så höll det på i 2 långa månader med allt gnissel som tillhör.
Runt denna tiden tänkte jag att allt det där som stod i barnaboken om att AnnaW hade buffat en 3 veckors till sömns på några få min och att ett litet barn endast skriker 5 min/dygn var ju helt klart en lögn! Hon fattade nog inte vad det var hon skrev tänkte jag. Började söka på Internet efter fler svar och hittade detta forum där jag började läsa och läsa. Hmmm…. Hittade buff-filmen och insåg snabbt att det var ju inte så konstigt att han inte somnade av min buffning han hade nog mera fått en släng av ”baby shake syndrome” så nu grät jag ännu mera.
Inte nog med att jag försökt att buffa en 1 dagar gammal bebis som skrek efter mat, jag hade dessutom fel-buffat honom för att han inte slutat skrika.
Nåja sagt och gjort, jag registrerade mig på forumet, som tog flera veckor då det gick fel för mig, och började sedan att ställa alla dessa frågor jag hade. Jag hade ju kommit till insikten, att jag förstår ju bevisligen inte VAD AnnaW skriver så nu måste hon förklara hur jag skall göra för att få mitt barn på bana. Han skulle ju bli en tvättäkta AnnaBebis! (annars överlever han ju inte med mig som mamma…)
Kan ni då tänka er att här kommer jag som förälder och tycker att AnnaW skall svara på mina frågor och det känns som om de flesta svaren jag får är goddag yxskaft eller en utskällning, inte fattar jag att det är Barnets svar hon ger mig…
Tänkte att hon har nog missförstått mig, jag måste nog vara tydligare med mina frågor. Skriver så tydligt jag kan och sakligt, men tillbaka får jag fortfarande inte SVAREN, hon bara svarar att det kan du själv knåpa ihop osv. Mycket frustration blev det men skam den som ger sig.
Med tiden som jag ställer frågorna och AnnaW svarar så händer något, inte med mig utan Tor. HAN har fått en röst, genom AnnaW! Nu börjar saker falla på plats, social delaktighet, sömn, mat allt hör ihop!?!
Inser efter en tid att Tor har adopterat AnnaW som extra mormor och HON är barnets röst, inte MIN. Gissa om jag blev paff med denna insikten?! Inte nog med att hon inte ger de exakta svaren på mina frågor utan på Tors, hon skäller dessutom på mig för att jag INTE lyssnar på varken henne eller Tor. Ja, det är ju bara att rätta sig in i ledet, AnnaW uppfostrar TorsMamma så hon i sin tur kan uppfostra Tor till att bli den där AnnaBebisen han såååå gärna ville bli, och mamma inte fattat än.
TorsPappa (som gör sitt bästa med att springa ikapp) tycker nog allt ibland att man måste kunna uppfostra sina barn på instinkt och tror även ibland att Tor nog hade kunnat blir så här bra utan AnnaW, men då säger jag bara, att då hade vi fortfarande inte sovit om nätterna, och han hade burit på ett barn i tid och otid för att den hysteriska mamman inte skall hamna i upplösningstillstånd.
Jag har studerat olika sovmetoder som finns (bl.a. SHN, NCSS och Babywhisperer) och finner att samtliga av dessa ”metoder” har mycket gemensamt (undantaget är 5 min metoden) där det går ut på att lära sig sitt barns skrik (frågor) eller gråt (ber om hjälp). Jag är nu övertygad om, med lite facit i hand, att min son har inte gråtit många minuter i sitt liv utan snarare varit mycket förbannad, ibland frågat massor och någon enstaka gång gråtit. Han gillar att göra saker själv, vill helst inte ha massa hjälp och att bli arg är en förutsättning för att kunna/orka gå vidare. Ett barn som inte utrycker sina känslor kan man nog ifrågasätta tycker jag, för inte kan man väl vara ”lycklig” eller ”snäll” för jämnan heller?
Det är svårt att bara ta valda delar ur Barnaboken och applicera för att sedan ifrågasätta varför det inte fungerar, när det faktiskt är en helhetsguide. En bok om att bli en självständig vuxen individ som förhoppningsvis kommer att klara sig själv här i livet, som känner sig nyfiken på livet och tar det som kommer med en attityd som känns bra, och kanske en dag också VILL skaffa egna barn. Just så hoppas jag att Tor skall fortsätta känna och vilja ge sina egna barn en dag, precis så som Extra Mormor AnnaW har lärt honom att man skall göra.
Mormor AnnaW säger att ” Rom byggdes inte på en dag. Men se så stadigt det blev och så vackert det stod och står än”.
På det svarar Tor: ”alla vägar bär till Rom även om de inte är raka och lite kringelkrokiga ibland, mamma kanske tar en och annan omväg, men dit skall vi – tillsammans!”
Ps. ” Små barn ska njutas - och njuta själva” – förstod jag först när Tor var ca. 3 månader och jag blev förälskad, kär, ja -älskar kravlöst! Ds
Tack, TorsMamma 
{|= 
Nu hade vi underbara barnmorskor som inte en gång tyckte att det var konstigt att han sov (förutom att de ville att jag skulle väcka honom mitt i natten andra natten för att amma honom eftersom han gärna ville sova hela natten redan då).