Våldsamt beteende

[lilla morran]

Jag var i köket och laddade diskmaskinen. Lillebror 5 veckor låg i sin babysitter och storasyster 3 år leker med sin docka.
När jag vänder mig om så sitter storasyster på dockan och slår dockans huvud i golvet
Jag frågar lugnt - Varför gör du så med dockan? Så får man väl inte göra?
Inombord blev jag helt skakis
Var kommer denna ilska ifrån
Jag satte mig ner med storasyster i knäet och frågade varför hon gjorde så?
För att jag gjorde det blev svaret. Jag fortsatte att frågade om hon var arg på något speciellt? Hade då i tanken att hon var arg på lillebror eftersom hon nyligen blivit storasyster men hon sa att hon var arg på pappa eftersom han inte var hemma...

Jag tog väldig illa vid mig, tänkte att hon är jättearg på mig och på lillebror osv. Vi hade under dagen kommit ihop oss ett antal gånger så hon tyckte väl mest att jag tjatade och var sur så det kanske var därför som hon var arg men att visa det på så våldsamt sätt?

Hur allvarligt ska man se på detta? Jag har aldrig sätt att hon visat denna tendens tidigare men man vill ju inte sopa det under mattan precis..
Sedan är det väl tur att det var dockan som fick ta ilskan så det inte gick ut över lillebror eller katterna!

Överreagerar jag?

[Lua]

Hej

Jag vet inte om du överreagerade men du tolkade in en massa i situationen som inte alls behöver vara relevant. Varför skulle hon t.ex. vara ARG på lillebror Hon kanske bara ville prova att använda dockan på ett nytt sätt... Jag skulle nog ha avvaktat och sett vad hon gjort härnäst. Om jag hade ingripit hade jag gjort det väldigt sakligt, typ: Försiktigt! Dockan kan gå sönder. Och sedan agerat som om det var vilken sak som helst. För det är det ju, egentligen.

Sen hade jag funderat på kvällen på min kammare, över mina farhågor och se vad som kan göras. Känner storsyster sig ordentligt behövd? Är hon arg och frustrerad och hur kan jag hjälpa henne med det? Varför tjatar jag och är sur? Hur kan jag göra henne delaktig? Sover och äter hon ordentligt?

Har du Barnaboken? Det är den allra bästa man kan hålla i handen när det gungar Jag skulle vilja rekommendera dig syskonkapitlet och kapitlet om trots. Läs också de klistrade trådarna här ovanför - där finns mycket kloka ord!

Kommentarer på det?

Kram Lua.

[blomman]

Hm.. nu ska vi se, när jag var liten, visserligen lite äldre än 3 år, så hängde jag mina barbiedockor i ett träd, jag slog mina dockor i husväggen allt vad jag kunde, jag och min bror lekte att vi hade en baby i en dockvagn som välte och vi råkade trampa på babyn/dockan..
Och mitt i allt detta "våld" så var jag jättesams med mina syskon, slog aldrig andra barn eller djur, och ingen av oss syskon har vuxit upp till någon våldsverkare. Jag skulle nog våga påstå att vi är rätt socialt fungerande individer alla tre.. och vi har fått med oss ett mycket gott moraliskt tänkande (tack mamma!) och empati.

Jag minns fortfarande känslan när man slog sin docka allt man kunde i väggen. Det var skönt, ungefär som när vuxna går på boxpass på gymet.
Jag kan se den känslan hos mina barn när de drämmer en stor gren i ett berg i skogen.

Vad jag menar är att du nog inte ska läsa in så mycket i hennes beteende. Precis som Lua skriver så kan du möjligtvis ta bort dockan för att den inte ska gå sönder. Lugnt och odramatiskt.
Jag förstår att du kanske tänker oroliga tankar, men jag tror du kan ta det lugnt. Faktiskt!

En gång när Mira var runt tre så glömde jag av mig och lät "vän av ordning" ta över. Hon gjorde väl något liknande med nån docka och jag sa "akta dockan, den får ju ont". Varvid ungen tittar på mig förvånat och säger "men mamma, den är ju inte riktig"...

Kram /Blomman

[lilla morran]

Tack för lugnande svar

Jag tyckte att jag var rätt lugn av mig när jag pratade med lillasyster men tankarna kan ju synas utanpå ändå.
Sedan lillbror kom hem så har storasyster reagerat VÄLDIGT Jag brukar trösta mig med att det är skönt att hon reagerar utåt och inte håller det inne
Det är nog därifrån det kommer, osäkerheten från min sida. Jag kanske läser in för mycket i hennes handlingar
Men här hemma har det varit kaos ett tag nu. Storasyster trotsade rätt så bra innan lillebror kom och det blev inte bättre...hon är väldigt inne på "jag kan" "jag skulle" osv. Hon får ofta ett utbrott över att jag satt igång diskmaskinen och att inte hon fick trycka på knappen... Och då är det inte säkert att hon är hemma när jag sätter igång maskinen

Hon har alltid haft egna sysslor men nu kan hon helt plötsligt inte utföra dom Eller vill inte Om det är någon annan som gör dom istället nu när hon sagt att hon inte vill så är skriket igång.
Hon kan inte leka själv längre Hon står brevid hela tiden så att man nästan springer över henne. Mamma och pappa har helt plötsligt blivit hennes lekkamrater
Vi leker med henne en stund och vi brukar säga att vi leker ett tag sedan får du leka själv eller hjälpa mamma med att duka t ex.
Gör vi fel där?
För hon fortsätter inte att leka själv och hon hjälper inte till att duka utan hon hänger runt mina ben...
Och jag börjar få väldigt dåligt samvete av att hela tiden säga att ska du inte gå och leka med något nu när du inte vill hjälpa mig?
Hon vill inte hjälpa till längre, utan nu vill hon bara stå brevid. Om vi har besök eller pratar i telefon så skall hon hela tiden prata med mig. Så har hon inte gjort förut? Förstår att det kanske är jobbigt att få konkurrens men vi försöker att ge henne egentid med oss båda men hon verkar vilja ha mer och mer.
Just nu känns det som vi har hamnat helt fel och att vi är på väg åt fel håll.
Jag vet inte vad jag ska göra
Vi har barnboken och jag läser varje kväll känns det som men jag hittar eller ser inte något svar..

[Ewa]

Hon har alltid haft egna sysslor men nu kan hon helt plötsligt inte utföra dom Eller vill inte Om det är någon annan som gör dom istället nu när hon sagt att hon inte vill så är skriket igång.

Där sätter du fingret på det grundläggande problemet alldeles själv, ser du det? Hon ska känna ända in i märgen att ni verkligen, VERKLIGEN inte klarar er utan henne. Uppenbarligen gör ni ju det, eftersom hennes vägran inte får några konsekvenser. Då tar ju bara någon annan över uppgiften. Istället för att det verkligen inte blir gjort om hon inte gör det. Förstår du skillnaden? DÅ först, känner hon sig riktigt behövd. Så propsa på att det bara inte GÅÅÅÅÅÅR om inte hon kommer och hjälper till. Handen om handen om så ska till. Men med lite teater brukar det kunna ge sig. Hon FRÅGAR i HANDLING om hon verkligen behövs i tillvaron. Och då gäller det att svara i handling också.

Förstår att det kanske är jobbigt att få konkurrens men vi försöker att ge henne egentid med oss båda men hon verkar vilja ha mer och mer.

Jag tror det har mycket lite, eller ingenting, med att hon fått konkurrens att göra. Däremot vill hon veta hur HENNES roll ser ut nu när en ny medlem kommit till familjen. Vad har HON att bidra med? Ge henne praktiska uppgifter vad gäller lillebror. Kan hon byta blöja, tack - för du har så klumpiga fingrar just idag... Eller kan hon sätta på sockorna så han inte blir kall om fötterna... ALLT du kan komma på. Och släng alla tankar kring syskonrivalitet, egentid osv i soptunnan. Läs gärna kapitlet om Syskon i BB. Och VET på djupet att ni gett henne den största gåva ni kan, som föräldrar, när ni gett henne ett syskon .

Får hon känna sig så behövd - på djupet - kommer hon också ta sig pauser. Men hon behöver 2 rejäla arbetspass (ca 20 min) varje dag, + allmäna göromål under dagen. Då kommer du märka skillnad, vill jag faktiskt lova.

Kram Ewa

[lilla morran]

Tack Eva

Det blir enklare att se om man blir "petad på näsan"

Tyvärr är det nog så att då jag var gravid så blev det så pass mycket enklare att göra hennes sysslor också så när hon sa nej så blev nog jag rätt så lättad
Jag orkade inte riktigt med att ta diskussionen eller att spela upp teatern över hur mycket jag behövde hennes hjälp just då. Sedan så kände vi nog att vi "körde" lite med henne så då slapp hon Förstår ju nu hur fel det var

Jag hoppas att ensamleken kommer tillbaka för jag ser ju att hon behöver den. Just nu så ser hon alla vuxna som hennes lekkamrater.
Vet inte riktigt hur jag ska pusha henne igen utan att låta tjatig..
Nu fattar jag att det var jag som "förstörde" den när jag var gravid genom att tillåta att hon tittade på barnkanalen när hon egentligen skulle leka...Och nu får hon inte titta mer än på Bolibompa på kvällen. En dålig vana sätter sig så lätt

Sedan har vi varit rädda för att hon skall känna sig undanskuffad hela tiden. Även andra har hjälpt till med att förstärka den känslan
Och vi som har givit henne den bästa present som hon kan få
Att vi inte kan förstå det 8)

[Ewa]

Hej hopp!
Se där - du visste ju allt redan. Du hade bara glömt bort dig lite. Då är ni snart i nya vanor igen

Jag hoppas att ensamleken kommer tillbaka för jag ser ju att hon behöver den.

Återinför den i stor stil. Det gjorde vi. Ljuvlig stund på dagen för oss alla, när vi ensamleker på varsitt håll alla tre.

Sedan har vi varit rädda för att hon skall känna sig undanskuffad hela tiden. Även andra har hjälpt till med att förstärka den känslan
Och vi som har givit henne den bästa present som hon kan få
Att vi inte kan förstå det

Lyssna inte på olyckskorpar - de finns det gott om. Och de har en tendens att vare sig SE eller HÖRA att deras kraxningar totalt kommer på skam, när inget fog finns för DERAS "farhågor". Så de kan du aldrig vinna över till din sida. Det bästa är att stänga öronen och nicka lite. Och sen fortsätta med ditt. Tycker JAG.

Låt nu syskonen riktigt få njuta av varandra! Och ni av dem!

Kram Ewa