Hur förklarar jag frånvaron av pappa för mit

[Jeanette]

Hej Anna (och alla andra här på sidan)!

Jag undrar om du har något tips till mej.
Jag lever ensam med min dotter, som nu är 20 månader gammal. Valde själv att lämna pappan redan under graviditeten då det visade sej att han föredrog whiskeyflaskor framför mej och vår kommande bebis. (Hade han visat det tidigare hade det nog aldrig blivit något barn, så jag är glad ändå...) Ett beslut jag aldrig ångrat eftersom det bara gått ytterligare utför med honom och jag känner att jag och min lilla flicka har det bra ändå.

Det som är tråkigt är dock, att fast jag försökt få pappan att komma och hälsa på sin dotter, så har han inte gjort det. Han har bara sett henne ca 4 ggr, och senast han såg henne var hon 4,5 månader gammal. Nu har jag gett upp. Han har en gång för alla bestämt sej för att inte vara en aktiv del i hennes liv. Kanske han ändrar sej en dag, men jag får ju leva efter hur det ser ut nu, och då till min fråga.

Hur förklarar jag pappas frånvaro för min dotter??? Än så länge har hon inte själv ställt några frågor (hon är ju lite liten för det än) men en och annan fråga har jag fått från "kompisar" till henne, som är lite äldre. Än så länge har det mest varit vad han heter och var han bor och så, men jag vill vara förberedd med ett svar, både till andra barn som undrar och till min dotter då den dagen kommer. För jag är rätt säker på ATT den kommer.

Har pratat med barnpsykologen i min kommun, som tyckte att jag skulle säga att vi var skilda. Att alla barn idag vet vad skilsmässa är, och det vet dom kanske, men det förklarar ju inte varför han inte finns med i bilden alls!
Skilsmässobarn brukar väl ändå oftast träffa pappa (eller mamma) varannan helg i alla fall, eller åtminstone veta om VEM som är deras pappa.
Jag har bara kunnat visa pappa på foto... och det säger ju inte så mycket....

Det absolut viktigaste för mej är att min dotter växer upp och får en bra självkänsla. Jag vill inte att hon ska behöva känna sej "ratad" av sin far. Att hon tyst ska undra vad hon har gjort för fel för att han inte ska vilja ha henne...

Till saken hör också att han har en dotter sedan tidigare, en halvsyster till vår dotter alltså, och halvsystern träffar han regelbundet. Skillnaden är att henne hade han en relation med eftersom den separationen kom då halvsystern var 2,5 år gammal. Lite lättare då att välja bort någon man aldrig levt under samma tak med, kanske...?

Ja, jag tycker naturligtvis att karlsloken är en skit av stora mått, men det är ju en annan sak. Frågan kvarstår dock.... Vad säger man???

Vill inte förstöra en ev. relation längre fram genom att tala illa om honom, men samtidigt vet jag inte hur jag ska få fram frånvaron annars? Om jag ljuger och säger att hennes pappa är en underbar människa som tycker så mycket om henne, så är ju risken att min dotter kommer tro att det i så fall måste vara jag som satt käppar i hjulet för hennes far att få träffa henne, och då skulle hon kanske känna sej sviken av både mej och pappan, eller?

Tack för hjälp!

[annawahlgren]

Eländes elände Jag vet hur det är Hade en pappa till tre av mina barn som försvann när de var mycket små och som aldrig så mycket som rörde vid den yngste. Han höll sig borta i tio år och kunde inte skicka så mycket som ett vykort till deras födelsedagar eller ett julkort När han dök upp igen och de var i tidiga tonåren, kastade de sig om halsen på honom och sa "Hej, pappa!". Jag betraktar det som mitt livs bragd att jag lyckats hålla honom om ryggen i hans frånvaro under alla dessa år för att de 1. inte skulle känna någon som helst skuld över hans försvinnande, 2. inte skulle färgas i sin obefintliga bild av honom av det JAG tyckte och tänkte om honom, utan själva kunna bilda sig en uppfattning en dag

Med detta att jag höll honom om ryggen menar jag att jag hade ständiga konkreta "förklaringar" till att han inte kom: han hade så mycket jobb, han jobbadee låååångt borta i världen (ett långt tag bodde han granne och jag bara hoppades vi inte skulle stöta på honom på gatan), han var sjuk och jättedålig och orkade inte ens skriva brev, etc etc etc De fick upptäcka själva, när de var mogna för det, att han tydligen inte var särskilt intresserad. Och ingen av dem har, vad jag vet, tagit på sig skulden. Vilket ju annars är det verkliga problemet, som jag alltså anser till varje pris måste undvikas.

Det finns en lång tråd här där vi nyligen talat om saken som heter "Hur hjälper man en sviken dotter ". Du hittar den via search

Din lilla flicka är så liten och hon lider ingen nöd. Det kommer att dröja innan hon frågar efter pappa och då tycker jag du kan börja med att servera en vit lögn om att han arbetar på andra sidan jordklotet. Det finns det många pappor som gör (och det gör det ju faktiskt). Det kan du också slå i de äldre barnen som undrar. För det är inte DE som ska tala om för henne att hennes pappa inte bryr sig om henne

[Jeanette]

...för svar! Måste säga att jag är imponerad av att du(Anna) svarar så snabbt. Det känns lite som att du har så mycket runt omkring dej och jag hade inte blivit förvånad om forumet hade fått komma på låg prioritering, men jag är tacksam att det inte är så. Vill också passa på att säga att boken "online" är jättebra. Har haft både nytta och glädje av den såväl som Barnaboken.

Jag var inne och läste "Hur hjälpa sviken flicka", men känner inte riktigt igen situationen, eftersom hon levt ihop med sin far och alltså mycket väl vet vem han är. Egentligen känns det som att den stackars flickan har det ännu värre, för min dotter vet ju inte vad hon saknar....

Däremot känner jag mej fortfarande kluven till det här med att ljuga för henne. Har fått höra från en väninna (som hade det tufft då hon var liten och serverades lögner) att när hon väl förstod så var hon så arg på alla som försökt försköna pappans göranden. Att hon själv fantiserade ihop en bild av sin far som en underbar man, och att smällen blev jättehård då hon i samband med tonårstiden (som ju är känslig i sej) förstod.
Hon hävdar med bestämdhet att man aldrig ska ljuga, för det blir bara fel.

Tja, någon form av lögn måste det nog bli ändå... eller åtminstone undanhållande av information, för den rena sanningen känns bara FÖR JÄVLIG...

[skj]

Hej Jeanette

Det var jag som skrev om min "svikna dotter". Hennes situation är ju lite annorlunda än er, men hon har en lillebror som var två år när vi separerade. Han har vad det verkar inga direkta minnen av sin far. När hans kompisar frågar brukar jag svara att "han bor i att annat hus, långt borta" tillsammans med ett vänligt men bestämt leende som visar att allt är under kontroll. Tror som AW säger att man ska vara konkret med små barn. Anledningar som jobb, pengar, bostad är lättare att förstå än känslomässiga, personliga brister.

Visst känns det för jävligt, ynkligt, sorgligt, men jag försöker att inte visa detta inför barnen. Jag hade en period när min flicka mådde dåligt och jag tyckte mycket synd om henne. I samband med detta slutade jag nästan att ställa krav på henne-det var ju så synd om henne Men inte blev hon gladare av det... nej sakteligen började hon bli en deppig, bitter liten martyr Nej så vill jag verkligen inte uppfostra mina barn! Nu försöker jag trösta och vara medkännande när hon blir ledsen, egentligen blir hon nog oftare arg, men sedan ser jag till att hon kommer tillbaka "till oss". Genom lite extra skratt, eller att tillsammans göra något mysigt, roligt eller "bara nödvändigt jobb".

Det är svårt, jag vet... Det jag vill säga är väl egentligen att alla har sina svårigheter att kämpa med och man får göra det bästa man kan av sitt liv. En frånvarande pappa ska inte få förstöra ett barns hela liv!!!!

Kramar till dig och din dotter!

[Sol]

Hej Jeanette ! Mitt råd till dig är att du ska hålla dig till sanningen så långt det är möjligt och berätta för henne ur ett barnperspektiv vad som har hänt.
Din dotter kommer att växa in i situationen och inte tycka att den är konstig om hon redan från början får veta sanningen, men säkert kommer hon längre fram att vara ledsen över att det är som det är och fråga en hel del under uppväxten, men sanningen är viktigare än man tror för ett barn och barn förstår mycket, mycket mer än man tror. Ge henne mycket kärlek och trygghet, det är en bra grund att stå på. Kram och lycka till, Sol.

[annawahlgren]

Tack, skj Och tack, Jeanette, för varma ord Forumet är superviktigt för mig. Prio åtminstone två efter nya lilla barnbarnet Sally Bo

Vi talar inte "förskönande" eller "lögner". Vi talar förskonande och vita lögner.

Och den som ska skonas är barnet. Den det ska vara synd om är pappa, som inte begriper sitt eget bästa (vilket man ju inte säger men som ÄR, i ett vidare perspektiv, sanningen). "Stackars pappa, klart han vill men han KAN inte, p g a det och det och detta." Det gör honom inte särskilt underbar, när barnet blir stort nog att fundera över varför HAN inte övervann de hindren som DU kunde övervinna hela tiden.

Det stör mig att jag inte kan förklara detta jag levt med och lyckats hantera så att barnen slapp släpa på skuld - utan att säga den fullkomligt outhärdliga sanningen. Skulle jag ha sagt som det var

"Er farsa, små barn, ger faktiskt fullkomligt fan i er, han bryr sig inte om er ett skvatt och tycker inte ni är värda skiten under naglarna. Han betalar minimiunderhåll som han fått ytterligare sänkt hos Försäkringskassan medan han anklagar mig för att ha ruinerat honom och förstört hans liv. För han ville ju aldrig ha er, det var bara jag som ville, medan han våldtog mig två veckor efter senaste förlossningen för att sedan skicka ut MIG efter kondomer, när det redan var för sent, och därför är det mitt fel att han åkte på att bli farsa mot sin vilja tre gånger om. Er vill han inte ta i med tång, bara så ni vet, små barn."

Detta var och är sanningen. Är det sådant vi ska berätta för våra barn

Jag förskönade honom inte. Jag beklagade honom. Och det gör jag fortfarande. Dem dumme f-n fattade inte vad han gick miste om. Inte heller det sa jag till barnen. Jag hittade på konkreta förklaringar som gjorde honom till en tiondel av den beklagansvärda figur han var. Och jag tycker det var utomordentligt strongt gjort av mig. Han ska vara innerligen tacksam att jag inte ströp honom med telefonsladden (Mommo - kärlek på liv och död) när han behagade komma på besök tio år senare.

[skj]

Hej igen,

Lite mer tankar från mig (har funderat en hel del runt detta..)

Jag tror en av svårigheterna med att förklara detta ligger i att vi fokuserar för mycket på att hitta ord som ska få barnet att förstå. Det går inte att förstå, varken för barn eller vuxen. Det är beundransvärt att AW lyckats undvika skuld för sina barn och jag tror inte detta beror enbart på vilka ord hon valt för att förklara frånvaron av fadern. Det är mycket större än så. Hela AW's filosofi bygger på att barn inte ska känna skuld och att de ska vara behövda m.m.

Sorgen och längtan efter en pappa är "bara" en del av barnets liv. Denna sorgliga del av barnets liv kommer alltid att vara sorglig, och ska bemötas med ord som inte ger barnet skuld, men huvuddelen av barnets liv ska inte präglas av detta. Att hjälpa sitt barn att hantera detta handlar nog inte bara om att ge de rätta svaren när dessa frågor kommer, utan att i det dagliga livet ge barnet trygghet och känslan av att vara behövd. Annas barn har ju säkert alltid vetat att de är älskade och behövda. De har varit meningsfulla och sitter den känslan i ryggmärgen kan inte en frånvarande pappa ta bort den!

För det är ju det vi vill - att barnen ska få en så bra självkänsla att de klarar livet med alla dess toppar och dalar!

[Jeanette]

...återigen - tack för att ni tagit er tid att tala om hur ni själva ser på det här med hur man säger till ett barn att pappa finns, men ändå inte...

Jag håller med skj om att vi nog fokuserar lite för mycket på HUR det ska sägas... just för att i en vuxenvärld har folk blivit så slipade att de kan säga saker som inte är sant... för ett barn - åtminstone i den åldern, så faller sej lögner inte riktigt lika naturligt.

Och jag håller definitivt med Anna om att man INTE kan säga sanningen! Inte den obehagliga som man själv fått uppleva den. Vem unge skulle bli glad av att höra att "pappa" önskade livet ur dem innan hon var född???
Nej. sanningen om vad som gjorde att mamma och pappa inte lever ihop - den sanningen är bara till för mej själv och mina invigda. Men det är inte riktigt det jag undrar över heller... Utan konkret hur man förklarar varför inte pappa hämtar på dagis någon gång, eller varför han inte kommer på födelsedagen, eller vem det egentligen är som ska ha kortet på Fars Dag??

Funkar det verkligen att ljuga om exempelvis att pappa jobbar så mycket, så att han ALDRIG går att träffa... (min dotter har ju inte fått se röken av honom, och lär inte få det heller) och går det att vidhålla den lögnen tills barnet är i ålder så att det går att prata mer öppet???
I mina öron låter det omöjligt, men det är det kanske inte??

Kramar till alla och speciellt till ensamstående som lyckats...