Vår 6,5-årige pojke hade som mindre en mycket god aptit. Han åt allt som serverades med några få undantag. Som 3-åring var han till och med lite krallig och stadig men idag är han lång och faktiskt mager. (129 cm/24 kg)
Vi har som princip att inte laga extra mat eller erbjuda något annat istället för det som serveras utan det som ställs fram är det som finns.
Det sista året har han dock blivit mer och mer kräsen- han ratar numera allt kött, inkl. kyckling och all fisk utom fiskpinnar där iallafall paneringen
En gång i veckan äter vi pannkaka och det övriga ganska ofta men i övrigt lagar jag vanlig husmanskost. Jag har full förståelse för att alla inte tycker om lever eller korngryn eller paltbröd men ALLT utom det ovan uppräknade kan man väl inte rata!?
Det börjar bli skittråkigt vid matbordet. Vi har som föresats att inte börja tjata om maten, hur viktigt det är att få i sig osv. men när man ser honom sitta där och se ut som om hela världens bördor låg på hans axlar samtidigt som han petar i maten eller suckar så är det snart igång iallafall!
Idag sa pappan, i vanlig samtalston, att nu äter du upp maten annars så blir det inget lördagsgodis varpå pojken gråtande och hulkande tar några pyttetuggor av maten.
Andra gånger har vi bara torrt konstaterat att "det blir inget mer/annat att äta ikväll, bara så att du vet det" Någon timme senare klagar pojken över att han är hungrig och vädjar "Snälla, jag vet att jag inte skulle säga att jag är hungrig men jag är det iallafall!
Svaret blir då helt inkonsekvent: "Ja, OK då men kom ihåg det här nästa gång när du inte vill äta middag- då blir det ingenting" (Vilket det förmodligen blir ändå!)
Är det någon som har ett bra förslag på hur man ska hantera det här?
Skall man tvinga, hota, muta? Skall man låta bli att ge honom det där extra äpplet de gånger som han inte har ätit bra och istället låta honom lägga sig hungrig? Det är kanske det rätta i teorin men ack så svårt att genomföra!